Mamma vid 18.

Jag har tänkt väldigt mycket på hur jag ska kunna skriva om att jag fick barn så tidigt, vad som låg bakom, den väldigt komplicerade förhistorien. Och det visar sig att det är en verklighetsförfalskning att inte ta med den – men samtidigt är sanningen, som inte ens mina barn känner hela omfattningen av, i vissa delar så nedslående och brutal läsning att jag tvekar. Och ändå, i kärnan av alltsammans, finns en mycket varm och riktig sanning. Och förr eller senare, om kanske inte helt och hållet här och nu, måste jag berätta hela historien.

Jag börjar med en liten, liten del av den.

De flesta har läst om tonårsgraviditeter. De sker oftast av olyckshändelse, och den unga flickan vet inte riktigt vad hon sysslar med, hon kanske tycker bebisar är gulliga men sedan kommer verkligheten som en chock. Det är jobbigare än hon kunnat ana och hon kan inte gå ut med kompisarna och visst är bebisen söt men hon ångrar sig trots allt, och allt blir en villervalla där kanske mamma griper in och barnvaktar.

Så var det inte här. Överhuvudtaget inte.

Jag började längta våldsamt efter barn i tolvårsåldern, dvs så fort jag teoretiskt kunde få dem. Om sex visste jag förstås just ingenting, och det offentliga rummet var inte fullt av porr och syftningar på sex. När det pratades om det, var det i mycket uppsnyggad och ibland halvmetaforisk form. Men jag visste att jag ville ha barn, och den längtan var väldigt fysisk och väldigt medveten.

När jag träffade KG, kände jag att något var fundamentalt riktigt med honom, och att hans känsla för barn också var riktig och varm. Nu hoppar jag över en hel massa led, men när vi väl hade ett förhållande, började jag praktiskt taget tigga honom om att få bli gravid. Han sa förstås nej – jag var sjutton och han fyrtiosex.

Jag köpte babykläder långt innan jag var med barn, och tog med dem hem till honom på Gärdet. Han skrek någonting och slängde dem på golvet. Jag stod totalchockad och fick inte fram ett ord. Vi stirrade båda på babykläderna, och så tog han upp dem och slängde dem argt på byrån istället. Naturligtvis hade han rätt, för en sjuttonåring är oerfaren vad livet beträffar, men jag var inte ute efter små dockor att leka med – jag ville verkligen vara en mamma, med allt vad det innebar.

Och jag blev gravid. När jag talade om att jag misstänkte det för KG i en taxi, skrek han åt mig igen och smällde igen dörren efter sig. Morgonen efter fick jag bekräftelse i ett brev till min lya på Baggensgatan. En broschyr trillade ut ur det bruna kuvertet – ”Till en blivande mamma”. Jag glömmer aldrig hur den såg ut. Jag ringde KG, och han sa: ”Kom hit”. Och jag åkte hem till honom, och stannade där.

Jag ångrade mig aldrig. Det blev en besvärlig graviditet och jag gick över tiden, men det ögonblick då mina barn föddes förblir det absolut mest lyckliga i mitt liv. Jag påstår inte att man måste få barn för att leva ett fullvärdigt liv, men för mig personligen var det så. Jag tyckte om att krama och leka med barnen, umgås med dem, berätta saker för dem, lyssna på dem, att fundera över hur man bemöter barn i olika situationer, att försöka tänka ut hur jag skulle undvika att överföra min mors idiosynkrasier på dem, att ta hand om dem, ge dem mat och tvätta deras kläder och trösta, allt det som visst var jobbigt men inte så att det chockade mig. Det kändes som det skulle vara.

Nästa gång jag berör det här, ska jag skriva vad som faktiskt hände under de sex år som föregick mina barns födelse.

Om jag kunde träffa KG som fyrtiosexåring idag, skulle jag säga två saker till honom.

Först – hur i hela friden kunde du? Hur tänkte du?
Sedan – tack för våra barn!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s