Sticka emellan

Just nu sitter jag och tittar ut över det trevliga Spelbomskans torg, på en blommande kastanj i solen och Stadsbibliotekets snygga byggnad (med den radioaktiva källaren). Odengatan löper förbi lite längre bort, och nyss klev en av torgets stammisar fram till den gulliga fontänen, satte sig på kanten och doppade först ena foten, sedan den andra – med skor och strumpor – i vattnet. Rörde liksom om lite, klev upp igen, skakade sina kalla våta fossingar och släntrade bort till bänkarna igen.

Det är svalt idag, ylletröjdags. Fylld av min ständiga ambition att starta ett nytt sunt liv gick jag runt sjön i morse och tittade på blommor och blader och en sprillans ny svanfamilj med sju små grå pipande ungar. Mötte joggare med det härjade ansikte alla joggare tycks få trots endorfinkicken, unga kvinnor som bar väskan så där på ena armen som bara gamla tanter gjorde när jag var ung, och en bil som tvärstannade vid övergångsstället för mig när föraren fick syn på solbrillorna. Men bilar har alltid stannat snällt för mig ändå, även på Sveavägen.

I det här huset satt jag och läste litteraturhistoria (nu litteraturvetenskap, med mindre kursinnehåll) en gång i tiden, medan ungarna var på dagis på Surbrunnsgatan inte långt härifrån och deras pappa på Expressen. Deras farmor bodde kanske hundra meter härifrån på Odengatan, jag har glömt exakt vilken port. Som femtonåring bodde jag med min mamma på Vegagatan ytterligare 50 meter längre upp. Stan är (för oss och alla andra stockholmare) full av vår historia. Det är ganska mysigt att kunna sy ihop sitt liv så här.

Jag går på penicillin, tajmar filmen som inte är en film men ska redigeras och musiksättas, provar musik, ser annan film, är tillbaka i lingvistiken och måste ringa tandläkaren före sommaren och undersöka allting annat i hälsoväg som småknorvar.

Det här är anledningen till att jag inte går till doktorn trots att Supergrannen spänner ögonen i mig och uppmanar till det: Jag hade tills nyligen en knallröd, inflammerad näsa. (T o m Maria som tigger och säljer tidningar och nu lär sig svenska via naturmetoden undrade vad som var fel).

-Men titta nu! sa jag häromdagen till Supergrannen och visade en slät och fin kran. Jag fick problemen på grund av havrevälling!
-Huh? sa han.
-Just det, sa jag, vilken läkare skulle tro mig? Jag slutade med havrevälling och inflammationen försvann.

Så är det. Man kan inte gå till doktorn och säga att man får portvinsnäsa av havrevälling. (Jag har två kandidater till, vaniljpulver och vispgrädde, lika otroliga agenter de.) Så därför försöker jag, ohyggligt trött på mig själv och mina konstigheter, lista ut orsaker och hitta på botemedel själv. (Gränsen går vid infektioner som tarvar antibiotika, brutna ben och dylikt.)

Supergrannen tittade på mig med något som liknade professionell förtvivlan. För han har ju exhibit A framför sig, och kan inte hitta någon rimlig förklaring.

Nu ska jag ta parkpromenaden på vägen hem!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s