Plåtlådan bakom Nationalmuseum och att bli en ny människa.

Gick till Blasieholmen igår och kikade på platsen där Nobelstiftelsens stora schabrak i guldfärgad plåt ska smällas upp i en ”park” (inte mycket park kvar när schabraket är på plats). Det är trångt om utrymmet, kan jag rapportera. Nationalmuseum och fd Tyska legationen mot sydväst, en husrad längs nordost-kajen som är otroligt smal, och ett litet rött sjuttonhundratalshus inklämt i ett hörn.

Det här är inte världens bästa idé. Det blir verkligen fult. Och det gäller ju svensk prestige i världen. Om inte gästerna till prisutdelningen ska knöka sig fram på gatan intill Strand Hotell, vansinnigt trångt, måste de köra förbi snygga hus som Grand längsmed kajen mittemot slottet, passera Nationalmuseum, och sedan köra BAKOM sagda museum där guldeländet sticker upp. En låda är vad det är, och den blir högre än Nationalmuseum, vilket jag misstänker enbart beror på att höjdarna på översta våningen ska få utsikt över museets tak till vattnet och Gamla Stan.

VD för Nobelstiftelsen Lars Heikensten säger att han inte har det minsta emot höjden, för hans kåk ska minsann bli populärare än Nationalmuseum, vilket är en pojksnoppsmätning vi kan vara utan. Alla som kommer dit – internationella gäster, utställningsbesökare – kommer att tills huset rivs reta sig på att varken stilen eller proportionerna passar in.

Visst kan man bygga modernt i äldre kvarter. Men ska man ”bryta av” och gå against the beat, måste man ha känsla för beat. Det händer inte här.

För att gå över till något annat. Ny människa. Eller back to the future. En gång i tiden var jag en rätt sarkastisk person, inte mot barn men i största allmänhet mot företeelser och dylikt, och det gick alldeles utmärkt. Folk trivdes. Men med åren har jag ändrat mig, jag ser att sarkasmer i vissa sammanhang kan förstöra något fint, och jag ser med mer jämnmod på mina medmänniskor. Med andra ord: Jag har blivit snällare och visare.

Så bra, tycker ni kanske nu, då gillar väl folk dig mer och allt blir roligare? Men nej, nej. Det är inte alls populärt. De allmänt frusterade ser en mes som de kan ta ut sin ilska på, andra tycks söka något annat än värme och förståelse hos mig. Vad vet jag inte. No nonsens, handfasta råd, jävlaranamma nu får du skärpa dig, kanske?

Så OK, jag ska gå tillbaka till det. Alltså: Skärp dig, sluta vara så förbannat kaxig, ljug inte, skäms, ta dig samman och gör det du vet är det riktiga. Då är du välkommen. Och om någon pratar skit om dig, mig eller någon annan, kan den snyta sig i näven och ta sig i brasan.

Annonser

3 reaktioner till “Plåtlådan bakom Nationalmuseum och att bli en ny människa.”

  1. Tror att Masthamnen är lite för otillgängligt för en opera. Förresten påminner det om vilken skandal det var när Gustav III´s opera, som var en pendang till Arvfurstens palats (nuvarande UD) mittemot, revs och den nuvarande mörka götiska monstrositeten byggdes.

    Nobelparken låter som ett bättre läge, och man måste hålla med yimby om att dagens guld- och lådfluga inte borde användas för en så gammal institution. Men det gamla förslaget för Nobelparken ser inte heller klokt ut, precis lika modebetonat för sin tid. Lärdom: Bygg något tidlöst!

    Förresten hade jag fel om att de översta etagerna som ska sticka upp över omgivningen är till för ledningen enbart. Det är auditoriet som ska ha utsikt över stan, åtminstone också.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s