I hast igen –

Nästa gång ni ser en gammal film eller TV-serie från MGM – titta extra noga på lejonet som ryter, deras logga. Han ryter ju inte! upptäckte jag plötsligt (efter att ha sett hundratals MGM-filmer genom livet). Han ryter inte alls – han gäspar! Och så har de lagt på ljudet av ett rytande efteråt.

Ah, vad det är skönt med värdelöst vetande!

Bekvämt

För någon timme sedan skulle jag ge en gosse (alla under 52 är gossar) mitt telefonnummer i ett businessärende. Han halkade ner till mobilnummerraden på blanketten i datorn och väntade.

-Har ingen mobil, sa jag. Ta raden för vanlig telefon.
Han tittade överraskat på den solglasögonprydda dinosaurien och gjorde så. Jag gav honom numret.

-Nämen vad KORT det är! sa han och skrattade.
-Ja, vi hade det bekvämt förr, sa jag.

Än en liten tid är vi två, jag och min landtelefon.

Ferguson

Den vita polis som sköt en svart tonåring i USA kommer inte att åtalas, ett beslut som man mycket väl visste skulle följas av upplopp och demonstrationer. Om vittnesmålen är motstridiga – och det är de – borde det bli åtal, men man får känslan att åklagaren tog varje chans att slippa, eftersom en rättegång säkert skulle leda till ännu fler oroligheter under längre tid. Ett politiskt beslut, alltså.

Det här är minerad mark. Svarta amerikanska pojkar och män blir tveklöst oftare attackerade och dödade av polis, med eller utan befogade misstankar. President Obama har sagt att om han vandrade genom Washington DC i en hoodie skulle han troligen inte ens kunna få en taxi att stanna. T o m i vanliga sitcoms är den här misstänksamheten ett vanligt tema (”ska jag, en svart man, gå genom en vit förort MITT I NATTEN? Är du inte riktigt klok?”) och det måste få ett slut.

Det är omöjligt att inte bli rörd av de gråtande kvinnor i demonstrationstågen – och demonstrationer är en helt annan sak än att bränna hus – som säger att de bara vill behandlade som vanliga människor, att deras liv faktiskt är värda något, men samtidigt undrar man vems bilen var som vältes framför TV-kameran, och vilka som bodde i de nerbrända husen. Hade de överhuvudtaget något med saken att göra?

I fallet med O J Simpson (som knivhögg sin vita hustru och en vän till henne till döds, men frikändes på vingliga grunder) störde de upprörda känslorna rättssäkerheten. I just det fallet var den åtalade med all säkerhet faktiskt skyldig, men väldigt många svarta kunde helt enkelt inte stå ut med den tanken, eftersom det sker så många orättvisor runt omkring.

Så orättvisorna är inte bara en skandal och tragedier i sig varje gång de sker, de kan också påverka rättsskipningen i andra fall senare.

Slarv-Sverige

Vad har hänt med vuxna människor i det här landet? Trafikverket utsätter folk som jobbar på spåret för livsfara eftersom de inte orkar följa sina rutiner, Socialtjänsten fungerar inte, Migrationsverket struntar i att kolla upp språkexperter INNAN de anlitar dem, tågen klarar inte tidtabellerna eftersom ingen orkat ta tag i underhållsfrågan i tid, osv, osv. Det är som om en håglöshet spritt sig över allting och vi håller på att sjunka ner i en B-films-mentalitet. Äsch, liksom. Vad då anstränga sig?

Ursäkterna duggar, och svaga chefer radas upp den ena efter den andra framför TV-kamerorna och säger att NU ska de verkligen ”titta på det här”, för det ÄR ju deras ansvar. Trafikverkschefen pratade (helt skräckslagen) om ”fortbildning”, man tar sig för pannan. Fortbildning för att göra det grundläggande jobb man redan har?

Varifrån kommer denna apati? Är det flumskolan vars elever nu är ute i verkliga livet och tar med sig en attityd av att man inte behöver ta konsekvenserna av någonting, för då blir man kränkt?

För allting har konsekvenser. Det är bara i barndomen som det är huvudsaken att man försöker, i verkliga vuxna livet måste man gå in för att lyckas med sitt jobb, följa regler, kolla upp vad som händer, ta strider, anmäla felaktigheter, sparka uppenbart ovilliga och odugliga personer. I vuxenlivet får allting faktiskt konsekvenser. Ibland lyckas man inte fast man verkligen gått in för det, sådan är tillvaron, och då får man ta det, lära sig, lägga om metod kanske, och gå vidare klokare och vuxnare.

Den här tonårsmentaliteten måste bort. (Ber tonåringar om ursäkt.)

I hast…

Det finns ett vanvördigt och filmintresserat snille på Bonnier Korsord som sitter och gör anagram på filmtitlar och regissörer/skådespelare i dessa filmer. För ett tag sedan skrev han:

Film, ISTRUT
Person, RUNE SNUTBÖLD.

Istrut! Rune Snutböld! Jag gapskrattade. Har man sett all den seriösa hajpen kom detta som en befrielse.

(För att ingen skulle missa poängen fanns det en ledtråd: Lavinartad kris.)

Snillet heter Mats Hedlund, om jag minns rätt. Keep them coming! 😉

Provokation?

Vad är egentligen en provokation, och vad förväntas den leda till?

Elever som sett ”Marken brinner” och förvirrats av upplägget står frågande, och när de svarar på kritiken mot dem från teatern undrar man om ensemblen i pjäsen låtit målen helga medlen – dvs gått in för att få den reaktion deras människosyn förutsatt att de skulle få, och sedan blåst upp den till enorma proportioner för att ha något att meddela pressen?

Lördagspromenaden

Jo, jag larvade iväg till sist i grådasket till Fotografiska, som ligger i en av tegelkåkarna på kajen vid Stadsgården. (Trött och less var jag, men man måste ju göra något vettigt.) Det är lite knepigt att ta sig dit – hur man gör det med bil vet jag inte, men kommer man till Slussen med tunnelbanan måst man antingen traska nerför mycket otrevliga trappor alldeles intill Katarinahissen, eller ta sig ner längre bort i backen mot Gamla Stan. Förresten har de nu stängt Gondolen, där försvann en del av föräldrarnas glada ungdom, och fiket Strömmen där man själv suttit några gånger.

Man får gå ett tag längs kajen. Det var en stadig ström av människor som gick samma väg, Fotografiska är trevligt nog väldigt populärt. Inne i byggnaden var det absolut knökfullt, så det är tur att vi är ett snällt köande folk. Shoppen är enorm. Man köper biljett och går mot ett litet trångt insläpp där man ska hålla biljettens kod mot en ilsket röd apparat, varpå man släpps in mellan sådana där små bommar de hade i t-banan förr i tiden. Det är bara det att bommarna förblir grinigt stängda hur man än viftar med biljetten, om man inte gör det precis lagom fort och ledigt. (Man väntar av någon anledning att det röda ska slå om till grönt, men det gör det inte.)

Även hallarna är enorma, och den pågående utställningen av Anders Petersen (det var sista dagen, ser jag nu) består av hundratals svartvita bilder, packade intill varandra. Det är foton från fängelset, av fulla eller allmänt trasiga vänner, allt möjligt från tre decennier.

Folk köade som sagt snällt i en långsam vandring förbi väggarna så att alla skulle få se ordentligt. Men det var tur att jag inte hade någon med mig, för min vana trogen slank jag som en oljad blixt ut och in i kön och scannade bilderna i rekordfart (jag gör alltid så, de landar i mitt huvud i expresshastighet).

Och jag blev mer och mer frustrerad. Inte för att man inte ska fota livet som det är och alla verkligheter utan slöjor och romantisering, utan för att detta slags foton, som sedan sextiotalet varit varje progressiv curators dröm – råa och utlämnande – för mig tycktes så renons på empati. Det var smuts och tvätt på tork, karlar på britsar, hysteriskt skrattande kvinnor, nakna kvinnor i mer eller mindre utsatta stämningslägen, unga flickor med den där tydligen eftertraktade sårbara blicken som säger att snart blir hon exploaterad men på något sätt litar hon på förövaren – sedd med en mycket manlig och just exploaterande blick. Detta sätt att ta bilder – av en sittande kvinna med brösten utdragna ur tröjan, tittande rakt in i kameran, till exempel – är en romantisering i sig. Vi har det på film också, och det gör mig galen. Det är inte den råa verkligheten, det är lika mycket en tillrättalagd verklighet – åtminstone i urvalet bilder – som någonsin borgerlighetens diskreta charm.

Jag slank ut igen till grådasket och köpte en varm korv, men den var bara halvljum trots att den varma korvkvinnan försäkrade att den legat där en kvart – hon var själv orolig och föreslog att ”vi testar”. Jag testade, och vattnet måste ha hållit ungefär 35 grader för korven var som sagt knappt ljum, fick tillbaka pengarna, log vänligt och spottade diskret korv ut i vattnet. Det jag inte dumt nog redan svalt.

Beredd på omedelbar e coli-kollaps fortsatte jag till Gamla Stan och drogs till ett avspärrat område där en grävskopa stod och sov bredvid ett hål i gatan. Hål i gatan är otroligt spännande, jag tror alltid man ska kunna se arkeologiska sensationer där, fast det oftast bara är gamla kullerstenar, sand och rostiga rör. Men här fanns det faktiskt en gammal grundmur av stenbumlingar och något som såg ut som en äldre kajskoning av sten. Hur jag än glodde syntes emellertid inget annat, så jag fortsatte uppåt Västerlånggatan förbi folkströmmar, krimskramsbutiker, en fotobutik som fortfarande lever och en hundraårig godisbutik där jag köpte årets första marsipangris, en liten en för fem kronor.

Gick också in i butiken där jag en gång köpte ponchon, nu finns bara svenska souvernirer där. Innehavaren stod lugnt och telefonfipplade bakom disken. Jag stod en stund rakt framför honom, men han lyfte icke blicken och slutade icke fippla, så till slut log jag vänligt igen, försäkrade honom att jag inte ville störa och gick ut. Lite längre bort demonstrerade iranier med flaggor mot våld och avrättningar i Iran.

Mörkret föll. Halva Stockholm vandrade upp och nedför Drottninggatan eller satt på krogarna. Och jag traskade upp till Hötorget och tog tunnelbanan hem.

PS – Det blev inget e-coliangrepp. Den okokta korven var ofarlig, tack och lov.

Grådask och disk och skriva.

Det finns tre sorters disk för oss utan diskmaskin: Disk som är så liten att man inte bryr sig om den, normaldisk som är för tråkig att ta sig an, och så överväldigande disk som hotar att ta ifrån en all tid, inspiration och livsglädje, om man närmar sig den.

Den senare arten finns just nu i mitt kök, i diskhon rakt under de allt tommare porslinsskåpen. När man börjar diska en sak i taget därför att man absolut måste ha en ren kopp eller en ren brödkniv, är mäktiga det varningstecken – man har gått över gränsen, nu krävs omvändelse och intervention. Eftersom omvändelser egentligen inte finns och man ofta är en vissen intervenerare när det gäller en själv, måste man ta till ett knep:

Man tar helt enkelt den otäcka disken i nypan från den nu obeskrivliga diskho-del där den dväljs och är i färd med att skapa en alldeles ny biotop, först tallrikarna som man sköljer och travar i den större diskho-delen, sedan alla muggar och koppar som man tömmer och häller nytt vatten i, och sist olika bestick och brödknivar. Så mördar man den knoppande grönskan i den evakuerade delen, häller i diskmedel och spolar så att den är snygg och fin, och sedan går man därifrån – nöjd och belåten med sin spirande ordentlighet och fullt beredd att kasta sig över den nu nedlagda och kontrollerade disken med en sång på läpparna, om en stund. Eller så.

Grådasket finns utomhus. Det får ett lätt vemodigt skimmer av de två musikanterna, den ena med trumpet och den andra med dragspel, som står i mynningen av Norrtullsgatan och spelar de två låtar de kan – den ena är passande nog Gudfadern-musiken. Akustiken är finfin och hela Odenplan hamnar plötsligt i en (grådaskig) film.

Igår skrev jag om hur jag skrev mina kortfilmsmanus. Det lät riktigt inspirerande med att jag satt halva natten och hela dagen osv, precis som man väntar sig att hålögda begåvade skribenter ska göra. Folk tänker gärna att om man sätter sig vid datorn efter en god natt sömn, nyduschad och full av en underbar frukost, kan det inte bli lika genialiskt som när man är trött, obadad och hungrig och ens lya en dammig röra (med, hm, odiskad disk) och sliter sitt hår och kämpar med Musan. Men folk har fel. Jag satt där jag satt enbart för att jag inte vågade sluta. Hade jag gått ut för att handla eller ta en promenad kunde alltihop försvinna, fruktade jag. Jag måste skriva klart. Så det var ju tur att det inte var På spaning… jag höll på med.

Det är därför det är ett sådant litet helvete, i alla fall för mig, att skriva en hel bok. Alltså förutom att det är en njutning. Man måste då och lämna sin arma text och sina stackars roman- eller filmfigurer fångna i det ögonblick de befinner sig när man själv är tvungen att diska, äta, gå ut och betala räkningar. Och det vill man inte. De kan ju inte röra sig, andas, växa och hitta sin plats utan mig. De sitter instängda i en dator och jag har stängt dörren.

Med kortfilmsmanusen klara och disken tryggt omhändertagen i sin rena ho, tänker jag gå till Fotografiska museet nu. Har aldrig varit där hittills, vilket ju är skandal.

Göra bort sig och planer

Göra bort sig får man inte. Men ändå gör man det, och har man otur som jag (för något annat kan det väl inte bero på?) gör man det hela tiden.

För en stund sedan var det klippt igen. Jag hade fått ett kontraktsförslag från Danmark och skickat det vidare till Författarförbundets jurist (efter alldeles väldigt lång tid, eftersom jag mest har film i huvudet för närvarande) och fått svar, och nu gick jag genom juristsvaret, kopierade relevanta delar och specificerade. Och skickade.

Trodde jag. I själva verket, eftersom lånedatorn inte fattade det där med kopiering och redigering, skickade jag juristens hela svar, möjligen t o m hela mailväxlingen. Gravt, gravt pinsamt. Danmark svarade mycket vänligt att det här var lite luddigt, fast i mer grannlaga ordvändningar. Rodnande, i alla fall på insidan, lyckades jag till sist få iväg det riktiga mailet utan allt prat i kulisserna, och bad så hemskt mycket om ursäkt.

Åffer gör man så här?

Hur som haver, Danmarkspengarna ska in på mitt filmkonto, som f n ståtar med 2.441:- Medan större projekt jäser och bakas och så vidare, det här är en dyr och därför av förståeliga skäl inte särskilt snabb bransch, håller jag på att gå upp i limningen av otålighet och frustrerad skaparlust (lika förståeligt det). Jag är alltså inne på att använda tiden på att göra kortfilm, peppar peppar. I veckan skrev jag två manus på 1, 5 dagar (satt uppe halva natten och kom inte ur kläderna förrän vid ett-tiden dagen därpå) och prövade dem sedan på K, som jag vill ska spela i dem båda två. I den ena behöver jag en person till och vet vem, men hon är på turné och har inte läst manus än. Den ena filmen är på 3-5 minuter, den andra 20, men bör gå ner till 14.

K är intresserad. Jag är intresserad. Hon ställer relevanta frågor, jag lyssnar. Jag travar runt och funderar på ljuskällor och inställningar.

Gaget blir troligen kanelbullar och mjölk. Men enligt K är det riktigt, riktigt spännande manus som flexar skådespelarmusklerna. Och förutom att hon har denna positiva inställning är hon en riktigt, riktigt trevlig prick.

Jag funderar på att crowdfunda. Någon som vill bidra till hyra av lampa, eller en bra mick med puffskydd, eller kameran? Eller vara med och hålla mickbommen? Eller betala en hamburgare till oss? 😉

Dagsläget

Putins man låter hotfull i TV, nämner ett storkrig och talar om ”ryssofobi”, han låter fullständigt galen och man undrar vad han egentligen tänker.

Alice Bah-”granskningen” fortsätter, nu har man hunnit till stadiet ”vad är det egentligen vi granskar?” och svaret är väl att vi är tillbaka i traditionen Månadens kvinna i politiken att ha som föremål för ett drev. (Jo, enstaka män råkar också illa ut.) Vad man saknar är en lika befängd granskning av övriga statsråd – hur konkret var egentligen t ex försvarsministern efter ubåtsjakten, och hur såg hans interna fest ut? Kul och smart, kanske? Finansministern har åkt dit för okloka nedskärningsbeslut, men inte på något vis drabbats lika personligt som Alice Bah Kuhnke.

Och SD kan orsaka ett nyval. Hur det än går är de vinnare, påstod ett nyhetsprogram i morse. Verkligen? Hur det än går i detta eventuella nyval? Det är inte säkert nyval är det värsta som kan hända – kanske är den del av SD-röstarna som mest ville ”sända en signal” i valet röstar annorlunda nästa gång. Det vet man inte. De har lyckats få en del av medierna att fundera över vad i svensk politik som övriga partier nonchalerar, och det behöver inte vara invandringspolitiken. SD dröjer förmodligen med beslutet eftersom de i skrivande stund helt enkelt inte har en susning om vad de ska göra.

För övrigt dök en liten solglimt upp här i Stockholm nyss. Hoppas den stannar.