Det ringde på dörren…

… och Supergrannen stod utanför. Jag hade just hört att han kommit hem (säkerhetsdörren låter), och nu verkade han helt vild och galen. Han ser väldigt ungdomlig ut, och det korta håret stod nästan på ända. Nu hade han längtat efter att komma hem till sitt trevna bo, ta ett lugnande bad i lugn och ro och laga mat i sitt mysiga kök, och så det här!

– Lyset funkar inte nu heller! utbrast han. Det går inte att tända! Har du ringt?

– Nej, sa jag.

– Hmpff! fnös Grannen.

Vi har haft problem med ljuset i farstun under en längre tid. Många gånger har man kommit hem till en becksvart port under en icke tänd lampa ovanför. Ibland har man kunnat tända inne i farstun sedan man gått in i mörkret och hittat en lysknapp, ibland inte. Det känns inte kul att kliva in i en mörklagd farstu där bara en liten grön lampa vid elskåpet lyser. Det känns lite väl mycket inledning på en kriminalfilm.

Sedan installerade fastighetsägaren i sin vishet en stor vit knapp precis innanför porten, den ska tända utomhuslampan och farstubelysningen. Varför inte utomhuslampan får vara tänd konstant liksom sin tvilling i gathuset vet vi inte. Ibland funkar denna stora vita knapp, ibland inte.

Nu har en annan granne listat ut något. Om man går in i mörkret och runt ett hörn TILL VÄNSTER, finns det en knapp som tänder allting nästan jämt. Man känner sig som utvald och In the loop när man nu vet detta. Sålunda klev jag nu ut i farstun, gick till den andra knappen på vår avsats och tryckte, och si, den taklampan tändes.

– Hmpff, sa Supergrannen igen och såg inte det minsta glad ut.

Ni vet hur det är. Är man arg över något är man arg, och vill inte blidkas så där abrupt. Och jag tänkte i mitt stilla sinne på det mail från mig som väntade honom, där jag bad om datorhjälp för att skicka ett manus. Och han har inte fått nybakat bröd av mig på ett tag. Aj, aj. Bäst att ta tjuren vid hornen. Så jag berätta om mailet. Halv sju? föreslog jag charmigt.

Grannen var inte charmad. – Vem fan är Jenny? morrade han och slet loss en klisterlapp med detta namn som av någon anledning satt på väggen, och satte den på min dörr (det fanns ju ingen annan där att vara arg på). Sedan såg han ut som om han ville sparka på dörren och fejkade en jabb mot mig. Mutter, mutter, mumlade han. Får se med det där med halv sju.

En minut i halv sju ringde det på dörren. Där var Supergrannen igen, men en helt annan Supergranne. Rosig och trevlig, och i handen höll han en assiett med en vörtlimpsmacka med tomat och en nystekt lammfärsbulle.

– Varsågod! sa han leende. Och visst var jag välkommen att använda datorn!

Jag fick en öl till, och så stod vi i hans designade kök som jag verkligen skulle vilja visa på bild, men det är privat. Ni får tro mig på mitt ord!

Tack, Supergranne!

Annonser

2 reaktioner till “Det ringde på dörren…”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s