I hast igen –

Nästa gång ni ser en gammal film eller TV-serie från MGM – titta extra noga på lejonet som ryter, deras logga. Han ryter ju inte! upptäckte jag plötsligt (efter att ha sett hundratals MGM-filmer genom livet). Han ryter inte alls – han gäspar! Och så har de lagt på ljudet av ett rytande efteråt.

Ah, vad det är skönt med värdelöst vetande!

Annonser

Bekvämt

För någon timme sedan skulle jag ge en gosse (alla under 52 är gossar) mitt telefonnummer i ett businessärende. Han halkade ner till mobilnummerraden på blanketten i datorn och väntade.

-Har ingen mobil, sa jag. Ta raden för vanlig telefon.
Han tittade överraskat på den solglasögonprydda dinosaurien och gjorde så. Jag gav honom numret.

-Nämen vad KORT det är! sa han och skrattade.
-Ja, vi hade det bekvämt förr, sa jag.

Än en liten tid är vi två, jag och min landtelefon.

Ferguson

Den vita polis som sköt en svart tonåring i USA kommer inte att åtalas, ett beslut som man mycket väl visste skulle följas av upplopp och demonstrationer. Om vittnesmålen är motstridiga – och det är de – borde det bli åtal, men man får känslan att åklagaren tog varje chans att slippa, eftersom en rättegång säkert skulle leda till ännu fler oroligheter under längre tid. Ett politiskt beslut, alltså.

Det här är minerad mark. Svarta amerikanska pojkar och män blir tveklöst oftare attackerade och dödade av polis, med eller utan befogade misstankar. President Obama har sagt att om han vandrade genom Washington DC i en hoodie skulle han troligen inte ens kunna få en taxi att stanna. T o m i vanliga sitcoms är den här misstänksamheten ett vanligt tema (”ska jag, en svart man, gå genom en vit förort MITT I NATTEN? Är du inte riktigt klok?”) och det måste få ett slut.

Det är omöjligt att inte bli rörd av de gråtande kvinnor i demonstrationstågen – och demonstrationer är en helt annan sak än att bränna hus – som säger att de bara vill behandlade som vanliga människor, att deras liv faktiskt är värda något, men samtidigt undrar man vems bilen var som vältes framför TV-kameran, och vilka som bodde i de nerbrända husen. Hade de överhuvudtaget något med saken att göra?

I fallet med O J Simpson (som knivhögg sin vita hustru och en vän till henne till döds, men frikändes på vingliga grunder) störde de upprörda känslorna rättssäkerheten. I just det fallet var den åtalade med all säkerhet faktiskt skyldig, men väldigt många svarta kunde helt enkelt inte stå ut med den tanken, eftersom det sker så många orättvisor runt omkring.

Så orättvisorna är inte bara en skandal och tragedier i sig varje gång de sker, de kan också påverka rättsskipningen i andra fall senare.

Slarv-Sverige

Vad har hänt med vuxna människor i det här landet? Trafikverket utsätter folk som jobbar på spåret för livsfara eftersom de inte orkar följa sina rutiner, Socialtjänsten fungerar inte, Migrationsverket struntar i att kolla upp språkexperter INNAN de anlitar dem, tågen klarar inte tidtabellerna eftersom ingen orkat ta tag i underhållsfrågan i tid, osv, osv. Det är som om en håglöshet spritt sig över allting och vi håller på att sjunka ner i en B-films-mentalitet. Äsch, liksom. Vad då anstränga sig?

Ursäkterna duggar, och svaga chefer radas upp den ena efter den andra framför TV-kamerorna och säger att NU ska de verkligen ”titta på det här”, för det ÄR ju deras ansvar. Trafikverkschefen pratade (helt skräckslagen) om ”fortbildning”, man tar sig för pannan. Fortbildning för att göra det grundläggande jobb man redan har?

Varifrån kommer denna apati? Är det flumskolan vars elever nu är ute i verkliga livet och tar med sig en attityd av att man inte behöver ta konsekvenserna av någonting, för då blir man kränkt?

För allting har konsekvenser. Det är bara i barndomen som det är huvudsaken att man försöker, i verkliga vuxna livet måste man gå in för att lyckas med sitt jobb, följa regler, kolla upp vad som händer, ta strider, anmäla felaktigheter, sparka uppenbart ovilliga och odugliga personer. I vuxenlivet får allting faktiskt konsekvenser. Ibland lyckas man inte fast man verkligen gått in för det, sådan är tillvaron, och då får man ta det, lära sig, lägga om metod kanske, och gå vidare klokare och vuxnare.

Den här tonårsmentaliteten måste bort. (Ber tonåringar om ursäkt.)

I hast…

Det finns ett vanvördigt och filmintresserat snille på Bonnier Korsord som sitter och gör anagram på filmtitlar och regissörer/skådespelare i dessa filmer. För ett tag sedan skrev han:

Film, ISTRUT
Person, RUNE SNUTBÖLD.

Istrut! Rune Snutböld! Jag gapskrattade. Har man sett all den seriösa hajpen kom detta som en befrielse.

(För att ingen skulle missa poängen fanns det en ledtråd: Lavinartad kris.)

Snillet heter Mats Hedlund, om jag minns rätt. Keep them coming! 😉

Provokation?

Vad är egentligen en provokation, och vad förväntas den leda till?

Elever som sett ”Marken brinner” och förvirrats av upplägget står frågande, och när de svarar på kritiken mot dem från teatern undrar man om ensemblen i pjäsen låtit målen helga medlen – dvs gått in för att få den reaktion deras människosyn förutsatt att de skulle få, och sedan blåst upp den till enorma proportioner för att ha något att meddela pressen?

Lördagspromenaden

Jo, jag larvade iväg till sist i grådasket till Fotografiska, som ligger i en av tegelkåkarna på kajen vid Stadsgården. (Trött och less var jag, men man måste ju göra något vettigt.) Det är lite knepigt att ta sig dit – hur man gör det med bil vet jag inte, men kommer man till Slussen med tunnelbanan måst man antingen traska nerför mycket otrevliga trappor alldeles intill Katarinahissen, eller ta sig ner längre bort i backen mot Gamla Stan. Förresten har de nu stängt Gondolen, där försvann en del av föräldrarnas glada ungdom, och fiket Strömmen där man själv suttit några gånger.

Man får gå ett tag längs kajen. Det var en stadig ström av människor som gick samma väg, Fotografiska är trevligt nog väldigt populärt. Inne i byggnaden var det absolut knökfullt, så det är tur att vi är ett snällt köande folk. Shoppen är enorm. Man köper biljett och går mot ett litet trångt insläpp där man ska hålla biljettens kod mot en ilsket röd apparat, varpå man släpps in mellan sådana där små bommar de hade i t-banan förr i tiden. Det är bara det att bommarna förblir grinigt stängda hur man än viftar med biljetten, om man inte gör det precis lagom fort och ledigt. (Man väntar av någon anledning att det röda ska slå om till grönt, men det gör det inte.)

Även hallarna är enorma, och den pågående utställningen av Anders Petersen (det var sista dagen, ser jag nu) består av hundratals svartvita bilder, packade intill varandra. Det är foton från fängelset, av fulla eller allmänt trasiga vänner, allt möjligt från tre decennier.

Folk köade som sagt snällt i en långsam vandring förbi väggarna så att alla skulle få se ordentligt. Men det var tur att jag inte hade någon med mig, för min vana trogen slank jag som en oljad blixt ut och in i kön och scannade bilderna i rekordfart (jag gör alltid så, de landar i mitt huvud i expresshastighet).

Och jag blev mer och mer frustrerad. Inte för att man inte ska fota livet som det är och alla verkligheter utan slöjor och romantisering, utan för att detta slags foton, som sedan sextiotalet varit varje progressiv curators dröm – råa och utlämnande – för mig tycktes så renons på empati. Det var smuts och tvätt på tork, karlar på britsar, hysteriskt skrattande kvinnor, nakna kvinnor i mer eller mindre utsatta stämningslägen, unga flickor med den där tydligen eftertraktade sårbara blicken som säger att snart blir hon exploaterad men på något sätt litar hon på förövaren – sedd med en mycket manlig och just exploaterande blick. Detta sätt att ta bilder – av en sittande kvinna med brösten utdragna ur tröjan, tittande rakt in i kameran, till exempel – är en romantisering i sig. Vi har det på film också, och det gör mig galen. Det är inte den råa verkligheten, det är lika mycket en tillrättalagd verklighet – åtminstone i urvalet bilder – som någonsin borgerlighetens diskreta charm.

Jag slank ut igen till grådasket och köpte en varm korv, men den var bara halvljum trots att den varma korvkvinnan försäkrade att den legat där en kvart – hon var själv orolig och föreslog att ”vi testar”. Jag testade, och vattnet måste ha hållit ungefär 35 grader för korven var som sagt knappt ljum, fick tillbaka pengarna, log vänligt och spottade diskret korv ut i vattnet. Det jag inte dumt nog redan svalt.

Beredd på omedelbar e coli-kollaps fortsatte jag till Gamla Stan och drogs till ett avspärrat område där en grävskopa stod och sov bredvid ett hål i gatan. Hål i gatan är otroligt spännande, jag tror alltid man ska kunna se arkeologiska sensationer där, fast det oftast bara är gamla kullerstenar, sand och rostiga rör. Men här fanns det faktiskt en gammal grundmur av stenbumlingar och något som såg ut som en äldre kajskoning av sten. Hur jag än glodde syntes emellertid inget annat, så jag fortsatte uppåt Västerlånggatan förbi folkströmmar, krimskramsbutiker, en fotobutik som fortfarande lever och en hundraårig godisbutik där jag köpte årets första marsipangris, en liten en för fem kronor.

Gick också in i butiken där jag en gång köpte ponchon, nu finns bara svenska souvernirer där. Innehavaren stod lugnt och telefonfipplade bakom disken. Jag stod en stund rakt framför honom, men han lyfte icke blicken och slutade icke fippla, så till slut log jag vänligt igen, försäkrade honom att jag inte ville störa och gick ut. Lite längre bort demonstrerade iranier med flaggor mot våld och avrättningar i Iran.

Mörkret föll. Halva Stockholm vandrade upp och nedför Drottninggatan eller satt på krogarna. Och jag traskade upp till Hötorget och tog tunnelbanan hem.

PS – Det blev inget e-coliangrepp. Den okokta korven var ofarlig, tack och lov.