Mamma vid 18.

Jag har tänkt väldigt mycket på hur jag ska kunna skriva om att jag fick barn så tidigt, vad som låg bakom, den väldigt komplicerade förhistorien. Och det visar sig att det är en verklighetsförfalskning att inte ta med den – men samtidigt är sanningen, som inte ens mina barn känner hela omfattningen av, i vissa delar så nedslående och brutal läsning att jag tvekar. Och ändå, i kärnan av alltsammans, finns en mycket varm och riktig sanning. Och förr eller senare, om kanske inte helt och hållet här och nu, måste jag berätta hela historien.

Jag börjar med en liten, liten del av den.

De flesta har läst om tonårsgraviditeter. De sker oftast av olyckshändelse, och den unga flickan vet inte riktigt vad hon sysslar med, hon kanske tycker bebisar är gulliga men sedan kommer verkligheten som en chock. Det är jobbigare än hon kunnat ana och hon kan inte gå ut med kompisarna och visst är bebisen söt men hon ångrar sig trots allt, och allt blir en villervalla där kanske mamma griper in och barnvaktar.

Så var det inte här. Överhuvudtaget inte.

Jag började längta våldsamt efter barn i tolvårsåldern, dvs så fort jag teoretiskt kunde få dem. Om sex visste jag förstås just ingenting, och det offentliga rummet var inte fullt av porr och syftningar på sex. När det pratades om det, var det i mycket uppsnyggad och ibland halvmetaforisk form. Men jag visste att jag ville ha barn, och den längtan var väldigt fysisk och väldigt medveten.

När jag träffade KG, kände jag att något var fundamentalt riktigt med honom, och att hans känsla för barn också var riktig och varm. Nu hoppar jag över en hel massa led, men när vi väl hade ett förhållande, började jag praktiskt taget tigga honom om att få bli gravid. Han sa förstås nej – jag var sjutton och han fyrtiosex.

Jag köpte babykläder långt innan jag var med barn, och tog med dem hem till honom på Gärdet. Han skrek någonting och slängde dem på golvet. Jag stod totalchockad och fick inte fram ett ord. Vi stirrade båda på babykläderna, och så tog han upp dem och slängde dem argt på byrån istället. Naturligtvis hade han rätt, för en sjuttonåring är oerfaren vad livet beträffar, men jag var inte ute efter små dockor att leka med – jag ville verkligen vara en mamma, med allt vad det innebar.

Och jag blev gravid. När jag talade om att jag misstänkte det för KG i en taxi, skrek han åt mig igen och smällde igen dörren efter sig. Morgonen efter fick jag bekräftelse i ett brev till min lya på Baggensgatan. En broschyr trillade ut ur det bruna kuvertet – ”Till en blivande mamma”. Jag glömmer aldrig hur den såg ut. Jag ringde KG, och han sa: ”Kom hit”. Och jag åkte hem till honom, och stannade där.

Jag ångrade mig aldrig. Det blev en besvärlig graviditet och jag gick över tiden, men det ögonblick då mina barn föddes förblir det absolut mest lyckliga i mitt liv. Jag påstår inte att man måste få barn för att leva ett fullvärdigt liv, men för mig personligen var det så. Jag tyckte om att krama och leka med barnen, umgås med dem, berätta saker för dem, lyssna på dem, att fundera över hur man bemöter barn i olika situationer, att försöka tänka ut hur jag skulle undvika att överföra min mors idiosynkrasier på dem, att ta hand om dem, ge dem mat och tvätta deras kläder och trösta, allt det som visst var jobbigt men inte så att det chockade mig. Det kändes som det skulle vara.

Nästa gång jag berör det här, ska jag skriva vad som faktiskt hände under de sex år som föregick mina barns födelse.

Om jag kunde träffa KG som fyrtiosexåring idag, skulle jag säga två saker till honom.

Först – hur i hela friden kunde du? Hur tänkte du?
Sedan – tack för våra barn!

Sticka emellan

Just nu sitter jag och tittar ut över det trevliga Spelbomskans torg, på en blommande kastanj i solen och Stadsbibliotekets snygga byggnad (med den radioaktiva källaren). Odengatan löper förbi lite längre bort, och nyss klev en av torgets stammisar fram till den gulliga fontänen, satte sig på kanten och doppade först ena foten, sedan den andra – med skor och strumpor – i vattnet. Rörde liksom om lite, klev upp igen, skakade sina kalla våta fossingar och släntrade bort till bänkarna igen.

Det är svalt idag, ylletröjdags. Fylld av min ständiga ambition att starta ett nytt sunt liv gick jag runt sjön i morse och tittade på blommor och blader och en sprillans ny svanfamilj med sju små grå pipande ungar. Mötte joggare med det härjade ansikte alla joggare tycks få trots endorfinkicken, unga kvinnor som bar väskan så där på ena armen som bara gamla tanter gjorde när jag var ung, och en bil som tvärstannade vid övergångsstället för mig när föraren fick syn på solbrillorna. Men bilar har alltid stannat snällt för mig ändå, även på Sveavägen.

I det här huset satt jag och läste litteraturhistoria (nu litteraturvetenskap, med mindre kursinnehåll) en gång i tiden, medan ungarna var på dagis på Surbrunnsgatan inte långt härifrån och deras pappa på Expressen. Deras farmor bodde kanske hundra meter härifrån på Odengatan, jag har glömt exakt vilken port. Som femtonåring bodde jag med min mamma på Vegagatan ytterligare 50 meter längre upp. Stan är (för oss och alla andra stockholmare) full av vår historia. Det är ganska mysigt att kunna sy ihop sitt liv så här.

Jag går på penicillin, tajmar filmen som inte är en film men ska redigeras och musiksättas, provar musik, ser annan film, är tillbaka i lingvistiken och måste ringa tandläkaren före sommaren och undersöka allting annat i hälsoväg som småknorvar.

Det här är anledningen till att jag inte går till doktorn trots att Supergrannen spänner ögonen i mig och uppmanar till det: Jag hade tills nyligen en knallröd, inflammerad näsa. (T o m Maria som tigger och säljer tidningar och nu lär sig svenska via naturmetoden undrade vad som var fel).

-Men titta nu! sa jag häromdagen till Supergrannen och visade en slät och fin kran. Jag fick problemen på grund av havrevälling!
-Huh? sa han.
-Just det, sa jag, vilken läkare skulle tro mig? Jag slutade med havrevälling och inflammationen försvann.

Så är det. Man kan inte gå till doktorn och säga att man får portvinsnäsa av havrevälling. (Jag har två kandidater till, vaniljpulver och vispgrädde, lika otroliga agenter de.) Så därför försöker jag, ohyggligt trött på mig själv och mina konstigheter, lista ut orsaker och hitta på botemedel själv. (Gränsen går vid infektioner som tarvar antibiotika, brutna ben och dylikt.)

Supergrannen tittade på mig med något som liknade professionell förtvivlan. För han har ju exhibit A framför sig, och kan inte hitta någon rimlig förklaring.

Nu ska jag ta parkpromenaden på vägen hem!

Igen

Vill bara ge länken till Ebba Witt-Brattströms nya Knausgård-genmäle. (Där finns också länkar till andra artiklar i ämnet). Den är en smula irriterande med alla kursiva meningar (citat, vad jag kan se), men andemeningen är klar: Det är kvinnor som utsätts för övervåld genom historien, eller som utsätts i andra hand genom diverse verkliga och imaginära krigares berättelser, som inte får yttra sig – inte Knausgård & co. Men jag fruktar – och jag menar det faktiskt – är att den oerhört försvarsinriktade K helt enkelt inte förstår artikeln. Jag tror inte han är inställd på att lyssna, och jag tror han screenar det han läser genom ett filter avsett att fånga upp enbart det han anser gäller honom själv.

Vad jag kan se är K&Co i färd med att utgjuta sina själar utan självinsikt och med syfte att bli godkända som människor, tänkare, män, svaga, och författare. Möter de motstånd och får svar, blir de kränkta och känner sig ställda mot väggen. Någonstans inom sig tycks de mena att deras ord är heliga. ”Var ligger kränkningen av den trettonåriga flicka jag skriver om, hon finns ju inte, bara i romanen?” frågar han, den man som är rädd att hans barn ska läsa att ”pappa är pedofil” i media. Hur tror han då att trettonåriga flickor, och alla kvinnor, som ju varit trettonåriga flickor, reagerar på hans imaginära sexutnyttjande?

Nu har jag skrivit så mycket om det här, därför att det är en del av den starka backlash som just nu råder, och som fått ett annat uttryck i M. Zarembas tydligen ytterligt dåligt underbyggda artikelserie i DN om den enligt honom manshatande, feministkonspirerande socialvård som begår rättsvidriga handlingar riktade mot pappor.

Jag kan inte säga något om de enskilda fallen (det har andra gjort), men han skriver alltså detta i ett land där en manlig advokat yttrat att det säkraste sättet för en pappa att få vårdnaden om sitt barn är att begå sexuella övergrepp (som inte lämnar fysiska spår) mot det. För när modern får reda på det och försöker hindra umgänget, kommer han – om han inte döms i domstol – att faktiskt få vårdnaden, hela vårdnaden, och modern åtalas. Trots att hon enligt lag har skyldighet att skydda barnet. Och om han mördar modern, får han ändå behålla vårdnaden – absurt, men sant – och kan t ex förbjuda barnet tillgång till psykiatrisk vård efter traumat som mordet innebar.

Nu lämnar jag det här. Jag tänkte egentligen skriva om hur det kom sig att jag fick barn vid arton år, men det får vänta lite. Det kommer.

Hej igen –

och jag vet inte riktigt var jag ska börja. Knausgårdsspektaklet har fortsatt, och jag har nu invalt honom i Det salvelsefulla gänget, där Ranelid är överstepräst (om gäng har präster)och Marcus Birro är stark medlem. De salvelsefulla tar sig själva på stort allvar, och man får en känsla av att de rycks med av sina egna ord och gärna gråter en skvätt över hur härligt sorgliga de (orden) är.

Själv har jag ju inte något emot att man öppnar dörrarna till det undermedvetna där allt möjligt onämnbart kan dväljas, tvärtom, men sedan gäller det vad man gör av det när man ska – till exempel – leva och skriva. Jag har skrivit om både nazism och pedofili och låtit skurkar och störda kommit till tals, men sedan satt det i sammanhang, visat den större bilden och använt vänstra hjärnhalvan ett tag, vilket gör att ingen recensent någonsin fått för sig att jag är hemlig pedofil eller nazist. Det är den där sista vätskekollen som Stig Larsson och Knausgård missar, och som utsätter dem för misstankar som åtminstone Knausgård gnäller över. (Vad gäller Stig Larsson minns jag med glädje TV-programmet där han satt mellan två mycket lugna, men också bestämda unga kvinnor, som sa till honom: ”Stig Larsson – vi behöver inte dig.” Detta apropå han tämligen slemmiga skildringar av lustar till småflickor.)

Om man skriver ”Det finns något vackert i nazism!” och inget mer, är man inte en modig sanningssägare som minsann attackeras av moralpaniska cykloper, man är, ärligt talat, en idiot. Man måste fråga sig själv vilka som tycker nazism är vackert, och framför allt varför, och vad de undantränger för att tycka det, och vilka som på synnerligen goda grunder inte gör det. En författare kan leva sig in i allt möjligt, eller känna allt möjligt, men måste ha något hum med vad tusan han eller hon sysslar med. En dos kallt vatten och analys skadar inte. Lite självironi skadar inte heller.

Hinner inte mer för ögonblicket, beklagar att det blir lite rumphugget.

Inhopp

Vill den person som ber om min emailadress i kommentarerna, vara snäll och tala om här nedan vem hon är och vad hon vill. Ingen annan kommer att kunna läs det, eftersom jag lägger in kommentarer manuellt.

Vad tjänar vem på påhopp på Ayan Hirsi Ali?

Läs gärna den här artikeln om Ayan Hirsi Ali, skriven av Shora Esmailian, i Expressen.

Debatt om de här sakerna är inte bara välkommen, den är nödvändig. Men det här var något av det mest inställsamma jag läst. Esmailian vill framställa Hirsi Ali som en sorts onkel Tom, om jag förstår saken rätt, som en person som inte kan ha egna åsikter om den religion hon vuxit upp i, utan som, om hon kritiserar islam, naturligtvis bara går ”det vita västs”, kristendomens och judendomens ärenden.

Det är i sig respektlöst. Men lika viktigt: Att bara på ett raljant sätt återge vad någon sagt eller skrivit, utgör inte ett resonemang. Esmailian kommenterar aldrig varför Hirsi Ali tycker att islam på alltför många håll är antifeministisk (det är inte precis få muslimska kvinnor som håller med henne), eller åsikten – också den delad av många – att islam förlorat den respekt för kunskap och vetenskap som religionen en gång hade, och att det kan bero på att de muslimska länderna inte genomgått en upplysningstid.

Dessutom har Esmailian helt fel i att kristendomen, eller i alla fall de kristna länderna, inte gjort upp med bokstavstroendet på Bibeln som samhällets ledstjärna. Det är just vad som har hänt, Bibeln är inte längre norm för Västerlandets lagstiftning.

Jag blir mycket tveksam inför sådana här artiklar. Vad är egentligen syftet?