Nytt år

Snart. Vill bara önska alla och envar ett riktigt gott nytt år då alla önskade äventyr ska inträffa och en och annan dröm slå in, vädret vara lagom perfekt och lagom dåligt så att man har något att jämföra med och klaga på, då alla ska gripa tillfället att göra det som inte blev av (antingen det nu är städning av nedersta köksskåpet eller en resa till Söderhavet) och vara snälla! 🙂

2 cm snö

har vi i Stockholm just nu, och det är rätt lagom. Vi bihåleinflammationsbenägna och andra som bara är smarta i största allmänhet bär mössa, och jag har hittat den perfekta kombon: Ullig mössa som går ner i pannan, och över den en syntetpälsaktig huva som tillhört en armépälsliknande parkas-sak. Runt halsen stor halsduk, som dras upp och fästs under glasögonen. Ser inte klokt ut, men det är enda sättet att hindra lukt- och smaksinne från att paja helt och hållet.

Inget nyval blir det, för det behövs inte längre, meddelade Stefan Löfven på en presskonferens halv elva idag. Alliansen och regeringen har samtalat och kommit på att det är schysst om den partikombination som har störst väljarstöd (efter senaste valet, S/MP) släpps fram och får genom sin budget. Alltså vad som borde ha skett redan i höstas. Om alla nu följer det här som de ska blir det väl bra, men lite ologiskt besviken blir man ändå – att ta sats och sedan stanna upp känns alltid konstigt.

(På julafton kom det förresten in en liten debattartikel av mig i Aftonbladet, i den står att alliansen burit sig åt som de amerikanska republikanerna med SD i the Tea Partys roll, och vidare att varje parti för sig måste akta sig för att kompromissa till utplåningens gräns, och fundera över vad de egentligen vill vara. Vill S vara marknadsliberaler, till exempel? Vill MP tona ner miljöpolitiken till den grad de gjort?)

I min våning är det alldeles för kallt. Efter klagomål från tydligen en hel del håll har fastighetsägaren skickat oss en termometer för att visa oss att vi inte alls fryser. Det är en snygg liten grej infattad i trä, och den visar envist på 22 grader utom bakom gardinen i stora fönstret med kallras, där den hoppar upp till 24 grader. I kylskåpet anser den att det är 9 grader.

Jag tittar och tittar på denna termometer, men fryser som tusan ändå. Ylletröjor behövs i sängen och ett skållhett bad tas varje dag. Diskhon fylld med hett vatten och en rostfri plåt som lock blir litet extraelement. Folk som kommer hit säger något om hur skönt och varmt det är, men efter någon timme börjar kylan krypa in under kläderna på dem, och de griper efter min poncho och tar på sig långkalsingar nästa gång.

Allt gott!

Kunskap och akta er för trottoarer

… säger jag bara. De är livsfarliga just nu, åtminstone i Stockholm. De ser ut som om de blänker vackert av regn, men de blänker vackert av is! När man minst anar det rutschar man plötsligt iväg åt oväntat håll (ofta nedåt). Lustigt nog har jag inte sett någon annan halka, så det kan ju hända att isen uppstår magiskt just under mina kängor.

För övrigt rekommenderar jag programmet med Richard Dawkin och Lawrence Krauss, två inbitna vetenskapsrespektspridare, i Kunskapskanalen (nu klockan elva, faktiskt, har jag för mig). ”En värld där inget får ifrågasättas är en värld där tänkandet upphört”, säger Krauss till exempel. En viktig del är att folk utan kunskap inte kan delta i demokrati. Kunskap (inte detsamma som information) finns i långa utredande program i radio och TV, och i långa artiklar (eller korta sammanfattande krönikor) i tidningar.

Så när jag läser tämligen samstämda fördömanden av pluggskola och betyg drar jag öronen åt mig. Givetvis måste man ha respekt för alla elevers egen förmåga, visa hur man söker kunskap (vilket alltså inte är detsamma som att söka information)och utveckla förmåga till samarbete, men kan verkligen stackars lärare åstadkomma allt detta utan auktoritet, elevers uppmärksamhet och egen utveckling?

Om man inte visar på samband mellan ansträngning och resultat (skiter du i att lära dig läxan får du faktiskt underkänt), och inte lär ut kritisk granskning och kollar att elever kan formulera det de inhämtar med egna ord och faktiskt förstår det, kommer man ingen vart. Och resultatet blir den här konstiga, flytande stämning vi har nu, där få saker tycks spela någon roll och ursäkter kan uppfinnas för allt möjligt, varpå färre och färre saker faktiskt fungerar.

Hur många lärare säger till exempel ”ta reda på ditt och datt”, varvid eleverna snabbt går till Wiki, och lägger sedan till: ”Hur vet vi att det som står här faktiskt är sant? Hur kan man kolla det?” Hur många lärare kan lära ut sinne för historia, avstånd i tid och rum, grundläggande mänskliga rättigheter, analys av ett nyhetsprogram eller en tidningsartikel? Eller ens de mest elementära lagarna i Sverige?

Jag har träffat vuxna och unga som inte har sinne för skillnaden mellan sjuttio år, sju hundra år och sjuttio tusen år, som inte har en inre bild av världen på jägare-samlarnas tid, som inte vet när ”historien” kan anses börja, som inte har perspektiv ens på olika svenska politiska partiers historia. Och jag tänkte på det senast i morse, när nyheterna i SVT redogjorde för hur ”populära” olika partiledare är, som om det gällde likes på Facebook. Utan minsta koppling till vad de gör och vad de vill. (Lööf, kvinnan som ville avskaffa skolplikten, ligger tydligen tämligen högt.)

För övrigt gratulerar jag Dagens Nyheter – läs papperstidningar, det motverkar snuttifiering av din värld och perception! – och tycker Löfven ska genomdriva nyvalet.

Som ett PS – på Filmtech fick jag höra att Kjell Sundvall just spelat in en fristående uppföljare (med andra karaktärer) på ”Tomten är far till alla barnen”, och det första jag tänkte var: ”Jag hoppas Monica (Rolfner) fick skriva manus!” Och det har hon också gjort. Monica är vad man på engelska kallar ”a character”, en kämpe och en skicklig manusskribent. Så det här var kul!

Mitt hjärta blöder för Terry Gillam.

Såg dokumentären Lost in La Mancha från 2001 om Terry Gillams (killen som gjorde de roliga vinjetterna till Monty Python-programmen och som regisserat en rad speciella filmer) misslyckade försök att spela in en helt ny version av Don Quijote. Det skulle egentligen bli en ”Hur vi gjorde filmen”-film, men den blev tyvärr en dokumentär om hur allting gick åt skogen.

Vid det laget hade projektet redan haft problem, men Gillam tuffade på, fixade 32 miljoner dollar utanför USA, fick ihop en rollista med bl a Johnny Depp, ritade storyboards och designade och sydde upp kostymer, gjorde rolig rekvisita och drog till sist med en karavan filmbilar och en stor trupp till en spansk slätt för att börja spela in. Trots att den mycket välvalda skådespelaren till huvudrollen inte mådde riktigt bra.

Det gick åt fanders direkt. Filmutrustning och skuggande tält sattes upp, Don Quijote hjälptes upp på hästen, och man skulle ta första scenen. Då flög ett jaktplan förbi med ett öronbedövande dån. Man avbröt, försökte igen. Nytt jaktplan.

Precis här inträffade en sorts peripati, en avgörande omsvängning. Till min enorma förvåning tretton år senare kastade sig ingen på telefonen och utforskade det där med planen – far de omkring bara idag, eller hela veckan, eller hela månaden? Blir det svar 2 eller 3 måste vi sticka härifrån. Ni alla käkar lunch och åker sedan tillbaka till Madrid och myser, medan regissör, rekvisitör, producent och fotograf hoppar in i en bil och letar upp en ny inspelningsplats.

Men nej. Gillam ville bara filma vidare och beslöt sig för att försöka jobba runt dånet. Det gick inte, det kom bara fler plan. Fortfarande gav han sig inte. Nu ville han filma under pågående dån – med ljud – och ”fixa det senare”. Som någon påpekade efteråt, han började sänka sina ambitioner trots sju års jobb (i hans huvud: Just därför).

Nästa grej: Den arma skådespelaren hade så ont att det tog fyrtio minuter för honom att ta sig från hästen till trailern. Gillam vägrade fortfarande avbryta, av missriktad omtanke: Skådespelaren hade förberett sig så länge, han måste få göra någonting. (I själva verket hade han svårt diskbråck.)

Någon dag senare inträffade ett ösregn. Blixt och dunder, vatten forsade, stäppen förvandlades till lervälling. Nu visade det sig att ingen förutsett detta, det fanns ingen plan för att rädda den dyra utrustningen. Plasttält knycklades ihop, bökiga presenningar surrades runt kameran etc. Samtal till försäkringsbolaget.

Här började den nyktra regiassistenten dra öronen åt sig, men Gillam ville inte lyssna. Han körde på. Sextio finansiärer kom för att se inspelningen av en scen, där den nu alltmer uppgivet leende Depp skulle knuffas i vattnet av en häst. Alla stod förväntansfullt beredda med mobilkamerorna. Hästen ville icke knuffa. Gillam blev arg.

Så här fortsatte det, tills regiassistenten gav sig av, skådespelaren hamnade på sjukhus och projektet långsamt imploderade. Någonstans mitt i sa någon stillsamt till Terry Gillam: ”Det verkar som om ingen har kontroll över saker och ting”, till vilket Gillam hummade instämmande och jag ville ropa åt honom: ”Men GÖR det då! Ta kontroll, människa!”

Filmen lades ner. All rekvisita packades in och for iväg till ett lager. Gillam trodde fortfarande att projektet levde på något vis. Det var riktigt tragiskt.

Och nu 2014 – tro det eller ej – har han enligt Wiki skakat liv i det igen! Han har trollat fram pengar med knäna, ska börja spela in i januari, och ha premiär 2016.

Och jag, rookien, tror fortfarande att hade de bara scoutat fram en alternativ inspelningsplats där år 2000 och skickat skådisen till doktorn direkt, hade de kunnat rädda inspelningen då.

Chanucka och författare och inlevelse. I förrgår…

… åkte jag till Chanuckafirandet i Kungsträdgården. Det är som ni vet en judisk högtid och jag är inte jude, men just i dessa dagar ville jag gärna vara där.

Det hölls tal, sjöngs och tändes ljus i den åttaarmade ljusstaken på scenen, ungefär femhundra besökare var där (som det brukar, enligt en bredvidstående kvinna), småbarn lekte och många höll ett ljus i handen. Mot slutet sjöng alla med i ”Hevenu shalom aleichim” och där stämde jag in, för på min tid hörde det faktiskt till den svenska allmänbildningen att kunna den sången och Havanagila, och icke-judiska kamrater åkte till Israel och bodde på kibbutz.

Polisen stod lugnt och fikade i utkanten, tack och lov var det fridfullt. Det enda som påminde om obehagligheter var den israeliska gästen på scenen som avslutade sitt tal med ”ni vet att ni alltid har ett hem i Israel, om det skulle gå illa”. Det är otroligt att det ska behöva sägas.

Igen: Det finns ingen ”judisk nation” i Sverige, eller annorstädes, utom just i Israel. Det finns individer, människor som mer eller mindre starkt har en bakgrund i judisk församling och tradition, och det är allt. De är SVENSKAR. Punkt. Försök spåra s k ”svenska” traditioner, få av dem är särskilt gamla, varken julgran eller jultomte, möjligen julskinkan. Det allra mesta som vi betraktar som svenskt har kommit utifrån vid olika tidpunkter. Kaffet kom på sjuttonhundratalet. Potatisen från Amerika. Lucia, inklusive sången, från Italien. Och så vidare. Var det inte Tegnér som skrev att ”endast barbariet var en gång fosterländskt”?

Gick vidare till NK:s bokhandel för att umgås lite med böcker, hittade Naomi Kleins This changes everything om klimathotet, läste på baksidan: ”It’s not the carbon. It’s capitalism”, och det går ju bara att hålla med om – vår ekonomiska globala organisation hindrar alla motåtgärder – så jag köpte den. Klein tror dock på en folkrörelse. På tal om författare kan man på Axess (eller om det var Kunskapskanalen) från litteraturdagarna höra på skotsk-sierraleoniska Aminatta Forna, en underbart smart författare, vältalig på underbar engelska.
(Som det ser ut för mig just nu fungerar inte finlänkarna, men ni ser vad jag menar.)

Kan vem som helst skriva om vad som helst? var ett av alla teman hon tog upp, apropå den korkade identitets- och approprieringspolitiken, som gnetigt hävdar att man bara får skriva om det man själv har förstahandskunskap om (stockholmsk tant får bara skriva om stockholmsk tant) och kulturblandning är av ondo, vilka åsikter enligt mig, som instämmer med Forna, ju är både rasistiska, högfärdiga och kulturfientliga. Det finns något som heter inlevelse, säger Forna, och det finns något som heter dikt, och det ska vi använda oss av. Alltså kan hon skriva om en kroatisk bonde (och jag om en ung gotländska som levde för hundrafemtio år sedan, eller en våldsam manlig polis).

Nu får jag önska er en varm och trevlig jul, nöjsam städning och lagom mycket glögg. Själv funderar jag på att gå ner på Kvarnen.

Tjuvnypen mot Söder i riksdagen och alliansens agerande.

Jag följer inte Twitter så jag vet inte hur det låter där – pubertalt, enligt en ledarskribent i Expressen – men de demonstrationer mot vice talmannen Björn Söder, SD, som består i att hälsa honom på hebreiska och nordsamiska, är jag helt för. I princip ska man hålla på formerna så länge SD inte helt och hållet agerar nazistiskt, men hälsningarna är korrekta, såvitt jag kan se, och om man bara tillfogar en översättning och inte håller resten av anförandet på något annat språk än svenska, är det yttringar som han förtjänar.

När han sitter och hackar och avbryter och kräver svenskt tilltal gång på gång, är det kanske mer han själv som går utanför talmannens plikt än riksdagsledamöterna i fråga som bryter mot föreskrifterna. Han ska inte hindra debatten.

Att använda ett parti som SD som nyttiga idioter, som alliansen gjorde när de röstade på sin egen budget i medvetandet om att SD troligen skulle ta chansen att fälla regeringen, är mycket, mycket farligt. Liknande har försökts förr (”folk kan ju inte vara så dumma att de stöder dessa stollar helt och fullt?”) och misslyckats med fruktansvärda följder. Liksom många andra stöttes jag av de fyra borgerliga partiledarnas stolta uppsyn när de tågade mellan fotoblixtarna efter denna lågpannade fadäs. Det var bara svenska fanor mot en blå himmel bakom dem som saknades. Nu måste regeringen regera enligt en borgerlig budget, trots att de är större än alliansen, vilket är något av en skandal. Vi ser redan resultatet. Alliansens partier borde skämmas.

Nerskärningen av bidragen till kulturskrifterna är också en skandal. ”Vi satsar på ungas läsande istället”, säger kulturutskottet, men frågan är vad de sedan läskunniga eleverna i framtiden ska läsa och lära av? Grunden för all demokrati är bildning, kunskap, orientering och ett offentligt rum där viktiga frågor kan stötas och blötas och nya, udda idéer komma fram. Beslutet är ett nederlag både för de unga, de vuxna, kulturen och demokratin.

SD är en tidsinställd bomb. Behandlas med yttersta försiktighet.

Det ringde på dörren…

… och Supergrannen stod utanför. Jag hade just hört att han kommit hem (säkerhetsdörren låter), och nu verkade han helt vild och galen. Han ser väldigt ungdomlig ut, och det korta håret stod nästan på ända. Nu hade han längtat efter att komma hem till sitt trevna bo, ta ett lugnande bad i lugn och ro och laga mat i sitt mysiga kök, och så det här!

– Lyset funkar inte nu heller! utbrast han. Det går inte att tända! Har du ringt?

– Nej, sa jag.

– Hmpff! fnös Grannen.

Vi har haft problem med ljuset i farstun under en längre tid. Många gånger har man kommit hem till en becksvart port under en icke tänd lampa ovanför. Ibland har man kunnat tända inne i farstun sedan man gått in i mörkret och hittat en lysknapp, ibland inte. Det känns inte kul att kliva in i en mörklagd farstu där bara en liten grön lampa vid elskåpet lyser. Det känns lite väl mycket inledning på en kriminalfilm.

Sedan installerade fastighetsägaren i sin vishet en stor vit knapp precis innanför porten, den ska tända utomhuslampan och farstubelysningen. Varför inte utomhuslampan får vara tänd konstant liksom sin tvilling i gathuset vet vi inte. Ibland funkar denna stora vita knapp, ibland inte.

Nu har en annan granne listat ut något. Om man går in i mörkret och runt ett hörn TILL VÄNSTER, finns det en knapp som tänder allting nästan jämt. Man känner sig som utvald och In the loop när man nu vet detta. Sålunda klev jag nu ut i farstun, gick till den andra knappen på vår avsats och tryckte, och si, den taklampan tändes.

– Hmpff, sa Supergrannen igen och såg inte det minsta glad ut.

Ni vet hur det är. Är man arg över något är man arg, och vill inte blidkas så där abrupt. Och jag tänkte i mitt stilla sinne på det mail från mig som väntade honom, där jag bad om datorhjälp för att skicka ett manus. Och han har inte fått nybakat bröd av mig på ett tag. Aj, aj. Bäst att ta tjuren vid hornen. Så jag berätta om mailet. Halv sju? föreslog jag charmigt.

Grannen var inte charmad. – Vem fan är Jenny? morrade han och slet loss en klisterlapp med detta namn som av någon anledning satt på väggen, och satte den på min dörr (det fanns ju ingen annan där att vara arg på). Sedan såg han ut som om han ville sparka på dörren och fejkade en jabb mot mig. Mutter, mutter, mumlade han. Får se med det där med halv sju.

En minut i halv sju ringde det på dörren. Där var Supergrannen igen, men en helt annan Supergranne. Rosig och trevlig, och i handen höll han en assiett med en vörtlimpsmacka med tomat och en nystekt lammfärsbulle.

– Varsågod! sa han leende. Och visst var jag välkommen att använda datorn!

Jag fick en öl till, och så stod vi i hans designade kök som jag verkligen skulle vilja visa på bild, men det är privat. Ni får tro mig på mitt ord!

Tack, Supergranne!