NoN

I dagens pappers-DN (jag vet inte om den finns på nätet) kan man läsa en liten grej av mig. ”Språkliga horrörer galore”, heter den.

Skriven mitt i host- och påtvungen-passivitet-perioden här.

Annonser

Not for the faint-hearted.

Som sagt; känsliga personer varnas.

Saken är den att jag är alldeles förfärligt sjuk. Det började helt oskyldigt med att okända basilusker kom på sightseeing och kollade in näsan, området bakom näsan, bronkerna (där en stam redan har sitt bo sedan några år) och halsen kring stämbanden ungefär, och så slog sig neandertalarna ned på de två sista (di gröne), medan denisovafolket intog platsen bakom näsan (di gule. Jag varnade er!)

Där började de sedan alla jävlas, och jag tappade efter hand rösten helt och hållet. Endast kvävda pip kom fram. Då gick jag ner och viskade ”hostmedusin” i Ica-butiken.

Ändå kändes det som om det snart skulle gå över, även om risken ju alltid finns att det är en sådan där film med uppföljare, dvs man känner sig nästan bra och så slår det till igen. Fast värre. Och så blev det. Och nu har jag hostat praktiskt taget utan paus i fem dagar, känner mig svag som en sparv och får inte sova, och hjärtat bankar. Nej, jag tar inte pulsen, det behövs inte, eftersom hela bröstkorgen dunkar. Nu är jag på bibliotek med tillfälligt hoststopp (utrustad med snytpapper och Läkerol), och på t-baneperrongen stod jag uppstagad mot en pelare och trodde mitt hjärta som nu kändes även i ryggen skulle hacka i ett litet hål i den. I pelaren, alltså.

Jag känner mig så otroligt svag. Hur kan man hosta så mycket, och hur kan man producera så många neandertalare? En kväll låg jag i sängen och bara grät av uppgivenhet och för allting som inte är som det ska. Igår kände jag också KG’s närvaro överallt i lägenheten. (Jag varnade er!) Jag vet att det händer att folk på sluttampen (där jag ju inte är) ibland tycker de ser en kär död person komma mot dem med stort leende och öppna armar, och för min del har jag alltid tänkt mig att det skulle vara KG. Alltså inte riktiga KG, men en hallucination åstadkommen av en rar och vänlig hjärna. Nu blev det ingen sådan, men jag kände honom lite diskret mellan tidningsartiklar, host-attacker och TV-program.

Men nu har jag segat mig iväg hit, och ska sega mig iväg hem och lämna tillbaka hyrfilmer på vägen. Promenera går inte, men tunnelbana finns ju och antingen är hissar eller rulltrappor i funktion. Ryggen värker, men det måste ju för höge farao ta slut någon gång.

Tag line

Har funderat en hel del på hur jag ska beskriva min foton, som är från så många år och olika epoker, för gallerier. Och när jag tittat på dem och sett hur konsekventa de flesta av dem faktiskt är, kom jag på det; de visar det poetiska i det dokumentära. Och det poetiska är inte alltid skirt, det kan vara kraftfullt.

Konstnärligt var sjuttiotalet en förfärlig tid. Plakatkonsten regerade, den enskilda människan förvandlades till symbol (eller lika mycket pusselbit som i den högerextrema miljön) vilket egentligen innebar människoförakt, och allt som var ambivalent, svårförklarat eller gick på djupet, mötte motstånd, ofta hånfullt motstånd. Jag mådde illa av det och blev fruktansvärt störd i mitt skrivande. Under kärnkraftsstriden stod jag ofta ensam när jag insisterade på att vi skulle söka kontakt med människor där de var, till exempel skriva i tidningar som vanliga människor faktiskt läste.

Och nu är plakatkonsten på väg tillbaka, tillsammans med nya fjuniga socialister som utan att veta särskilt mycket går ett par steg längre än att kämpa för rättvisa och solidaritet, och har en hundraprocentig övertygelse. Hundraprocentiga övertygelser ska man vara försiktig med, för de som har dem har slutat lyssna.

Några artiklar om antisemitism, m m.

http://www.svd.se/kultur/kulturdebatt/gammalt-gift-i-livsfarlig-ny-kombination_4340595.svd Om antisemitism bland bl a rappare och http://www.svd.se/kultur/understrecket/antisemitismen-vagrar-slappa-sitt-grepp_4339419.svd en rad artiklar samlade. (Bloggen vägrar finlänk idag.)

Jag är djupt oroad av den hafs-och-slafs-antisemitism som sedan länge följt i spåren av vänsterns Israelkritik, och som blandas med gammal inhemsk nazistisk dynga och nyimporterad islamistisk antisemitism – alla präglad av djup okunnighet, myter och ovilja att tänka.

Den ligger också som ett osynligt och halvt omedvetet mönster under en hel del kultur, t ex film. När såg du senast en judisk rollkaraktär i en vanlig film som inte handlade om förintelsen, en speciell person eller religion? Jag kan inte minnas någon utom en polis i de svenska Milleniumfilmerna, och han fanns där bara för att Stieg hade en judisk vän som tog honom till synagogan.

Läste just Åsa Linderborgs artikel om Vilks i AB – http://www.aftonbladet.se/kultur/kronikorer/linderborg/article20329013.ab – och hennes agenda mystifierar mig (som så ofta). Hon säger sig försvara Vilks’ yttrandefrihet i alla lägen, men det klingar ganska tomt, eftersom hon på flera ställen i artikeln ändå säger att hans rondellhundar kostat människoliv, och att han måste förklara sig. Hon retar sig på att han (enligt hennes uppfattning) ”myst” och trivts med sin utsatta position, men nu har han (minsann) börjat se lite rädd ut.

Helg

Samtidigt som de första tragiska skotten föll i Köpenhamn, var jag på Kulturhuset på ett möte för hotade författare, journalister och konstnärer, anordnat av Författarförbundet, PEN och Konstnärernas riksorganisation (vill jag minas att den heter, KRO). Det var fullt men ingalunda överfullt, lyckligtvis lugnt och inga poliser i sikte.

Björn Wiman, DN, talade om hur man har varit tvungen att inrätta säkerhetsanordningar på tidningen, Arnstad talade om hur polisen inte ingriper när han anmäler mordhot han fått per mail (det är tydligen fullt tillåtet enligt lag att hota folk till liv och lem), ofta med avsändarens riktiga namn och hur det plötsligt blivit en normal situation att folk i olika konstnärliga och journalistiska yrken undrar hur de ska bokföra utgifterna för sina skottsäkra västar i särskilt hotfulla tider. Alice Bah Kuhnke var också där och höll ett utomordentligt tal om de åtgärder och nya instruktioner till polisen som behövs. Hon är skarp som en räka, och praktiskt nog (i detta sammanhang) både demokrati- och kulturminister.

Jag går som bekant sällan ut, men lördagskvällen var jag på KB med K’s konstnärsgäng och det blev en kväll som Henrik Mathiesen (bortgången vän och utgivare av konst, han kände de flesta i branschen) hade gillat. Det var skvaller och diskussioner, vin och öl, jag blev angenämt flörtad med av stilig karl och det uppstod meningsutbyten där folk mer eller mindre skrek åt varandra. Henriks uppfattning om ett lyckat festligt tillfälle, med andra ord.

Vid aftonens slut kramades dock kombattanterna och jag åkte hem till en farstu där hissen inte fungerade. Inte bra. Jourkillarna hade varit där och tittat, men beslöt sig för att vänta till måndagen, trots att både rullstolsburna och folk med tredskande hjärta bor där. ”Reparation pågår”, stod det helt lögnaktigt på ett anslag. Och idag kom de och sparkade på hissmaskinen eller vad de nu gjorde, det tog någon minut och sedan kunde vi åka hiss igen. Men lyset är fortfarande helsnurrigt.

Nu ska jag gå och se vad som finns att hyra av nyare svensk film.

Onyanserat?

Håller med: http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/kulturochnoje/article20313834.ab

Om man ska göra en kinky BDSM-film baserad på kvinnors privata S/M-fantasier, måste man komma ihåg att mannen i hennes fantasi är en betjänt som är vad hon vill (från grobian till eleganting),gör vad hon vill NÄR hon vill – inte annars – och försvinner direkt när hon tröttnar och kommer på att hon faktiskt är mer sugen på chokladtårta nu.

Sol och snufs / Uppdatering

Jag sitter på biblioteket och erbjuder pappersnäsdukar till höger och vänster. (Tja, en igår och en idag, men i alla fall.) Folk sitter och snörvlar och glömmer tydligen att köpa något att snyta sig i, och ljudet är rätt enerverande. Man blir påmind om sin virusiella och bakteriella utsatthet.

Stackars Supergrannen är också förkyld. Han stod så febrig utanför min dörr och efterlyste Alvedon, så jag gick ut och köpte åt honom, och när han undrade vad det kostade försökte jag vara rolig och sa att nej, ingenting (inklipp: Nu delade jag ut en näsduk till!), för Coop delade ut Alvedon gratis i en kampanj, och den arme mannen kämpade i flera sekunder med detta och försökte förstå varför Coop skulle göra så, tills jag förbarmade mig. Han fick grapefrukt och choklad också. Borde jag koka kycklingsoppa? Det ska ju ha magiskt helande egenskaper.

Vardagsrummet börjar bli sig självt igen, allt eftersom fotona försvinner ner i nya kartonger (osorterade, det svider i själen men jag har inte tid). Det har varit lite besvärligt känslomässigt att ha sitt liv utbrett över halva lägenheten – barnen när de var små och tonåringar, min döda man och föräldrar och ex, aj. Jag har inte kunnat sova riktigt. Men nu ska det bli bättre.

KVÄLL. Den författande veterinären med skrivnamnet James Herriot berättade om ett av de tillfällen han med stor möda lyckades rädda ett djur som var väldigt illa däran, och tillade: ”Det var en av de små segrar som gör livet värt att leva.”

Det där fastnade i mig, jag hade aldrig tänkt så förut. Men han har ju rätt. Vad som är en liten fin seger beror ju på vem man är, det är olika från person till person, men jag tror de finaste små segrarna inte är de man vinner över andra (de är en helt annan femma och låter mer som stress och anspänning än något som förlöser) utan de man vinner över sig själv. ”Det här GÅÅÅR bara inte!” stönar man, och så till slut upptäcker man att det gick visst, trots att man tvivlade.

För mig var det att faktiskt för bara någon halvtimme sedan ha lyckats städa undan alla bilder från bord, stolar, soffan och fönstersmygar och lägga dem prydligt i sina nya lådor och negativ – identifierade eller ej – i kuvert. Diapositiv för sig. Och nu är det rensat och snyggt och allting avtorkat, och att leta efter foton blir inte längre en arkeologisk utgrävning.

Men ända in i det sista granskade jag negativ och gjorde flera, helt oväntade fynd. Jag publicerade här för länge sedan en bild tagen på sextiotalet, där en teaterskolekompis poserade som klädmodell i ett nedrasat hus, det var när Klarakvarteren revs, och jag retade mig på att jag inte fått med hennes fötter i bilden – oproffsigt! Kunde jag verkligen ha med den i mitt material? Och så hittade jag flera negativ från detta tillfälle, och på åtminstone ett är fötterna med!

Men det mest speciella negativet var från den tid när jag var fjorton, femton år, möjligen tretton. Filmen och kameran gav kvadratiska, stora negativ, och jag kunde skymta mitt rum på Vegagatan 13 vid Odenplan, skakiga bilder där min mamma tycktes ha fotograferat mig. Och så fanns det två skarpa bilder, och de var självporträtt tagna i spegeln.

På dem har jag i brist på stativ ställt kameran på en trave böcker. Själv står jag antagligen på knä. Man ser halva mig i spegeln. På den ena bilden tycks jag titta rakt fram, på den andra lite åt sidan.

Fantastiskt! Jag ryckte åt mig ett av negativen och min nutida kamera, rusade in i köket, höll negativet framför köksfläkten (starkaste lampan i huset) och knäppte en bild. Laddade in den i datorn och photoshop och inverterade den så att den blev ”framkallad” – och tittade på mig, där jag satt ensam i rummet och bara var mig själv och tog denna bild.

Jag borde ha tänkt oj så länge sedan och vem var den flickan, men det blev en helt annan känsla. Ett meddelande från mig till mig utan mellanhänder, och bortsett från alla erfarenheter och kunskaper och så vidare som jag varit med om och skaffat mig – jag är samma nu som jag var då. Den där lugna, iakttagande, stabila person som finns inom oss och ser till att vi fixar det är alltid densamma.

Så det var egentligen uppmuntrande. Tiden går, och den går inte. Den blir inte med nödvändighet sliten och fransad och nött – den är densamma.