Pyttipanna-blogg

Det senaste ordet vi håller på att förlora tycks vara ”med”. Hur man kan strula till med det är en gåta, men nu har jag flera gånger hört TV-nyhetspersoner som annars inte talar dialekt eller med brytning säga ”mää”. ”Han får inte vara mää. Och nu till vaadret!” (Ja, jag är fortfarande oförsonlig mot dem som inte bara säger äääää i väder, utan drar mot a.)

Varför määä? Varföre?

”En djungelsaga” gick på SVT igår, en film som fullständigt tog andan ur mig när jag såg den som ung. Det var Indien, det var Cinemascope, det var pojken Chendru, min nya idol – jag ville vara som han och ha pärlband i pannan. Han kom förresten och hälsade på i Sverige efter inspelningen – jag undrar vad han gör nu?

Men en sak slog mig inte alls när jag såg den första gången, nämligen speakerns otroligt uppstyltade röst och konstiga uttal. Vi har verkligen ändrat språk sedan dess, även jag. Han sa t ex ”di” i stället för ”de”, något som teaterskolor fortfarande predikade på den tiden. Detta för att undvika det vulgära ”dom”.

Och när ska svenska översättare lära sig att ”spiritual” på engelska betyder ”andlig” på svenska, man kan inte översätta med ”spirituell”, som betyder något helt annat? ”Jag känner mig så spirituell på yogan”, ”vilket spirituellt hus!” – really?

Nyss läste jag om ännu en trevlig person som tragiskt dött i cancer, och om honom sägs det att han var en fighter. Det var han säkert, och för egen del har jag beundrat dem av mina anhöriga som gått bort och inför det oundvikliga plötsligt fann ett mod och en styrka som de kanske inte haft i samma utsträckning innan. Med det har de lämnat ett arv och en förebild efter sig till mig. Men jag kan ändå inte låta bli att undra – måste man vara en fighter, en som går ut i strid, modig och stark? Kan inte en vanlig vardagsfeg slöfock också få leva? Måste man liksom förtjäna det? Jag tycker egentligen inte det.

För övrigt lever jag ett sällsynt nyttigt liv just nu. Någon ny tandläkare har jag inte letat upp – prokrastinering och för många projekt – så därför är jag helt extremt pedantisk när det gäller mat. Icke ett korn socker kommer över mina läppar, icke en glass, bara högvärdig mat hopmosad av fantastiskt fräscha råvaror, och konstant tandborstning där borsten doppas i kokande vatten flera gånger under procedurens gång. Chokladbehov tillfredsställs av drickchoklad på kakao och mjölk, utan socker. Enda sötsaken är bananer. Och jag är osedvanligt hungrig, men klarar mig faktiskt utan sockret. Märkligt. och inga nattliga drömmar om orgier i chokladpudding och wienerbröd.

Slutligen vill jag klaga på det nya påfundet med dubbelplastat kött, dvs köttet ligger inte bara i ett plasttråg, utan har först liksom limmats dit via vakuum under ännu ett (tjockt) plastskinn. Detta av ekonomiska skäl – köttet håller längre – men det ser otroligt oaptitligt ut, och hur mycket gifter från all denna plast som umgås så intimt med köttet sugs över dit? Jag köpstrejkar definitivt. Och vissa butiker har faktiskt ännu inte helt sålt ut sin själ till plastdjävulen, tursamt nog.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s