Ung och progressiv. / Kortfilmsinspelningen

Det märkliga är att jag känner mig lika stadigt planterad i nutiden som i t ex -72 eller -91. Och inte bara det, utan att jag tillhör en progressiv falang. Med det menar jag inget ytterlighet – jag var aldrig med i några extremistgrupper tidigare, eftersom jag är en ärkedemokrat med enorm respekt för den enskilda människans värde och rättigheter, och jag är det inte nu, eftersom det aldrig har ändrats. Och så här känner jag mig för att nutiden omkring mig har förändrats till en mer konservativ än för trettio, fyrtio år sedan.

Folk som är trettio, fyrtio år är mer konservativa än jag. De har en spänd syn på sex, kvinnosynen har sjunkit ner till femtiotalsnivå på många sätt, grabbarna är barnsligare, insikten om miljöproblemen har i stort sett inte fördjupats eller ens slagit genom. Vuxen film existerar knappt, vilket den gjorde i USA på fyrtiotalet med filmer som Allt om Eva och In a lonely place, dialog finns knappt och kvinnorollerna ska vi bara inte tala om. (Case in point: Monica Zetterlunds mamma i Monica. Så totalt icke-karakteriserade hemmafruar fanns inte ens i trettiotalsfilmer.) Vuxna människor måste diskutera om flickor ska ha rosa kläder och pojkar blå, och jag har suttit med killar tjugo åt yngre än jag som tror att pojkar kan bli retade eller bögar om de får leka med dockor. Och man utgår från att rasismen, eftersom den finns nu, måste ha varit fullständigt vildsint för ett halvsekel sedan.

I tjugoårsåldern gick på en teaterworkshop dit många gaymänniskor kom. Jag minns hur Jimmy rusade mot mig på Filmhuset en gång med ett glatt hojtande: ”Jag har träffat en underbar kille!” Jag hade en svart pojkvän när jag var sjutton och ingen sa ett knyst om hudfärg (utom han själv). Några år senare satt jag hemma hos en väninna på Surbrunnsgatan och pratade med en amerikan (mörkhyad) om hur han bemöttes i Sverige. Han log brett och svarade: ”Jag känner att folk tycker jag är riktigt smart, men inte riktigt lika smart som de!”

Jag påstår inte att problemen inte fanns, de var stora och verkliga. Men det fanns en bred, stark och talför grupp, inklusive de allra flesta medier, som var progressiv, antirasistisk, följde medborgarrättskampen i USA med hetta och indignation och tog homosexuellas rättigheter som en självklarhet. Vad gäller porr och sex trodde vi att vi slutgiltigt kämpat ner synen på kvinnan som passiv och antingen prostituerad eller anständig. En ung kvinna som jag hade full beslutanderätt i alla lägen och ansåg inte att jag behövde bry mig om vad män eller inkrökta människor kunde ha för meningar om mig. Och i mina egna kretsar – och det fanns människor som jag överallt, var som helst kunde man kliva in i dessa hem där folk stickade och åt och ungarna lekte i ärtgröna manchestersoffor – mötte jag aldrig förakt mot kvinnor som var självständiga även sexuellt. Och det här förde vi vidare till våra barn.

Därför är det ganska roande att bemötas av trettiofemåringar som tror att jag kommer från ”det gamla bondesamhället” eller att ”alla var hemmafruar förr” (min farmor startade eget på tjugotalet) eller att jag nog förfasar mig inför allt i sexväg utom missionärsställningen med släckta lampor.

Och det är tragiskt att läsa om en komiker som tycker att alla flickor som vill ligga med honom måste vara ”slampor”. När jag var i tidiga fyrtioårsåldern mötte jag ett par tio år yngre män, trevliga män som jag tyckte mycket om och som inte var några oskulder och absolut inga machotyper – men till min häpnad märkte jag att i det korta glappet, tio års åldersskillnad, hade paradigmet plötsligt förändrats drastiskt. Ingen av dessa två hade dittills mött en kvinna som vågade eller kunde visa att hon tyckte om sex och kände sig glad och nöjd i den situationen. Flickor i deras värld var tysta, passiva och måste mer eller mindre övertalas och ledas.

Det var första gången i mitt liv jag varit med om det, och det var en chock. Vart hade männen tagit vägen, och var kommer pojkarna från?

Så här sitter jag nu och är fortfarande ung och progressiv. Det var lite oväntat, men det känns bra.

—————

FILMINSPELNINGEN:

Vi hade en rad övningar, två repetitionsdagar och två (halva) kameradagar, plus en dag för mig att lära mig kameran. Vi hade en erfaren skådespelerska och en kombinerad författare, kameraperson, scenograf, ljussättare, elektriker och regissör, alltå jag.

Jag hade hyrt en kamera och bett om en manual, eftersom jag aldrig en hållit i denna sorts halvproffskamera förr. När jag kom så, host, fanns det ingen manual. Det var ett sånt där life-defining moment, men jag greps av den där halsstarriga envisheten som ibland kommer över mig och tog kamera och stativ i alla fall och kånkade dem till tunnelbanan – det var som att bära en häst! – och undrade vad i helsike jag gav mig in på. Först på lördagseftermiddagen vågade jag ens slå på denna apparat, livrädd att trycka på någon knapp som skulle få hela filmen att dekoreras av texten ”God Jul!” eller liknande. (Det här vågar jag erkänna eftersom filmkvalitén senare, uppe på Filmtech, visade sig vara helt OK.) Så småningom hittade jag mina bäringar, fick några goda råd via mail av min filmkusin Grete Hynnekleiv Salomonsen (”du kan använda befintligt ljus, men lätta skuggorna”) i Norge, mindes goda råd av Roland, dechiffrerade stativet, hittade display och koppling till TV:n så vi visste vad vi gjorde. Fotoskola och filmning med andra kameror sedan femtonårsåldern spelade förmodligen också in. Jag började känna mig hemma. Dagen efter kom Karin.

Det var lite av ett kamikazeprojekt, men jag hittade en trepunktbelysning med 100-W-lampor som gav henne glans i ögonen och inga skuggor på väggen bakom, fick vattenpasset på stativet att funka så att bilden inte blev sned, vi hittade rätt tröja i rätt färgskala och Karin var taggad. När vi körde i gång tittade jag på henne, inte på monitorn.

Vi hade mer flyt än jag vågat hoppas på. Sladdar löpte kors och tvärs, lampor balanserade på bordskanter, man fick åla sig runt stativet – men inte en enda gång rev vi någonting, vädret samarbetade även när vi filmade ute så att Karin fick ett fantastiskt ljus på sig, och mikrofonen på kameran tog inte upp oväntade ”klonk” och ”bzz”. En gång fick jag ett hostanfall men kunde inte förmå mig att avbryta Karin som satt med en åtta minuters monolog, utan försvann vilt gestikulerande ut ur rummet, medan hon utan att blinka kallt fortsatte att spela framför en obemannad kamera. Efter andra hostflykten sa hon lugnt att vi nog fick bryta, för mina hostningar från sovrummet hördes.

Richard på uthyrningen fick en chock när han hörde att jag jobbat utan hörlurar och förutspådde att jag kunde ha riskerat hela projektet. Men när jag kom upp till Henrik på Filmtech och vi spelade genom ett par av tagningarna visade det sig alltså att fotot var snyggt och ljudet fullt användbart, inga problem. (Jag håller mig här till det tekniska, eftersom Karins och mina diskussioner om manus och spel är mellan oss.)

Henrik gillade filmen (han somnade i alla fall inte, tvärtom tyckte han att den kunde varit lite längre) och sa att han aldrig sett något liknande förut. Kanske kommer han inte ha sett något som nästa film heller? 🙂

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s