Trevlig Valborg /PS

Trevlig Valborg önskas alla – kallt är det, men solen tittade faktiskt fram i morse! Själv har jag bara två ylletröjor på mig. (På tal om ylletröjor, så tycks både ordet och företeelsen ”yllebyxa” ha försvunnit, enligt yngre person som jag frågade igår. Är det kallt och man har kjol, drar man på sig ett par tights ovanpå strumpbyxorna. Dvs en kalasbyxa?)

Jag har haft så många bakslag det senaste året, att jag blev alldeles till mig när den trasslande fjärrkontrollen, som ett tag tjänstgjorde bara om man klippte till batterierna först, faktiskt fungerade efter batteribyte! Otroligt. Någonting som gick att fixa! Enligt reglerna!

Förra året blev Roland Sterner arg på mig. Det blev han rätt i. Jag har aldrig under alla år hört honom bli arg, men det var precis den spark i baken jag behövde. Han ansåg att jag inte fick ändan ur vagnen och gjorde det toppjobb jag borde, och det skakade om mig. Jag vaknade till, rejält, och det var efter det jag spelade in kortfilmen med Karin och började lägga upp förnuftiga planer.

Men nu får filmandet vänta några dagar till medan jag grejar med fotona (på ett sätt som också skulle kunna väcka Rolands gillande, om han såg det). Jag tänker skicka de absolut bästa, som sträcker sig från 1955 till nu och kan ordnas i någon slags flöde, till ett speciellt förlag, som en kunnig person på Akademibokhandeln tipsade mig om. (”Men vänta inte nu”, lade han till strängt, ”ring dem på måndag!” Jag har ringt dem). Men sorterandet är ett litet helsicke. För man kan väl inte bara hälla ett ton foton, även om vartenda ett skulle vara en fullträff, över någon som sett och ser tusentals bilder? Hur presenterar jag dem?

Först gällde det att välja urvalet, sedan gjorde jag vart och ett tekniskt snyggt och beskar om det underströk innehåller bättre, bara det krävde massor av experiment. Ofta gick jag tillbaka till ursprungsbilden igen. Och vilka ska vara svartvita, och vilka i färg? Det här är en helt uppslukande verksamhet, ungefär som det var att ljudsätta film. Man kan försvinna för evigt. Samtidigt påminde allting om det som jag var med om vid de olika tillfällena.

Så gjorde jag en mapp med förlagets namn för att skapa ordning. Den blev snabbt full och inte så organiserat. Då tillkom en mapp med rubriken FÖRLAGET, I ORDNING. Den kapsejsade också. Nästa mapp hade det desperata namnet FÖRLAGET, BERGIS BOMBIS. När den fortfarande inte kunde bestämma sig helt och hållet tillkom mappen PANG.

Då började jag äntligen se ljuset i tunneln. Nu är jag inne på PANG 2. Den sista mappen. Efter helgen åker CD-skivan iväg. Då finns också några få foton med som bara finns kvar på kontaktkarta, men kan lyftas därifrån.

Och i veckan kommer A tillbaka och förväntar sig att få något spännande att läsa.

Så – glad Valborgsmässoafton!

Senare: Och nu sitter jag på Stadsbiblioteket, där en kör just sjungit Vintern ra, Sköna maj välkommen, med mera, medan den glada publiken fotograferar och solen lyser in.

Varför?

Fullständigt absurt.

Hur blev det så här? Varför är polisen och åklagarna så totalt handlingsförlamade? Är de rädda? Saknar de det som chefen Dan Eliasson vill se hos allmänheten – civilkurage – likaväl som yrkeskurage? Finns det en hemlig policy?

Det här är rättsröta och skandal. Dags för förintande filmer, böcker och demonstrationer. Någon som gissar att det blir svårt att få demonstrationstillstånd?

Hur kunde alla vara blonda?

När jag var barn fanns det knappast några mörkhyade i Sverige. Jag såg ingen som blev illa behandlad på grund av hudfärg och hörde ingenting rasistiskt hemma, så jag växte upp utan några speciella känslor inför just hudfärg. Folk kunde vara svarta, vita eller asiatiska, det var inget särskilt med det.

Men saken är att variationer ändå var normen. Folk runt mig hade blå eller bruna eller gröna ögon, de var vitglåmiga eller fräkniga eller blev bruna på sommaren, de hade brunt eller svart eller rött eller blont hår, rakt eller lockigt (lockigt ansågs extra fint, i Astrid Lindgrens böcker om Rasmus är han ett barnhemsbarn som inte får adoptivföräldrar eftersom alla vill ha en pojke med lockigt hår, och hans är rakt). Det fanns en hel del blonda barn, men de flesta mörknade när de växte upp. Färre var blonda som vuxna, cendré var det vanligaste, så en del kvinnor blonderade sig för att i alla fall få NÅGON färg.

Mörkt hår var alltså för mig lika med vuxen person. När jag någon gång såg ett riktigt mörkhårigt barn, kände jag därför en sorts vördnad. Så speciellt, att ha mörkt hår redan som liten! (Kom ihåg att jag talar om hur jag upplevde detta när jag var några år gammal).

Inom detta system fanns en utseendemässig hierarki. Enligt barnböckerna kunde man bara vara RIKTIG svensk om man var ett barn med ljust hår och blå ögon och bodde i en röd stuga på landet. Detta kände jag mycket tydligt, och jag var inte riktig svensk eftersom jag hade brunt hår och bodde i staden, jag hade ingen hembygd. Om rödhåriga spanns en massa historier, de var pigga och egensinniga och hetlevrade, och rödhåriga kvinnor blödde mer när de födde barn, det var många sjuksköterskors fasta tro. Idel skrock. Och om mörkhyade svenskar nu är rätteligen innerligt trötta på alla hänvisningar om hur de ser ut, kan de sända en systerlig/broderlig tanke till alla rödhåriga som konstant upplevde samma sak. ”Hej moroten!” ”Brinner det i huvet?” ”Ring brandkåren!” I all evighet. (Obs – jag likställer förstås inte att vara svart med att vara rödhårig.)

Men för mig var alltså normen variation. När jag kom till länder där alla hade t ex svart hår och bruna ögon, var det exotiskt. Inte färgen i sig, utan att alla hade den. Jag blev lite avundsjuk på ett märkligt vis. Varför vet jag inte.

Och för ett tag sedan upptäckte jag vad som kändes riktigt konstigt för mig. Jag satt och tittade på ett Arne Dahl-avsnitt på TV. En rollkaraktär, en polis, är finne. Och han är blond. Han är gift med en trevlig fru, även hon blond, och de har två ljushåriga barn. Så långt hängde jag med, i teorin.

Men så kom en scen där de alla satt runt matbordet i köket. Och de var alla blonda! En hel familj som såg likadan ut! Och till min häpnad satt jag där och stirrade som om jag aldrig sett ljust hår förr. I tankefacket ”ljushyad svensk familj” i min hjärna häckar bara familjer där medlemmarna ser lite olika ut. Jag tror inte jag skulle komma på idén att sätta ihop en filmfamilj på det sättet. Så där ser man – fördomar och förväntningar kan se olika ut. Och nu lärde jag mig något nytt.

Igår eftermiddag

Insåg när vi gjorde kortfilmen att jag inte kan vara ensam med el och kamera och lampor, det behövs en medhjälpare hur indie det än blir. Hen behöver inte vara i branschen, men trevlig, stark, en fixare och intresserad av film. Och längta efter någon veckas omväxling. Och jag har två kandidater.

Den ena, A, kom hem för andra gången igår. Nu vet jag inte om det blir någon indielångfilm och i så fall hur den ser ut, med en eller två eller noll skådespelare (jag börjar få rejäl abstinens här), och trött som fan är jag, men om den idé som bygger på kortfilmen blir som jag tror, behövs det inte bara en kamerabärare utan också en manlig röst i telefonen. Och A skulle kunna platsa där.

Han är ingen skådis, men han låter precis så trevlig som karln i telefon – som egentligen är en stor skurk – ska låta. Och han är game. Vi började med te och filmtitt för att han skulle få ett hum och kortfilmen, och sedan läste vi de tio minuter som jag hittills skrivit, och det gick utmärkt.

Vad jag var väldigt intresserad av var hur han, som alltså inte är i branschen men gillar film, uppfattade den repetition till kortfilmen som jag hade i kameran. Och svaret var att han ville se mer – han ville veta hur det gick. Vilket är en väldigt bra drivkraft.

Så nu får vi se vad som händer. Han vill komma tillbaka och följa historiens framväxt. Utmärkt incitament för mig!

Plåtlådan bakom Nationalmuseum och att bli en ny människa.

Gick till Blasieholmen igår och kikade på platsen där Nobelstiftelsens stora schabrak i guldfärgad plåt ska smällas upp i en ”park” (inte mycket park kvar när schabraket är på plats). Det är trångt om utrymmet, kan jag rapportera. Nationalmuseum och fd Tyska legationen mot sydväst, en husrad längs nordost-kajen som är otroligt smal, och ett litet rött sjuttonhundratalshus inklämt i ett hörn.

Det här är inte världens bästa idé. Det blir verkligen fult. Och det gäller ju svensk prestige i världen. Om inte gästerna till prisutdelningen ska knöka sig fram på gatan intill Strand Hotell, vansinnigt trångt, måste de köra förbi snygga hus som Grand längsmed kajen mittemot slottet, passera Nationalmuseum, och sedan köra BAKOM sagda museum där guldeländet sticker upp. En låda är vad det är, och den blir högre än Nationalmuseum, vilket jag misstänker enbart beror på att höjdarna på översta våningen ska få utsikt över museets tak till vattnet och Gamla Stan.

VD för Nobelstiftelsen Lars Heikensten säger att han inte har det minsta emot höjden, för hans kåk ska minsann bli populärare än Nationalmuseum, vilket är en pojksnoppsmätning vi kan vara utan. Alla som kommer dit – internationella gäster, utställningsbesökare – kommer att tills huset rivs reta sig på att varken stilen eller proportionerna passar in.

Visst kan man bygga modernt i äldre kvarter. Men ska man ”bryta av” och gå against the beat, måste man ha känsla för beat. Det händer inte här.

För att gå över till något annat. Ny människa. Eller back to the future. En gång i tiden var jag en rätt sarkastisk person, inte mot barn men i största allmänhet mot företeelser och dylikt, och det gick alldeles utmärkt. Folk trivdes. Men med åren har jag ändrat mig, jag ser att sarkasmer i vissa sammanhang kan förstöra något fint, och jag ser med mer jämnmod på mina medmänniskor. Med andra ord: Jag har blivit snällare och visare.

Så bra, tycker ni kanske nu, då gillar väl folk dig mer och allt blir roligare? Men nej, nej. Det är inte alls populärt. De allmänt frusterade ser en mes som de kan ta ut sin ilska på, andra tycks söka något annat än värme och förståelse hos mig. Vad vet jag inte. No nonsens, handfasta råd, jävlaranamma nu får du skärpa dig, kanske?

Så OK, jag ska gå tillbaka till det. Alltså: Skärp dig, sluta vara så förbannat kaxig, ljug inte, skäms, ta dig samman och gör det du vet är det riktiga. Då är du välkommen. Och om någon pratar skit om dig, mig eller någon annan, kan den snyta sig i näven och ta sig i brasan.

Svenskjävel, The Theory of Everything, och TV-program Olösta mord.

Varning, spoilers!

Gick faktiskt på bio i påskhelgen och såg två av de filmer jag verkligen längtat efter. Den ena var som synes Svenskjävel, inspelad i Norge (så det ÄR där filmpengarna finns?) med nya krutpaketet Bianca Kronlöf, och brittiska kompetent gjorda The Theory of Everything om ALS- drabbade fysikgeniet Stephen Hawkings liv, och då speciellt om hans liv med sin första kärlek som blv hans fru.

Svenksjävel fick strålande kritik, och den är värd att se, men sanningen att säga är den ännu en film på temat ”trasig men kraftfull underklassflicka förser etablerad familjefar (villa, fru och barn) med tillfällig befrielse”. (Varför måste hon på död och pina vara trasig men stark flicka från den s k underklassen? Det finns en inrotad föreställning att de minsann är mer naturnära och friare sexuellt, medan andra flickor är fisförnäma och inte släpper till.) Nu är den etablerade familjefadern inte litteraturprofessor eller stenrik affärsman, utan en f d sportstjärna som öppnat restaurang, vilket besparar oss en del av de vanliga klichéerna. Han köper t ex inte dyra kläder åt henne och håller inte föredrag om Lifvet och Konsten, eller om finansvärldens ofrånkomliga cynism som hon måste acceptera. Tack. Samtidigt blir han mycket vag i konturerna.

Det fina med filmen är bådas vardaglighet, trots hans ekonomiska överläge, som yttrar sig till exempel i en väldigt avslappnad och realistisk kärleksscen i meningen precis så tafflig som det ofta blir första gången, den tackar man för.

Det dåliga är för det första det konventionella draget, dessutom kryddat med övertydlig symbolism – när frun kommer tillbaka rakar hon personligen av honom skägget, som ett tecken på att nu stängs äktenskapets dörrar igen vilket alltså är riktigt hemskt och trist, och när han och Kronlöf legat med varandra poängteras hennes tillfälliga jämlikhet eller övertag med att hon tar på sig hans kläder. Jag har svårt för sådant, men det är jag tydligen rätt ensam om. Andra tycker det är ”ett bra sätt att berätta i bild”.

Det andra mindre bra är att det faktiskt finns en tredje huvudroll, sportkillens nästan vuxna dotter, som han märkligt nog struntar i och som lika märkligt inte har någon riktig interaktion med Kronlöf som spelar barnflicka för det lilla barnet i familjen. Flickor PRATAR! Här utväxlar de mest blickar, och hennes ensamhet uttrycks också nästan enbart med bilder av henne i flickrummet eller stirrande på vägen från en bro. Hennes rollfigur tas med andra ord inte till vara som den borde.

Men slutet på filmen blir att sportkillen är ute ur ekvationen och flickorna, något överraskande, hjälper varandra med varsin grej. Finemang, men var kom det ifrån?

Den andra filmen, den om Hawking, är också värd att se, ovanlig och som sagt mycket kompetent gjord – bra skådespelare, snygga bilder, intressant handling som framför allt rör sig runt frågorna ”hur hanterar man den här situationen med kärlek och svårt handikapp? Hur bär de sig åt för att få ett rikt liv, hur gör omgivningen för att ta vara på Hawkings begåvning? Hur gör han själv?” Det är mycket brittiskt med stiff upper lip och motvilja mot sentimentalitet.

Hawkings fru står honom bi med aldrig sinande kraft och envishet, men när han till slut lämnar henne för en annan (en skojig personlig assistent som behandlar hustrun som ett störande inslag) är det tack och lov en befrielse för henne, eftersom även hon är kär på annat håll. Men det är alltså rena turen att hon slipper såras på djupet av hans bristande lojalitet, när hon själv uppoffrat sig. Jag minns den riktiga Hawkings officiella uttalande när det där hände, ungefär: ”Man är inte ett helgon för att man sitter i rullstol.”

TV-programmet är ännu en variant av brittiskt vetenskapsprogram, nu försöker ett gäng med olika specialister reda ut gamla skeletts historia när de var levande människor. Jag såg ett program och ser inte mer, för det var originellt nog för att komma från BBC inte särskilt vetenskapligt.

Det handlade om vad man antog vara en afrikansk, svart man som begravdes i brittiska Ipswich under medeltiden (runt slutet av 1100-talet), vilket ju verkar otroligt spännande. Hur kom han dit? Afrikaner i medeltidens England? Nu visade det sig inte vara särskilt ovanligt, eftersom Ipswich var en hamn som redan då hade livlig trafik med skepp från Medelhavets båda stränder, den europeiska och den nordafrikanska, och det finns faktiskt en teckning av en svart man i en medeltida handskrift. På sextonhundratalet klagade till och med drottning Elizabeth över att det fanns för många ”blackmoors” i landet, dvs svarta afrikaner, vilket innebär att Shakespeare troligen själv träffade ”morer” (mor betyder svart) när han skrev Othello.

Så där försvann en hel del av sensationen. Dessutom förklarade DNA-experter att den döde inte nödvändigtvis kom från Afrika, han kunde lika gärna vara t ex portugis (anletsdragen hade ”rätt” ögonbrynsbågar för Afrika, men ”fel” skalle och näsa), men det spåret släppte teamet direkt. Grundat på väldigt lite ansåg de sig ”veta” att skelettet varit en muslim konvertit till kristendomen, och från Tunisien. För det var ju mer spännande! När det riktigt roliga i själva verket var att få veta just hur lite sensationellt det var med afrikaner i England – återigen, precis som redan Herodotos beskrev, folk var infamt rörliga i forna tider och ingalunda för evigt fastlimmade i sina små avkrokar.

Duh, säger jag. Bortsett från kringinformationen, glöm det här. Se alla de andra brittiska vetenskapsprogrammen istället.

Vår, och MGM-jellonet.

Det är vår, och man grips plötsligt av en obändig lust att putsa fönster. Och går ända ner i botten på tvättkorgen och tar sig an de gamla t-shirts som legat där i evighet eftersom man inte riktigt vet om man egentligen ska behålla dem, och om inte är det ju ingen poäng att tvätta dem, fast å andra sidan har de på något vis affektionsvärde, och…

Ibland vaknar man liksom till i vårsolen och ser att vissa saker och ting faktiskt måste kastas eftersom de totalt tjänat ut, och så kastar man dem. Men det känns stundom – jag saknade länge mina älskade ärtgröna tjocka frottéöverkast och de sneda och vinda, och så småningom kattklovässarmärkta, korgstolarna som följt oss sedan Surbrunnsgatan. Det finns fina bilder av Peter när han sitter i en av dem i manchesterbrallor och läser serietidningar. När jag gick genom mina bilder hittade jag förresten också ett negativ från Sörgården i Vallentuna, det slarvkopierade jag i Photoshop och det visade Uffe och Peter som ligger i min stora säng och läser serier och tittar in i kameran, mina vackra barn.

(Här sitter förresten en engelskspråkig kille intill mig och vill ha hjälp att komma in på sin mail, ack).

Moving on!

Här är förresten MGM-lejonet på jobbet för att spela in sitt rytande på tjugotalet:

mgm_lion

Om indiska kvinnor i DN idag

Vill bara tipsa om en lång, välskriven och upplysande artikel av Mia Holmgren i dagens DN om hur mediestormen mot Indien – tänd av arga kvinnor, bland dem en ny generation som tjatat sig till utbildning vid universitet – ändrat klimatet något, så att politiker och poliser inte längre vågar förnedra våldtäktsoffer på samma sätt som förr. Tyvärr kan jag inte hitta någon länk.

En grävande artikel i Expressen.

Jag har skrivit en del som aldrig fanns på hemsidan, men som jag gärna vill visa.
Bakgrund och efterspel till denna grävande artikel, som genom att publicera faktum efter faktum visade hur uselt underlaget var när Migrationsverket vägrade bevilja asyl för en tanzanisk flicka som hotades av könsstympning i hemlandet, kan ni läsa efter texten.

AAA Irene K


ANNIKA BRYN AVSLÖJAR FLYKTINGPOLITIK

De spelar schack om Irenes liv

+ Europadomstolen har begärt in ett yttrande från svenska regeringen om varför man vägrar ge 18-åriga Irene Kenes asyl undan könsstympningshot i Tanzania, trots att
hon enligt lag har rätt till det.
+ Journalisten Annika Bryn har gått till botten med fallet och kan idag avslöja förödande felaktigheter i utredningen som lett till avslag.

Det finns orsak att titta på varför Migrationsverket från början fattade sitt beslut att den då 16-åriga Irene Kenes saknade skäl att få stanna i Sverige. I själva verket borde avvisning
aldrig ha kommit på tal, eftersom Migrationsverkets ursprungliga beslut 2 april 2001, det som alla följande avslag bygger på, är felaktigt på varje punkt.
Avslaget vilar på tre förutsättningar:

1. Endast (!) 20 procent av Tanzanias kvinnor är könsstympade. 2. Det finns en Sexual Offences Act sedan några år som förbjuder könsstympning.
3. Risken att stympas upphör efter 15 år fyllda. har man klarat sig till den åldern, är det inte längre någon fara.
Verkligheten ser helt annorlunda ut. För det första gäller siffran 20 procent könsstympade kvinnor Tanzania som helhet. De regionala skillnaderna är i själva verket enorma. I Dodoma, Irenes hemstad i den fattiga centrala delen av landet, är 67 procent av kvinnorna stympade. (I Kilimanjaro är det 36,8 procent. I Mara 42 procent. I Arusha hela 81 procent.)
För det andra fanns det en viktig del av Sexual Offences Act som migrationsverkets utredning missade – den gäller bara barn under 18 år. Efter fyllda 18 är flickan fredlös. Därmed faller också utredningens tredje punkt, den att Irene skulle skyddas av att hon vid tillfället fyllt 16 år.

Jag har talat med Helen Kijo-Bisimba som är vd för det Legal Human Rights Center som av svenska ambassaden ombads ta hand om Irene efter avvisningen till Dar es-Salaam. Hon bekräftar det ovanstående och tillägger att omskärelse regionalt i Tanzania är ett stort problem som man kämpar med varje dag.
Hennes plan var att försöka få en domstol att förbjuda fadern att omskära Irene, men nu när hon fyllt 18 kan hon inte längre skyddas av vare sig myndigheter eller frivilligorganisationer.
Hon säger vidare att inte i något fall, varken när flickan är baby, skolflicka eller över 18, är det frågan om något val. Lemlästningen sker med våld. Fadern bestämmer. Är han ovillig, kan flickans farbröder genomföra övergreppet, och om hon skulle lyckas gifta sig utan att vara omskuren, kan hennes mans släktingar ordna saken. Det sociala trycket är dessutom mycket stort och skär genom alla religioner.

Jag frågar Eva Weinstock, som, tillsammans med Karin Fyrk stod för utredningen och beslutet om avslag 2 april 2001 (underskrivet av Weinstock och Ann-Sofie Andersson, nu barnledig), om hur man gick till väga.
Utredningens tyngsta del var ett långt samtal med Irene själv. Irene hade för sig att könsstympning bara gjordes på flickor under 15 år. Det är inte konstigt, eftersom man inte talar om sex med barn i Tanzania. Denna uppgift kontrollerades aldrig och har följt henne sedan dess.
Efter samtalet satt Eva Weinstock och slog i datorn på UD:s sajt Lifos, där fakta om olika länder finns samlade, och det skedde även en del samtal med människor, till exempel vid den svenska ambassaden i Dar es-Salaam. Eva Weinstock tror att uppgiften om 20 procent könsstympade kvinnor i Tanzania kommer från Lifos. Hon säger att om beslutet blev fel, hoppas hon förstås att Europadomstolen nu rättar till det, hon vill absolut inte att Irene skadas på något sätt.

När beslutet överklagades till Utlänningsnämnden kom flera dokument in som berättade om den verkliga situationen i Tanzania vad gäller könsstympning, men utan att nämnden reagerade.
Advokaten Lena Isaksson skaffade läkarintyg på att två av Irenes systrar är könsstympade. Inte ens detta ansåg nämnden vara ett skäl att avstyra avvisningen.

När jag frågar handläggare Jerker Brolén hur man resonerade kring läkarintyget (som presschef Gunnar Sommarin antydde för mig att man inte riktigt trodde på) säger han att han inte har motiveringsplikt.
Om han är förbjuden att svara känner han dock inte till.

Migrationsverket och Utlänningsnämnden agerar som om det gällde ett parti schack med en vuxen motståndare och väntar på flickans nästa ”drag”.
Asylskälens verkliga hållfasthet tycks spela mindre roll än verkets och nämndens prestige. Förhoppningsvis skall Europadomstolen rekommendera Sverige att ge Irene asyl enligt utlänningslagens kapitel 3 par. 3, för att hon känner välgrundad fruktan att utsättas för tortyr eller annan grym och omänsklig behandling och för att hon riskerar förföljelse på grund av sitt kön.

ANNIKA BRYN
Källor: Samtal med Helen Kijo-Bisimba, Gunnar Sommarin, Cecilia Gylling-Lindkvist, Jerker Brolén.
Migrationsverkets och Utlänningsnämndens akter i fallet Irene Kenes.
BBC News online ”Tanzania Female Circumcision Shock” 2 sept 1999,
Panafrican News Agency ”Female Circumcision goes Underground in Tanzania” 2 aug 2000, Amnesty International Library Tanzania ”Appeal for Government to Act” 7 dec 1998,
The Guardian Tanzania ”600 000 Dodoma women undergo genital mutilation” 6 maj 200,
The Express Tanzania ”Torture in the Name of Tradition” 14 aug 1997,
Sunday News Tanzania ”Three Dodoma girls die from genital wounds”12 sept 1999,
Tanzanisk tidskrift Femina Hip ”Mutilating Girls” nr 29, aug-okt 2002.

————
Bakgrund och efterspel.
Tack vare ansträngningar av Expressen, advokaten, mig och Europadomstolen fick Irene stanna i Sverige. Det var en skön seger. Det står inte i artikeln, men jag pratade förstås med henne också,
där hon satt inlåst i Migrationsverkets förvar.

Bakgrunden till att jag skrev artikeln alls var att jag såg hur tidningen och advokaten kämpade med fallet, bara för att få avslag efter avslag när de överklagade Migrationsverkets beslut till Utlänningsnämnden, – vilket var den gängse och påbjudna arbetsmetoden – med den ständiga (och för övrigt felaktiga) motiveringen att inget nytt inkommit, så tyvärr, tyvärr måste beslutet kvarstå. Nu hade de gått vidare till Europadomstolen.

Jag läste om fallet i flera veckor och tänkte att man kan inte bara fortsätta så här, man måste gå till det ursprungliga beslutet och se hur det kom till. Och det måste bli en nykter, balanserad och faktaspäckad artikel – inget ””skäms, Migrationsverket!”” eller nedvärderande tillmälen, som de säkert skulle strunta i, och källorna måste vara många och ordentligt dokumenterade. Det måste vara kvalité och stil. Vilket inte hindrade att jag kunde tillåta mig fjäderlätt ironi i sann Knut Ståhlbergs-anda.

Så jag researchade, ringde runt inklusive till Tanzania, besökte en utlänningsnämnd där ett gäng satt och glodde ironiskt på mig – (det var de som inspirerade mig till schack-metaforen, flera av dem såg mig så tydligt som en fiende och motståndare), – läste alla dokument, besökte Irene och pratade också med hennes syster i telefon.

”Du gjorde vårt jobb”, sa dåvarande medarbetaren Janne Lindström, debattredaktionen och ledarredaktionen. Och jag fick betalt, vilket var bra. Det kostade att ringa en mobil i Tanzania.

Artikeln, tillsammans med anmälan till Europadomstolen, advokatens insats och, tror jag, ett inlägg av Marika Griehsel,  bidrog till att Irene fick stanna i Sverige. Det är jag glad för.