Hur kunde alla vara blonda?

När jag var barn fanns det knappast några mörkhyade i Sverige. Jag såg ingen som blev illa behandlad på grund av hudfärg och hörde ingenting rasistiskt hemma, så jag växte upp utan några speciella känslor inför just hudfärg. Folk kunde vara svarta, vita eller asiatiska, det var inget särskilt med det.

Men saken är att variationer ändå var normen. Folk runt mig hade blå eller bruna eller gröna ögon, de var vitglåmiga eller fräkniga eller blev bruna på sommaren, de hade brunt eller svart eller rött eller blont hår, rakt eller lockigt (lockigt ansågs extra fint, i Astrid Lindgrens böcker om Rasmus är han ett barnhemsbarn som inte får adoptivföräldrar eftersom alla vill ha en pojke med lockigt hår, och hans är rakt). Det fanns en hel del blonda barn, men de flesta mörknade när de växte upp. Färre var blonda som vuxna, cendré var det vanligaste, så en del kvinnor blonderade sig för att i alla fall få NÅGON färg.

Mörkt hår var alltså för mig lika med vuxen person. När jag någon gång såg ett riktigt mörkhårigt barn, kände jag därför en sorts vördnad. Så speciellt, att ha mörkt hår redan som liten! (Kom ihåg att jag talar om hur jag upplevde detta när jag var några år gammal).

Inom detta system fanns en utseendemässig hierarki. Enligt barnböckerna kunde man bara vara RIKTIG svensk om man var ett barn med ljust hår och blå ögon och bodde i en röd stuga på landet. Detta kände jag mycket tydligt, och jag var inte riktig svensk eftersom jag hade brunt hår och bodde i staden, jag hade ingen hembygd. Om rödhåriga spanns en massa historier, de var pigga och egensinniga och hetlevrade, och rödhåriga kvinnor blödde mer när de födde barn, det var många sjuksköterskors fasta tro. Idel skrock. Och om mörkhyade svenskar nu är rätteligen innerligt trötta på alla hänvisningar om hur de ser ut, kan de sända en systerlig/broderlig tanke till alla rödhåriga som konstant upplevde samma sak. ”Hej moroten!” ”Brinner det i huvet?” ”Ring brandkåren!” I all evighet. (Obs – jag likställer förstås inte att vara svart med att vara rödhårig.)

Men för mig var alltså normen variation. När jag kom till länder där alla hade t ex svart hår och bruna ögon, var det exotiskt. Inte färgen i sig, utan att alla hade den. Jag blev lite avundsjuk på ett märkligt vis. Varför vet jag inte.

Och för ett tag sedan upptäckte jag vad som kändes riktigt konstigt för mig. Jag satt och tittade på ett Arne Dahl-avsnitt på TV. En rollkaraktär, en polis, är finne. Och han är blond. Han är gift med en trevlig fru, även hon blond, och de har två ljushåriga barn. Så långt hängde jag med, i teorin.

Men så kom en scen där de alla satt runt matbordet i köket. Och de var alla blonda! En hel familj som såg likadan ut! Och till min häpnad satt jag där och stirrade som om jag aldrig sett ljust hår förr. I tankefacket ”ljushyad svensk familj” i min hjärna häckar bara familjer där medlemmarna ser lite olika ut. Jag tror inte jag skulle komma på idén att sätta ihop en filmfamilj på det sättet. Så där ser man – fördomar och förväntningar kan se olika ut. Och nu lärde jag mig något nytt.

Annonser

Publicerat av

annikabryn

Annika Bryn Kriminalförfattare i Stockholm. Även litteratur-, film- och teatervetare och frilansjournalist. Tre böcker: Den sjätte natten, Brottsplats Rosenbad och Morden i Buttle. Den här bloggen handlar om vardagsliv i skrivarlyan, böcker, film – och så blir det en del humor och en del vassa samhällskommentarer om demokrati och miljö (från orubbligt demokratiska och humanistiska utgångspunkter). Kontakt: annikabryn@hotmail.com

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s