Tag line

Har funderat en hel del på hur jag ska beskriva min foton, som är från så många år och olika epoker, för gallerier. Och när jag tittat på dem och sett hur konsekventa de flesta av dem faktiskt är, kom jag på det; de visar det poetiska i det dokumentära. Och det poetiska är inte alltid skirt, det kan vara kraftfullt.

Konstnärligt var sjuttiotalet en förfärlig tid. Plakatkonsten regerade, den enskilda människan förvandlades till symbol (eller lika mycket pusselbit som i den högerextrema miljön) vilket egentligen innebar människoförakt, och allt som var ambivalent, svårförklarat eller gick på djupet, mötte motstånd, ofta hånfullt motstånd. Jag mådde illa av det och blev fruktansvärt störd i mitt skrivande. Under kärnkraftsstriden stod jag ofta ensam när jag insisterade på att vi skulle söka kontakt med människor där de var, till exempel skriva i tidningar som vanliga människor faktiskt läste.

Och nu är plakatkonsten på väg tillbaka, tillsammans med nya fjuniga socialister som utan att veta särskilt mycket går ett par steg längre än att kämpa för rättvisa och solidaritet, och har en hundraprocentig övertygelse. Hundraprocentiga övertygelser ska man vara försiktig med, för de som har dem har slutat lyssna.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s