Trevlig Valborg /PS

Trevlig Valborg önskas alla – kallt är det, men solen tittade faktiskt fram i morse! Själv har jag bara två ylletröjor på mig. (På tal om ylletröjor, så tycks både ordet och företeelsen ”yllebyxa” ha försvunnit, enligt yngre person som jag frågade igår. Är det kallt och man har kjol, drar man på sig ett par tights ovanpå strumpbyxorna. Dvs en kalasbyxa?)

Jag har haft så många bakslag det senaste året, att jag blev alldeles till mig när den trasslande fjärrkontrollen, som ett tag tjänstgjorde bara om man klippte till batterierna först, faktiskt fungerade efter batteribyte! Otroligt. Någonting som gick att fixa! Enligt reglerna!

Förra året blev Roland Sterner arg på mig. Det blev han rätt i. Jag har aldrig under alla år hört honom bli arg, men det var precis den spark i baken jag behövde. Han ansåg att jag inte fick ändan ur vagnen och gjorde det toppjobb jag borde, och det skakade om mig. Jag vaknade till, rejält, och det var efter det jag spelade in kortfilmen med Karin och började lägga upp förnuftiga planer.

Men nu får filmandet vänta några dagar till medan jag grejar med fotona (på ett sätt som också skulle kunna väcka Rolands gillande, om han såg det). Jag tänker skicka de absolut bästa, som sträcker sig från 1955 till nu och kan ordnas i någon slags flöde, till ett speciellt förlag, som en kunnig person på Akademibokhandeln tipsade mig om. (”Men vänta inte nu”, lade han till strängt, ”ring dem på måndag!” Jag har ringt dem). Men sorterandet är ett litet helsicke. För man kan väl inte bara hälla ett ton foton, även om vartenda ett skulle vara en fullträff, över någon som sett och ser tusentals bilder? Hur presenterar jag dem?

Först gällde det att välja urvalet, sedan gjorde jag vart och ett tekniskt snyggt och beskar om det underströk innehåller bättre, bara det krävde massor av experiment. Ofta gick jag tillbaka till ursprungsbilden igen. Och vilka ska vara svartvita, och vilka i färg? Det här är en helt uppslukande verksamhet, ungefär som det var att ljudsätta film. Man kan försvinna för evigt. Samtidigt påminde allting om det som jag var med om vid de olika tillfällena.

Så gjorde jag en mapp med förlagets namn för att skapa ordning. Den blev snabbt full och inte så organiserat. Då tillkom en mapp med rubriken FÖRLAGET, I ORDNING. Den kapsejsade också. Nästa mapp hade det desperata namnet FÖRLAGET, BERGIS BOMBIS. När den fortfarande inte kunde bestämma sig helt och hållet tillkom mappen PANG.

Då började jag äntligen se ljuset i tunneln. Nu är jag inne på PANG 2. Den sista mappen. Efter helgen åker CD-skivan iväg. Då finns också några få foton med som bara finns kvar på kontaktkarta, men kan lyftas därifrån.

Och i veckan kommer A tillbaka och förväntar sig att få något spännande att läsa.

Så – glad Valborgsmässoafton!

Senare: Och nu sitter jag på Stadsbiblioteket, där en kör just sjungit Vintern ra, Sköna maj välkommen, med mera, medan den glada publiken fotograferar och solen lyser in.

Varför?

Fullständigt absurt.

Hur blev det så här? Varför är polisen och åklagarna så totalt handlingsförlamade? Är de rädda? Saknar de det som chefen Dan Eliasson vill se hos allmänheten – civilkurage – likaväl som yrkeskurage? Finns det en hemlig policy?

Det här är rättsröta och skandal. Dags för förintande filmer, böcker och demonstrationer. Någon som gissar att det blir svårt att få demonstrationstillstånd?

Hur kunde alla vara blonda?

När jag var barn fanns det knappast några mörkhyade i Sverige. Jag såg ingen som blev illa behandlad på grund av hudfärg och hörde ingenting rasistiskt hemma, så jag växte upp utan några speciella känslor inför just hudfärg. Folk kunde vara svarta, vita eller asiatiska, det var inget särskilt med det.

Men saken är att variationer ändå var normen. Folk runt mig hade blå eller bruna eller gröna ögon, de var vitglåmiga eller fräkniga eller blev bruna på sommaren, de hade brunt eller svart eller rött eller blont hår, rakt eller lockigt (lockigt ansågs extra fint, i Astrid Lindgrens böcker om Rasmus är han ett barnhemsbarn som inte får adoptivföräldrar eftersom alla vill ha en pojke med lockigt hår, och hans är rakt). Det fanns en hel del blonda barn, men de flesta mörknade när de växte upp. Färre var blonda som vuxna, cendré var det vanligaste, så en del kvinnor blonderade sig för att i alla fall få NÅGON färg.

Mörkt hår var alltså för mig lika med vuxen person. När jag någon gång såg ett riktigt mörkhårigt barn, kände jag därför en sorts vördnad. Så speciellt, att ha mörkt hår redan som liten! (Kom ihåg att jag talar om hur jag upplevde detta när jag var några år gammal).

Inom detta system fanns en utseendemässig hierarki. Enligt barnböckerna kunde man bara vara RIKTIG svensk om man var ett barn med ljust hår och blå ögon och bodde i en röd stuga på landet. Detta kände jag mycket tydligt, och jag var inte riktig svensk eftersom jag hade brunt hår och bodde i staden, jag hade ingen hembygd. Om rödhåriga spanns en massa historier, de var pigga och egensinniga och hetlevrade, och rödhåriga kvinnor blödde mer när de födde barn, det var många sjuksköterskors fasta tro. Idel skrock. Och om mörkhyade svenskar nu är rätteligen innerligt trötta på alla hänvisningar om hur de ser ut, kan de sända en systerlig/broderlig tanke till alla rödhåriga som konstant upplevde samma sak. ”Hej moroten!” ”Brinner det i huvet?” ”Ring brandkåren!” I all evighet. (Obs – jag likställer förstås inte att vara svart med att vara rödhårig.)

Men för mig var alltså normen variation. När jag kom till länder där alla hade t ex svart hår och bruna ögon, var det exotiskt. Inte färgen i sig, utan att alla hade den. Jag blev lite avundsjuk på ett märkligt vis. Varför vet jag inte.

Och för ett tag sedan upptäckte jag vad som kändes riktigt konstigt för mig. Jag satt och tittade på ett Arne Dahl-avsnitt på TV. En rollkaraktär, en polis, är finne. Och han är blond. Han är gift med en trevlig fru, även hon blond, och de har två ljushåriga barn. Så långt hängde jag med, i teorin.

Men så kom en scen där de alla satt runt matbordet i köket. Och de var alla blonda! En hel familj som såg likadan ut! Och till min häpnad satt jag där och stirrade som om jag aldrig sett ljust hår förr. I tankefacket ”ljushyad svensk familj” i min hjärna häckar bara familjer där medlemmarna ser lite olika ut. Jag tror inte jag skulle komma på idén att sätta ihop en filmfamilj på det sättet. Så där ser man – fördomar och förväntningar kan se olika ut. Och nu lärde jag mig något nytt.

Igår eftermiddag

Insåg när vi gjorde kortfilmen att jag inte kan vara ensam med el och kamera och lampor, det behövs en medhjälpare hur indie det än blir. Hen behöver inte vara i branschen, men trevlig, stark, en fixare och intresserad av film. Och längta efter någon veckas omväxling. Och jag har två kandidater.

Den ena, A, kom hem för andra gången igår. Nu vet jag inte om det blir någon indielångfilm och i så fall hur den ser ut, med en eller två eller noll skådespelare (jag börjar få rejäl abstinens här), och trött som fan är jag, men om den idé som bygger på kortfilmen blir som jag tror, behövs det inte bara en kamerabärare utan också en manlig röst i telefonen. Och A skulle kunna platsa där.

Han är ingen skådis, men han låter precis så trevlig som karln i telefon – som egentligen är en stor skurk – ska låta. Och han är game. Vi började med te och filmtitt för att han skulle få ett hum och kortfilmen, och sedan läste vi de tio minuter som jag hittills skrivit, och det gick utmärkt.

Vad jag var väldigt intresserad av var hur han, som alltså inte är i branschen men gillar film, uppfattade den repetition till kortfilmen som jag hade i kameran. Och svaret var att han ville se mer – han ville veta hur det gick. Vilket är en väldigt bra drivkraft.

Så nu får vi se vad som händer. Han vill komma tillbaka och följa historiens framväxt. Utmärkt incitament för mig!

Plåtlådan bakom Nationalmuseum och att bli en ny människa.

Gick till Blasieholmen igår och kikade på platsen där Nobelstiftelsens stora schabrak i guldfärgad plåt ska smällas upp i en ”park” (inte mycket park kvar när schabraket är på plats). Det är trångt om utrymmet, kan jag rapportera. Nationalmuseum och fd Tyska legationen mot sydväst, en husrad längs nordost-kajen som är otroligt smal, och ett litet rött sjuttonhundratalshus inklämt i ett hörn.

Det här är inte världens bästa idé. Det blir verkligen fult. Och det gäller ju svensk prestige i världen. Om inte gästerna till prisutdelningen ska knöka sig fram på gatan intill Strand Hotell, vansinnigt trångt, måste de köra förbi snygga hus som Grand längsmed kajen mittemot slottet, passera Nationalmuseum, och sedan köra BAKOM sagda museum där guldeländet sticker upp. En låda är vad det är, och den blir högre än Nationalmuseum, vilket jag misstänker enbart beror på att höjdarna på översta våningen ska få utsikt över museets tak till vattnet och Gamla Stan.

VD för Nobelstiftelsen Lars Heikensten säger att han inte har det minsta emot höjden, för hans kåk ska minsann bli populärare än Nationalmuseum, vilket är en pojksnoppsmätning vi kan vara utan. Alla som kommer dit – internationella gäster, utställningsbesökare – kommer att tills huset rivs reta sig på att varken stilen eller proportionerna passar in.

Visst kan man bygga modernt i äldre kvarter. Men ska man ”bryta av” och gå against the beat, måste man ha känsla för beat. Det händer inte här.

För att gå över till något annat. Ny människa. Eller back to the future. En gång i tiden var jag en rätt sarkastisk person, inte mot barn men i största allmänhet mot företeelser och dylikt, och det gick alldeles utmärkt. Folk trivdes. Men med åren har jag ändrat mig, jag ser att sarkasmer i vissa sammanhang kan förstöra något fint, och jag ser med mer jämnmod på mina medmänniskor. Med andra ord: Jag har blivit snällare och visare.

Så bra, tycker ni kanske nu, då gillar väl folk dig mer och allt blir roligare? Men nej, nej. Det är inte alls populärt. De allmänt frusterade ser en mes som de kan ta ut sin ilska på, andra tycks söka något annat än värme och förståelse hos mig. Vad vet jag inte. No nonsens, handfasta råd, jävlaranamma nu får du skärpa dig, kanske?

Så OK, jag ska gå tillbaka till det. Alltså: Skärp dig, sluta vara så förbannat kaxig, ljug inte, skäms, ta dig samman och gör det du vet är det riktiga. Då är du välkommen. Och om någon pratar skit om dig, mig eller någon annan, kan den snyta sig i näven och ta sig i brasan.

Svenskjävel, The Theory of Everything, och TV-program Olösta mord.

Varning, spoilers!

Gick faktiskt på bio i påskhelgen och såg två av de filmer jag verkligen längtat efter. Den ena var som synes Svenskjävel, inspelad i Norge (så det ÄR där filmpengarna finns?) med nya krutpaketet Bianca Kronlöf, och brittiska kompetent gjorda The Theory of Everything om ALS- drabbade fysikgeniet Stephen Hawkings liv, och då speciellt om hans liv med sin första kärlek som blv hans fru.

Svenksjävel fick strålande kritik, och den är värd att se, men sanningen att säga är den ännu en film på temat ”trasig men kraftfull underklassflicka förser etablerad familjefar (villa, fru och barn) med tillfällig befrielse”. (Varför måste hon på död och pina vara trasig men stark flicka från den s k underklassen? Det finns en inrotad föreställning att de minsann är mer naturnära och friare sexuellt, medan andra flickor är fisförnäma och inte släpper till.) Nu är den etablerade familjefadern inte litteraturprofessor eller stenrik affärsman, utan en f d sportstjärna som öppnat restaurang, vilket besparar oss en del av de vanliga klichéerna. Han köper t ex inte dyra kläder åt henne och håller inte föredrag om Lifvet och Konsten, eller om finansvärldens ofrånkomliga cynism som hon måste acceptera. Tack. Samtidigt blir han mycket vag i konturerna.

Det fina med filmen är bådas vardaglighet, trots hans ekonomiska överläge, som yttrar sig till exempel i en väldigt avslappnad och realistisk kärleksscen i meningen precis så tafflig som det ofta blir första gången, den tackar man för.

Det dåliga är för det första det konventionella draget, dessutom kryddat med övertydlig symbolism – när frun kommer tillbaka rakar hon personligen av honom skägget, som ett tecken på att nu stängs äktenskapets dörrar igen vilket alltså är riktigt hemskt och trist, och när han och Kronlöf legat med varandra poängteras hennes tillfälliga jämlikhet eller övertag med att hon tar på sig hans kläder. Jag har svårt för sådant, men det är jag tydligen rätt ensam om. Andra tycker det är ”ett bra sätt att berätta i bild”.

Det andra mindre bra är att det faktiskt finns en tredje huvudroll, sportkillens nästan vuxna dotter, som han märkligt nog struntar i och som lika märkligt inte har någon riktig interaktion med Kronlöf som spelar barnflicka för det lilla barnet i familjen. Flickor PRATAR! Här utväxlar de mest blickar, och hennes ensamhet uttrycks också nästan enbart med bilder av henne i flickrummet eller stirrande på vägen från en bro. Hennes rollfigur tas med andra ord inte till vara som den borde.

Men slutet på filmen blir att sportkillen är ute ur ekvationen och flickorna, något överraskande, hjälper varandra med varsin grej. Finemang, men var kom det ifrån?

Den andra filmen, den om Hawking, är också värd att se, ovanlig och som sagt mycket kompetent gjord – bra skådespelare, snygga bilder, intressant handling som framför allt rör sig runt frågorna ”hur hanterar man den här situationen med kärlek och svårt handikapp? Hur bär de sig åt för att få ett rikt liv, hur gör omgivningen för att ta vara på Hawkings begåvning? Hur gör han själv?” Det är mycket brittiskt med stiff upper lip och motvilja mot sentimentalitet.

Hawkings fru står honom bi med aldrig sinande kraft och envishet, men när han till slut lämnar henne för en annan (en skojig personlig assistent som behandlar hustrun som ett störande inslag) är det tack och lov en befrielse för henne, eftersom även hon är kär på annat håll. Men det är alltså rena turen att hon slipper såras på djupet av hans bristande lojalitet, när hon själv uppoffrat sig. Jag minns den riktiga Hawkings officiella uttalande när det där hände, ungefär: ”Man är inte ett helgon för att man sitter i rullstol.”

TV-programmet är ännu en variant av brittiskt vetenskapsprogram, nu försöker ett gäng med olika specialister reda ut gamla skeletts historia när de var levande människor. Jag såg ett program och ser inte mer, för det var originellt nog för att komma från BBC inte särskilt vetenskapligt.

Det handlade om vad man antog vara en afrikansk, svart man som begravdes i brittiska Ipswich under medeltiden (runt slutet av 1100-talet), vilket ju verkar otroligt spännande. Hur kom han dit? Afrikaner i medeltidens England? Nu visade det sig inte vara särskilt ovanligt, eftersom Ipswich var en hamn som redan då hade livlig trafik med skepp från Medelhavets båda stränder, den europeiska och den nordafrikanska, och det finns faktiskt en teckning av en svart man i en medeltida handskrift. På sextonhundratalet klagade till och med drottning Elizabeth över att det fanns för många ”blackmoors” i landet, dvs svarta afrikaner, vilket innebär att Shakespeare troligen själv träffade ”morer” (mor betyder svart) när han skrev Othello.

Så där försvann en hel del av sensationen. Dessutom förklarade DNA-experter att den döde inte nödvändigtvis kom från Afrika, han kunde lika gärna vara t ex portugis (anletsdragen hade ”rätt” ögonbrynsbågar för Afrika, men ”fel” skalle och näsa), men det spåret släppte teamet direkt. Grundat på väldigt lite ansåg de sig ”veta” att skelettet varit en muslim konvertit till kristendomen, och från Tunisien. För det var ju mer spännande! När det riktigt roliga i själva verket var att få veta just hur lite sensationellt det var med afrikaner i England – återigen, precis som redan Herodotos beskrev, folk var infamt rörliga i forna tider och ingalunda för evigt fastlimmade i sina små avkrokar.

Duh, säger jag. Bortsett från kringinformationen, glöm det här. Se alla de andra brittiska vetenskapsprogrammen istället.