Svenskjävel, The Theory of Everything, och TV-program Olösta mord.

Varning, spoilers!

Gick faktiskt på bio i påskhelgen och såg två av de filmer jag verkligen längtat efter. Den ena var som synes Svenskjävel, inspelad i Norge (så det ÄR där filmpengarna finns?) med nya krutpaketet Bianca Kronlöf, och brittiska kompetent gjorda The Theory of Everything om ALS- drabbade fysikgeniet Stephen Hawkings liv, och då speciellt om hans liv med sin första kärlek som blv hans fru.

Svenksjävel fick strålande kritik, och den är värd att se, men sanningen att säga är den ännu en film på temat ”trasig men kraftfull underklassflicka förser etablerad familjefar (villa, fru och barn) med tillfällig befrielse”. (Varför måste hon på död och pina vara trasig men stark flicka från den s k underklassen? Det finns en inrotad föreställning att de minsann är mer naturnära och friare sexuellt, medan andra flickor är fisförnäma och inte släpper till.) Nu är den etablerade familjefadern inte litteraturprofessor eller stenrik affärsman, utan en f d sportstjärna som öppnat restaurang, vilket besparar oss en del av de vanliga klichéerna. Han köper t ex inte dyra kläder åt henne och håller inte föredrag om Lifvet och Konsten, eller om finansvärldens ofrånkomliga cynism som hon måste acceptera. Tack. Samtidigt blir han mycket vag i konturerna.

Det fina med filmen är bådas vardaglighet, trots hans ekonomiska överläge, som yttrar sig till exempel i en väldigt avslappnad och realistisk kärleksscen i meningen precis så tafflig som det ofta blir första gången, den tackar man för.

Det dåliga är för det första det konventionella draget, dessutom kryddat med övertydlig symbolism – när frun kommer tillbaka rakar hon personligen av honom skägget, som ett tecken på att nu stängs äktenskapets dörrar igen vilket alltså är riktigt hemskt och trist, och när han och Kronlöf legat med varandra poängteras hennes tillfälliga jämlikhet eller övertag med att hon tar på sig hans kläder. Jag har svårt för sådant, men det är jag tydligen rätt ensam om. Andra tycker det är ”ett bra sätt att berätta i bild”.

Det andra mindre bra är att det faktiskt finns en tredje huvudroll, sportkillens nästan vuxna dotter, som han märkligt nog struntar i och som lika märkligt inte har någon riktig interaktion med Kronlöf som spelar barnflicka för det lilla barnet i familjen. Flickor PRATAR! Här utväxlar de mest blickar, och hennes ensamhet uttrycks också nästan enbart med bilder av henne i flickrummet eller stirrande på vägen från en bro. Hennes rollfigur tas med andra ord inte till vara som den borde.

Men slutet på filmen blir att sportkillen är ute ur ekvationen och flickorna, något överraskande, hjälper varandra med varsin grej. Finemang, men var kom det ifrån?

Den andra filmen, den om Hawking, är också värd att se, ovanlig och som sagt mycket kompetent gjord – bra skådespelare, snygga bilder, intressant handling som framför allt rör sig runt frågorna ”hur hanterar man den här situationen med kärlek och svårt handikapp? Hur bär de sig åt för att få ett rikt liv, hur gör omgivningen för att ta vara på Hawkings begåvning? Hur gör han själv?” Det är mycket brittiskt med stiff upper lip och motvilja mot sentimentalitet.

Hawkings fru står honom bi med aldrig sinande kraft och envishet, men när han till slut lämnar henne för en annan (en skojig personlig assistent som behandlar hustrun som ett störande inslag) är det tack och lov en befrielse för henne, eftersom även hon är kär på annat håll. Men det är alltså rena turen att hon slipper såras på djupet av hans bristande lojalitet, när hon själv uppoffrat sig. Jag minns den riktiga Hawkings officiella uttalande när det där hände, ungefär: ”Man är inte ett helgon för att man sitter i rullstol.”

TV-programmet är ännu en variant av brittiskt vetenskapsprogram, nu försöker ett gäng med olika specialister reda ut gamla skeletts historia när de var levande människor. Jag såg ett program och ser inte mer, för det var originellt nog för att komma från BBC inte särskilt vetenskapligt.

Det handlade om vad man antog vara en afrikansk, svart man som begravdes i brittiska Ipswich under medeltiden (runt slutet av 1100-talet), vilket ju verkar otroligt spännande. Hur kom han dit? Afrikaner i medeltidens England? Nu visade det sig inte vara särskilt ovanligt, eftersom Ipswich var en hamn som redan då hade livlig trafik med skepp från Medelhavets båda stränder, den europeiska och den nordafrikanska, och det finns faktiskt en teckning av en svart man i en medeltida handskrift. På sextonhundratalet klagade till och med drottning Elizabeth över att det fanns för många ”blackmoors” i landet, dvs svarta afrikaner, vilket innebär att Shakespeare troligen själv träffade ”morer” (mor betyder svart) när han skrev Othello.

Så där försvann en hel del av sensationen. Dessutom förklarade DNA-experter att den döde inte nödvändigtvis kom från Afrika, han kunde lika gärna vara t ex portugis (anletsdragen hade ”rätt” ögonbrynsbågar för Afrika, men ”fel” skalle och näsa), men det spåret släppte teamet direkt. Grundat på väldigt lite ansåg de sig ”veta” att skelettet varit en muslim konvertit till kristendomen, och från Tunisien. För det var ju mer spännande! När det riktigt roliga i själva verket var att få veta just hur lite sensationellt det var med afrikaner i England – återigen, precis som redan Herodotos beskrev, folk var infamt rörliga i forna tider och ingalunda för evigt fastlimmade i sina små avkrokar.

Duh, säger jag. Bortsett från kringinformationen, glöm det här. Se alla de andra brittiska vetenskapsprogrammen istället.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s