Sol och snufs / Uppdatering

Jag sitter på biblioteket och erbjuder pappersnäsdukar till höger och vänster. (Tja, en igår och en idag, men i alla fall.) Folk sitter och snörvlar och glömmer tydligen att köpa något att snyta sig i, och ljudet är rätt enerverande. Man blir påmind om sin virusiella och bakteriella utsatthet.

Stackars Supergrannen är också förkyld. Han stod så febrig utanför min dörr och efterlyste Alvedon, så jag gick ut och köpte åt honom, och när han undrade vad det kostade försökte jag vara rolig och sa att nej, ingenting (inklipp: Nu delade jag ut en näsduk till!), för Coop delade ut Alvedon gratis i en kampanj, och den arme mannen kämpade i flera sekunder med detta och försökte förstå varför Coop skulle göra så, tills jag förbarmade mig. Han fick grapefrukt och choklad också. Borde jag koka kycklingsoppa? Det ska ju ha magiskt helande egenskaper.

Vardagsrummet börjar bli sig självt igen, allt eftersom fotona försvinner ner i nya kartonger (osorterade, det svider i själen men jag har inte tid). Det har varit lite besvärligt känslomässigt att ha sitt liv utbrett över halva lägenheten – barnen när de var små och tonåringar, min döda man och föräldrar och ex, aj. Jag har inte kunnat sova riktigt. Men nu ska det bli bättre.

KVÄLL. Den författande veterinären med skrivnamnet James Herriot berättade om ett av de tillfällen han med stor möda lyckades rädda ett djur som var väldigt illa däran, och tillade: ”Det var en av de små segrar som gör livet värt att leva.”

Det där fastnade i mig, jag hade aldrig tänkt så förut. Men han har ju rätt. Vad som är en liten fin seger beror ju på vem man är, det är olika från person till person, men jag tror de finaste små segrarna inte är de man vinner över andra (de är en helt annan femma och låter mer som stress och anspänning än något som förlöser) utan de man vinner över sig själv. ”Det här GÅÅÅR bara inte!” stönar man, och så till slut upptäcker man att det gick visst, trots att man tvivlade.

För mig var det att faktiskt för bara någon halvtimme sedan ha lyckats städa undan alla bilder från bord, stolar, soffan och fönstersmygar och lägga dem prydligt i sina nya lådor och negativ – identifierade eller ej – i kuvert. Diapositiv för sig. Och nu är det rensat och snyggt och allting avtorkat, och att leta efter foton blir inte längre en arkeologisk utgrävning.

Men ända in i det sista granskade jag negativ och gjorde flera, helt oväntade fynd. Jag publicerade här för länge sedan en bild tagen på sextiotalet, där en teaterskolekompis poserade som klädmodell i ett nedrasat hus, det var när Klarakvarteren revs, och jag retade mig på att jag inte fått med hennes fötter i bilden – oproffsigt! Kunde jag verkligen ha med den i mitt material? Och så hittade jag flera negativ från detta tillfälle, och på åtminstone ett är fötterna med!

Men det mest speciella negativet var från den tid när jag var fjorton, femton år, möjligen tretton. Filmen och kameran gav kvadratiska, stora negativ, och jag kunde skymta mitt rum på Vegagatan 13 vid Odenplan, skakiga bilder där min mamma tycktes ha fotograferat mig. Och så fanns det två skarpa bilder, och de var självporträtt tagna i spegeln.

På dem har jag i brist på stativ ställt kameran på en trave böcker. Själv står jag antagligen på knä. Man ser halva mig i spegeln. På den ena bilden tycks jag titta rakt fram, på den andra lite åt sidan.

Fantastiskt! Jag ryckte åt mig ett av negativen och min nutida kamera, rusade in i köket, höll negativet framför köksfläkten (starkaste lampan i huset) och knäppte en bild. Laddade in den i datorn och photoshop och inverterade den så att den blev ”framkallad” – och tittade på mig, där jag satt ensam i rummet och bara var mig själv och tog denna bild.

Jag borde ha tänkt oj så länge sedan och vem var den flickan, men det blev en helt annan känsla. Ett meddelande från mig till mig utan mellanhänder, och bortsett från alla erfarenheter och kunskaper och så vidare som jag varit med om och skaffat mig – jag är samma nu som jag var då. Den där lugna, iakttagande, stabila person som finns inom oss och ser till att vi fixar det är alltid densamma.

Så det var egentligen uppmuntrande. Tiden går, och den går inte. Den blir inte med nödvändighet sliten och fransad och nött – den är densamma.

Annonser

2 reaktioner till “Sol och snufs / Uppdatering”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s