Mamma vid 18.

Jag har tänkt väldigt mycket på hur jag ska kunna skriva om att jag fick barn så tidigt, vad som låg bakom, den väldigt komplicerade förhistorien. Och det visar sig att det är en verklighetsförfalskning att inte ta med den – men samtidigt är sanningen, som inte ens mina barn känner hela omfattningen av, i vissa delar så nedslående och brutal läsning att jag tvekar. Och ändå, i kärnan av alltsammans, finns en mycket varm och riktig sanning. Och förr eller senare, om kanske inte helt och hållet här och nu, måste jag berätta hela historien.

Jag börjar med en liten, liten del av den.

De flesta har läst om tonårsgraviditeter. De sker oftast av olyckshändelse, och den unga flickan vet inte riktigt vad hon sysslar med, hon kanske tycker bebisar är gulliga men sedan kommer verkligheten som en chock. Det är jobbigare än hon kunnat ana och hon kan inte gå ut med kompisarna och visst är bebisen söt men hon ångrar sig trots allt, och allt blir en villervalla där kanske mamma griper in och barnvaktar.

Så var det inte här. Överhuvudtaget inte.

Jag började längta våldsamt efter barn i tolvårsåldern, dvs så fort jag teoretiskt kunde få dem. Om sex visste jag förstås just ingenting, och det offentliga rummet var inte fullt av porr och syftningar på sex. När det pratades om det, var det i mycket uppsnyggad och ibland halvmetaforisk form. Men jag visste att jag ville ha barn, och den längtan var väldigt fysisk och väldigt medveten.

När jag träffade KG, kände jag att något var fundamentalt riktigt med honom, och att hans känsla för barn också var riktig och varm. Nu hoppar jag över en hel massa led, men när vi väl hade ett förhållande, började jag praktiskt taget tigga honom om att få bli gravid. Han sa förstås nej – jag var sjutton och han fyrtiosex.

Jag köpte babykläder långt innan jag var med barn, och tog med dem hem till honom på Gärdet. Han skrek någonting och slängde dem på golvet. Jag stod totalchockad och fick inte fram ett ord. Vi stirrade båda på babykläderna, och så tog han upp dem och slängde dem argt på byrån istället. Naturligtvis hade han rätt, för en sjuttonåring är oerfaren vad livet beträffar, men jag var inte ute efter små dockor att leka med – jag ville verkligen vara en mamma, med allt vad det innebar.

Och jag blev gravid. När jag talade om att jag misstänkte det för KG i en taxi, skrek han åt mig igen och smällde igen dörren efter sig. Morgonen efter fick jag bekräftelse i ett brev till min lya på Baggensgatan. En broschyr trillade ut ur det bruna kuvertet – ”Till en blivande mamma”. Jag glömmer aldrig hur den såg ut. Jag ringde KG, och han sa: ”Kom hit”. Och jag åkte hem till honom, och stannade där.

Jag ångrade mig aldrig. Det blev en besvärlig graviditet och jag gick över tiden, men det ögonblick då mina barn föddes förblir det absolut mest lyckliga i mitt liv. Jag påstår inte att man måste få barn för att leva ett fullvärdigt liv, men för mig personligen var det så. Jag tyckte om att krama och leka med barnen, umgås med dem, berätta saker för dem, lyssna på dem, att fundera över hur man bemöter barn i olika situationer, att försöka tänka ut hur jag skulle undvika att överföra min mors idiosynkrasier på dem, att ta hand om dem, ge dem mat och tvätta deras kläder och trösta, allt det som visst var jobbigt men inte så att det chockade mig. Det kändes som det skulle vara.

Nästa gång jag berör det här, ska jag skriva vad som faktiskt hände under de sex år som föregick mina barns födelse.

Om jag kunde träffa KG som fyrtiosexåring idag, skulle jag säga två saker till honom.

Först – hur i hela friden kunde du? Hur tänkte du?
Sedan – tack för våra barn!

Sticka emellan

Just nu sitter jag och tittar ut över det trevliga Spelbomskans torg, på en blommande kastanj i solen och Stadsbibliotekets snygga byggnad (med den radioaktiva källaren). Odengatan löper förbi lite längre bort, och nyss klev en av torgets stammisar fram till den gulliga fontänen, satte sig på kanten och doppade först ena foten, sedan den andra – med skor och strumpor – i vattnet. Rörde liksom om lite, klev upp igen, skakade sina kalla våta fossingar och släntrade bort till bänkarna igen.

Det är svalt idag, ylletröjdags. Fylld av min ständiga ambition att starta ett nytt sunt liv gick jag runt sjön i morse och tittade på blommor och blader och en sprillans ny svanfamilj med sju små grå pipande ungar. Mötte joggare med det härjade ansikte alla joggare tycks få trots endorfinkicken, unga kvinnor som bar väskan så där på ena armen som bara gamla tanter gjorde när jag var ung, och en bil som tvärstannade vid övergångsstället för mig när föraren fick syn på solbrillorna. Men bilar har alltid stannat snällt för mig ändå, även på Sveavägen.

I det här huset satt jag och läste litteraturhistoria (nu litteraturvetenskap, med mindre kursinnehåll) en gång i tiden, medan ungarna var på dagis på Surbrunnsgatan inte långt härifrån och deras pappa på Expressen. Deras farmor bodde kanske hundra meter härifrån på Odengatan, jag har glömt exakt vilken port. Som femtonåring bodde jag med min mamma på Vegagatan ytterligare 50 meter längre upp. Stan är (för oss och alla andra stockholmare) full av vår historia. Det är ganska mysigt att kunna sy ihop sitt liv så här.

Jag går på penicillin, tajmar filmen som inte är en film men ska redigeras och musiksättas, provar musik, ser annan film, är tillbaka i lingvistiken och måste ringa tandläkaren före sommaren och undersöka allting annat i hälsoväg som småknorvar.

Det här är anledningen till att jag inte går till doktorn trots att Supergrannen spänner ögonen i mig och uppmanar till det: Jag hade tills nyligen en knallröd, inflammerad näsa. (T o m Maria som tigger och säljer tidningar och nu lär sig svenska via naturmetoden undrade vad som var fel).

-Men titta nu! sa jag häromdagen till Supergrannen och visade en slät och fin kran. Jag fick problemen på grund av havrevälling!
-Huh? sa han.
-Just det, sa jag, vilken läkare skulle tro mig? Jag slutade med havrevälling och inflammationen försvann.

Så är det. Man kan inte gå till doktorn och säga att man får portvinsnäsa av havrevälling. (Jag har två kandidater till, vaniljpulver och vispgrädde, lika otroliga agenter de.) Så därför försöker jag, ohyggligt trött på mig själv och mina konstigheter, lista ut orsaker och hitta på botemedel själv. (Gränsen går vid infektioner som tarvar antibiotika, brutna ben och dylikt.)

Supergrannen tittade på mig med något som liknade professionell förtvivlan. För han har ju exhibit A framför sig, och kan inte hitta någon rimlig förklaring.

Nu ska jag ta parkpromenaden på vägen hem!

Igen

Vill bara ge länken till Ebba Witt-Brattströms nya Knausgård-genmäle. (Där finns också länkar till andra artiklar i ämnet). Den är en smula irriterande med alla kursiva meningar (citat, vad jag kan se), men andemeningen är klar: Det är kvinnor som utsätts för övervåld genom historien, eller som utsätts i andra hand genom diverse verkliga och imaginära krigares berättelser, som inte får yttra sig – inte Knausgård & co. Men jag fruktar – och jag menar det faktiskt – är att den oerhört försvarsinriktade K helt enkelt inte förstår artikeln. Jag tror inte han är inställd på att lyssna, och jag tror han screenar det han läser genom ett filter avsett att fånga upp enbart det han anser gäller honom själv.

Vad jag kan se är K&Co i färd med att utgjuta sina själar utan självinsikt och med syfte att bli godkända som människor, tänkare, män, svaga, och författare. Möter de motstånd och får svar, blir de kränkta och känner sig ställda mot väggen. Någonstans inom sig tycks de mena att deras ord är heliga. ”Var ligger kränkningen av den trettonåriga flicka jag skriver om, hon finns ju inte, bara i romanen?” frågar han, den man som är rädd att hans barn ska läsa att ”pappa är pedofil” i media. Hur tror han då att trettonåriga flickor, och alla kvinnor, som ju varit trettonåriga flickor, reagerar på hans imaginära sexutnyttjande?

Nu har jag skrivit så mycket om det här, därför att det är en del av den starka backlash som just nu råder, och som fått ett annat uttryck i M. Zarembas tydligen ytterligt dåligt underbyggda artikelserie i DN om den enligt honom manshatande, feministkonspirerande socialvård som begår rättsvidriga handlingar riktade mot pappor.

Jag kan inte säga något om de enskilda fallen (det har andra gjort), men han skriver alltså detta i ett land där en manlig advokat yttrat att det säkraste sättet för en pappa att få vårdnaden om sitt barn är att begå sexuella övergrepp (som inte lämnar fysiska spår) mot det. För när modern får reda på det och försöker hindra umgänget, kommer han – om han inte döms i domstol – att faktiskt få vårdnaden, hela vårdnaden, och modern åtalas. Trots att hon enligt lag har skyldighet att skydda barnet. Och om han mördar modern, får han ändå behålla vårdnaden – absurt, men sant – och kan t ex förbjuda barnet tillgång till psykiatrisk vård efter traumat som mordet innebar.

Nu lämnar jag det här. Jag tänkte egentligen skriva om hur det kom sig att jag fick barn vid arton år, men det får vänta lite. Det kommer.

Hej igen –

och jag vet inte riktigt var jag ska börja. Knausgårdsspektaklet har fortsatt, och jag har nu invalt honom i Det salvelsefulla gänget, där Ranelid är överstepräst (om gäng har präster)och Marcus Birro är stark medlem. De salvelsefulla tar sig själva på stort allvar, och man får en känsla av att de rycks med av sina egna ord och gärna gråter en skvätt över hur härligt sorgliga de (orden) är.

Själv har jag ju inte något emot att man öppnar dörrarna till det undermedvetna där allt möjligt onämnbart kan dväljas, tvärtom, men sedan gäller det vad man gör av det när man ska – till exempel – leva och skriva. Jag har skrivit om både nazism och pedofili och låtit skurkar och störda kommit till tals, men sedan satt det i sammanhang, visat den större bilden och använt vänstra hjärnhalvan ett tag, vilket gör att ingen recensent någonsin fått för sig att jag är hemlig pedofil eller nazist. Det är den där sista vätskekollen som Stig Larsson och Knausgård missar, och som utsätter dem för misstankar som åtminstone Knausgård gnäller över. (Vad gäller Stig Larsson minns jag med glädje TV-programmet där han satt mellan två mycket lugna, men också bestämda unga kvinnor, som sa till honom: ”Stig Larsson – vi behöver inte dig.” Detta apropå han tämligen slemmiga skildringar av lustar till småflickor.)

Om man skriver ”Det finns något vackert i nazism!” och inget mer, är man inte en modig sanningssägare som minsann attackeras av moralpaniska cykloper, man är, ärligt talat, en idiot. Man måste fråga sig själv vilka som tycker nazism är vackert, och framför allt varför, och vad de undantränger för att tycka det, och vilka som på synnerligen goda grunder inte gör det. En författare kan leva sig in i allt möjligt, eller känna allt möjligt, men måste ha något hum med vad tusan han eller hon sysslar med. En dos kallt vatten och analys skadar inte. Lite självironi skadar inte heller.

Hinner inte mer för ögonblicket, beklagar att det blir lite rumphugget.

Inhopp

Vill den person som ber om min emailadress i kommentarerna, vara snäll och tala om här nedan vem hon är och vad hon vill. Ingen annan kommer att kunna läs det, eftersom jag lägger in kommentarer manuellt.

Vad tjänar vem på påhopp på Ayan Hirsi Ali?

Läs gärna den här artikeln om Ayan Hirsi Ali, skriven av Shora Esmailian, i Expressen.

Debatt om de här sakerna är inte bara välkommen, den är nödvändig. Men det här var något av det mest inställsamma jag läst. Esmailian vill framställa Hirsi Ali som en sorts onkel Tom, om jag förstår saken rätt, som en person som inte kan ha egna åsikter om den religion hon vuxit upp i, utan som, om hon kritiserar islam, naturligtvis bara går ”det vita västs”, kristendomens och judendomens ärenden.

Det är i sig respektlöst. Men lika viktigt: Att bara på ett raljant sätt återge vad någon sagt eller skrivit, utgör inte ett resonemang. Esmailian kommenterar aldrig varför Hirsi Ali tycker att islam på alltför många håll är antifeministisk (det är inte precis få muslimska kvinnor som håller med henne), eller åsikten – också den delad av många – att islam förlorat den respekt för kunskap och vetenskap som religionen en gång hade, och att det kan bero på att de muslimska länderna inte genomgått en upplysningstid.

Dessutom har Esmailian helt fel i att kristendomen, eller i alla fall de kristna länderna, inte gjort upp med bokstavstroendet på Bibeln som samhällets ledstjärna. Det är just vad som har hänt, Bibeln är inte längre norm för Västerlandets lagstiftning.

Jag blir mycket tveksam inför sådana här artiklar. Vad är egentligen syftet?

Kasta loss /Uppdaterat

Ebba Witt-Brattström har kastat loss och skriver precis vad hon tänker och vad hennes erfarenhet visat henne. Hon är trött på manövrerandet i kulturskriveriet för att komma in i the loop och nå toppen, särskilt i den manliga hierarkin, taktiken och markörerna, trött på strider och konkurrens överhuvudtaget, säger hon i en intervju. (Konkurrens även i feministkretsar). Nu vill hon samarbeta.

Vilket får mig att tänka på den danska serien Borgen (2010-13). En kvinnlig expolitiker sa till mig förra året att Borgen skildrar politikerverkligheten rätt bra, så jag köpte första säsongen, och nu har jag köpt även tvåan och lyckats se hälften av trean (två skivor i boxen vägrade fungera). Det som slår mig så här efteråt är hur hela handlingen, hela den världen, är strikt skräddarsydd på hur mäns värld är organiserad och hur dynamiken bygger just på konkurrens, strid och köpslagan – trots att två av huvudrollerna, inklusive en statsminister, är kvinnor. Förrädiskt nog är just de skildrade som individer, medan de andra kvinnorna högst upp – man märker det efter ett tag – är stereotyper, en av dem mest där som någon att riktigt tycka illa om. Först när statsministern står inför Folketinget, riksdagen, och man ser alla kvinnorna framför henne, slår de en hur otroligt kvinnofattig hennes närmaste krets egentligen är.

Jag gillar EWB’s frankhet. Jag är också innerligt trött på det ständiga svansandet som kvinnor måste utföra för att inte stöta sig med egocentriska, lättkränkta och kontrollerande män. Framgångsrika krönikörer som Linda Skugge, och hon är verkligen inte ensam, har medvetet eller omedvetet betalat för sin plats genom att nästan helt och hållet angripa kvinnor. Jag kan ju inte gå in på EWB’s personliga liv, som jag givetvis inte vet ett skvatt om, men det var en enorm överraskning för mig när hon gifte sig med den extrema kulturmannen Horace Engdahl, vars storhet jag aldrig fattat, men vars manschauvinism alltid varit tydlig. Det retade verkligen gallfeber på mig när jag såg begåvade, utövande kulturkvinnor i min närhet drapera sig runt karlskrället (liksom runt Lars Norén) och bara beundra. ”Jag begrep inte att man kunde resonera intellektuellt med en kvinna innan jag mötte Ebba”, har Engdahl sagt. Läs det en gång till och undra över hur en människa med den inställningen kunnat bli ständig sekreterare i Svenska Akademien.

Så heja, Ebba, och nu frågar man sig hur Kulturmännen tänker hämnas, eller om de tänker tiga ihjäl henne. Snart kommer väl någon idiot och kallar henne ”fru Witt-Brattström” i någon raljerande artikel.

Uppdaterat/ Här ett svar i DN.

På synnerligen förekommen anledning – jag har aldrig varit folkpartist/ Lite uppdat.

Jag var tvungen att rusa när jag skrivit mitt inlägg, så här kommer en fylligare variant.

Inte för att jag har något emot demokrati och folks rätt att välja parti, det är inte det. Men för mer än ett år sedan skrev min son Ulf ett inlägg i Liberal Debatt där han anser att MP har liberala rötter och har samlat många liberaler, besvikna på FP, hos sig.

Jag vet inte hur det är med den saken, det kanske är helt sant, och det var på många sätt en väldigt intelligent och välformulerad artikel. Men själva introt, som säger att Ulf själv kommer från en liberal miljö som så småningom vände sig från FP på grund av deras inställning i kärnkraftsfrågan, är faktiskt helt fel.

I vårt hem var miljöfrågor rykande heta redan när han var sju-åtta år, hans mamma skrev artiklar och deltog i förberedelser för miljökonferensen i Stockholm 1972, skrev artiklar och demonstrerade och lobbade i riksdagen, och vi tog barnen till Barsebäcksmarscher i bussar och en gammal Ford Transit, och till miljöläger på Ven. Miljö- och antikärnkraftsfolk var de han träffade hemma. Från flera partier.

Folkpartiet fanns inte på agendan överhuvudtaget, utom hos min mor under en period. (Hon var som ung annars brinnande socialdemokrat.) Jag förstår inte var Ulf har fått det här ifrån. Till råga på allt var min partner Björn trotskist. Varken jag eller mina barn tog hans åsikter till oss, jag har alltid varit ärkedemokrat med respekt för individen, men från ungefär 1972 och framåt bodde vi alltså ihop med någon som definitivt inte ledde tankarna till FP.

Jag är mycket stolt över min smarta son, förutom att jag älskar honom, men nu i efterhand har jag sett att den här artikeln väckte en del debatt inom MP, t ex på Birger Schlaugs blogg, där det stundom hänvisas till Uffes liberala barndom och hans minnen av den. Och eftersom jag skriver i egen rätt bland annat om politiska ting, vill jag ju gärna ha tolkningsföreträde till mitt eget liv och mina egna åsikter. Alltså detta svar nu mer än ett år senare.

Liberal i en synnerligen vid bemärkelse – möjligen. Jag satt framför teven med barnen och pratade om vad de såg och hörde, vad som kunde stämma och vad som kanske betydde något annat, och lite kringkunskap, för att inviga dem i kritiskt tänkande. (Lyckligtvis för oss alla tre tyckte de att det var spännande och roligt.) Men något som kunnat inspirera åtta-nioåringen att i framtiden sluta sig specifikt till FP? Inte. FP har aldrig fått min röst, och ett helt fritt näringsliv är jag inte med på. Sonen visade sig också tro att jag varit centerpartist, vilket inte heller stämmer.

Så här har vi något som då och så händer oss skrivande människor – vi gör inte research när vi har för oss att vi VET. Det händer alla, och det är inte precis någon stor sak.

Mina barn växte upp i en miljö som, om något, ledde ganska rakt just till MP. Själv föll jag aldrig ner i extremvänstern, men en miljö-feminist åt vänster är jag. Så det är en stor del av deras ursprung.

Till alla som…

… fyllt femtio och mer eller mindre håglöst tittar sig i spegeln och tänker att ”Jaha, nu är man medelålders, det var sjutton vad det gick fort”, vill jag ge lite uppmuntran.

När jag var i tjugoårsåldern var det en upptäckternas tid för mig, som väl för de flesta. Man grunnade, läste, sökte, pratade, och fick reda på mer och mer och förstod mer och mer. Det var otroligt spännande. Världen var enorm, och man letade inåt och utåt, i psykologi och politik, i film och konst, i debatter. Och man engagerade sig.

Och nu i den här åldern, helt oväntat och till min enorma förvåning, kommer en ny sådan våg, det är bara det att man nu är mycket mer informerad, vuxnare, mognare, och har större överblick. Så man letar igen i debatter, konst, film, politik, och fler och fler bitar faller på plats. Och man blir engagerad.

Så cheer up, ni femtio-någonting – det finns en massa äventyr framför er!