En till.

I förrgår hade vi kollationering på nästa kortfilm, en längre med två personer istället för en. En kollationering är när man träffas för att läsa genom manus, inga väntar sig något spel, man ska bara hälsa och bekanta sig och känna sig för.

Men så blev det inte, det blev mycket mer spännande. Jag hade sagt att jag bara skulle sitta tyst utan att instruera och att de skulle göra precis som de ville, och de blåste på för fullt från start. Det var bara för mig att luta mig bakåt och le. De känner och gillar varann och manuset är ett starkt (och stundom väldigt roligt) samtal mellan två särpräglade personligheter. De var båda enastående, och precis som när Karin gjorde den mindre kortfilmen nyss, kom jag på mig med att bara följa med i spelet och glömde att det var jag som skrivit historien.

Vad gäller den så är det märkligt det här med den inre, halvt omedvetna delen av en kreativitet: Nu har jag tre fundamentalt olika samtalsbaserade manus, varav jag spelat in det första och på på väg mot det andra, och den första av de tre långfilmsmanusen faller i samma kategori. Den inre kreatören ordnar, donar, skapar (nöjt visslande, föreställer jag mig) och lägger upp en symmetri och ett mönster. Och så kommer skådespelarna och blåser liv i alltsammans och ger nya vinklar utifrån sin kreativitet.

Jag trodde jag var för trött för en ny grej så tätt inpå, men nu löper de omlott och livsandarna vaknade igen. Fortsättning följer!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s