Komplettering

Det slog mig att jag nog utelämnade vissa saker i blogginlägget om hur det gick till (starkt förkortat) när jag fick barn vid 18.

Jag skrev att den blivande medelålders barnafadern, KG, skrek åt mig och kastade små babykläder i golvet innan jag var gravid, varpå han tog upp dem och kastade på byrån istället (för att det såg så synd ut om babykläderna där de låg). Men han gjorde det inte för att han inte ville ha barn, utan för att han ville det men visste att han inte borde, och där stod jag och var 17 och önskade inget högre.

Jag skrev också att han skrek åt mig i en taxi senare, när jag berättade att jag kanske faktiskt var gravid, och smällde igen dörren efter sig när han gick ut där han skulle av. (Jag skulle vidare till Gamla Stan.) Det är helt sant, men det är också sant att han ringde mig senare på kvällen till lyan där jag bodde ensam, när han lugnat sig. ”Jag kom att tänka på att det kanske inte är så lätt att vara 17 år och tro att man är med barn”, sa han.

Ingen av oss nämnde någonsin abort. Vårt förhållande var komplicerat, mer än jag visste, och av och på den hösten, och han tyckte jag borde göra slut och jag blev kär i en annan, varvid KG blev våldsamt svartsjuk. Sedan hamnade i i säng igen. Det fanns alltså en mikroskopisk möjlighet – verkligen mikroskopisk – att barnet inte var hans, men KG gjorde anspråk på det i alla fall. ”Det kunde ju vara mitt!”

Så när barnen väl fötts kom KG in i förlossningsrummet, kastade en blick på dem och skrattade det där varma skrattet som hans nu vuxna barn minns så väl, och så fällde han en kommentar som visade att han såg att de var hans. Då förstod jag hur mycket han tänkt på det, fast han hållit det för sig själv.

Den största gåva KG gav mig, förutom barnen själva, var att han var den andra människan i världen som insåg att de var viktigast på jorden. Det var hans vuxna drag, att han utan minsta tvekan prioriterade barnen och mig, och det är min sons gåva till hans barns mammor också, det är jag övertygad om. Det är speciellt att få dela den glädjen.

KG kände sig aldrig ”inte reeeedo” eller upplevde längtan att öla med grabbarna. Jag var med ut på krogen, en tonåring bland hans glammande medelålders killvänner. Jag minns faktiskt bara ett tillfälle när han försvann ut en kväll med min välsignelse och kom tillbaka lindrigt nykter och otroligt glad fyra på morgonen eller så, med en kompis i släptåg. Solen sken och blommor blommade och de satt på balkongen och jag hade gärna sovit lite till, men det var omöjligt eftersom min äkta man kom störtande till min säng en gång i kvarten för att krama och pussa mig och tala om hur underbar jag var som inte var arg. (Men jag hade ju ingen anledning!)

Sedan fanns det annat, men det hindrar inte att det här var sant och verkligt. Mina bloggläsare hade, alla utan undantag, gillat KG!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s