Inte visste jag att "House" var en så fördomsfull TV-serie.

Jag ser repriserna av House, diagnostikern, mest för huvudrollsinnehavaren Hugh Lauries och den fantastiska vinjettens skull – grafiken och musiken, underbart. Men jag hade totalt glömt, eller såg inte riktigt första gången, hur genomsyrad av misogyni och andra fördomar serien är.

Ja, House är bitter och konstig och förolämpar alla han ser, kolleger och patienter, men räddar samtidigt liv. Det är själva grejen. Meningen är väl att man aldrig riktigt ska veta om han menar vad han säger eller om det döljer sig ett gott men sårat hjärta någonstans inom honom, och ska han någonsin kunna hitta ut ur sitt inre mörker eller ej?, men det är mer än så. Nu ser det mera ut som om författarna i skydd av dessa påstådda förutsättningar och Hugh Lauries enorma karisma vältrar sig i faktisk misogyni och faktiskt rashat. De tar tillfället i akt att vädra sina mest förbjudna negativa och fördomsfulla känslor. Serien vimlar av närbilder på besvikna och plågade människors ansikten, efter att House torterat dem, och med tiden verkar det som om de bilderna visas med någon grad av sadistisk njutning.

För, för det första tar det aldrig slut och blir sällan någon paus. Kvinnor, inklusive Houses smarta och vackra chef, utsätts konstant för sexuella trakassier. ”House, jag måste prata med dig.” ”Jaså? Dina bröstvårtor syns.” Den judiska doktorn kallas ”han med näsan” och den mörkhyade läkaren får ständigt höra referenser till ”svart” kultur, slaveri, och annat i den vägen. Att ingen av dem slagit House på käften är en gåta. För det andra bär sig kvinnorna åt enligt den värsta sortens klichéer även utanför Houses föreställningsvärld. Lisa Edelstein, som spelar den kompetenta sjukhuschefen, kan till exempel efter en särskilt slipprig attack som hon protesterat mot få höra att ”du gillade det”, varpå – när House linkat ut genom dörren – hon ler för sig själv, smickrad och flickaktigt förvirrad. Samma sak händer de unga kvinnliga läkarna. Det är rätt avskyvärt att se.

Författarna låter också Edelstein klä av sig och utföra poldans i en tom buss, i en av Houses fantasier. Så lägligt att han fantiserar just om det. Edelstein klarar scenen med bibehållen värdighet och integritet, hon vet troligen – precis som Ingrid Bergman en gång – att manliga författare och regissörer ofta utnyttjar situationen, och det gäller inte bara att stå ut utan att försöka vända det till sin egen fördel.

Ibland går Houses elakheter utanför även förutsättningen ”han kan inte hjälpa det och kämpar kanske mot det innerst inne” och blir ren psykopati, och i de stunderna tappar man allt intresse för rollfiguren.

Men Laurie är som sagt karismatisk och vinjetten bra, så jag fortsätter titta. Med något klarare och mer illusionsfri blick. Och lite pauser.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s