Den varmaste kramen

Tog en kvällspromenix igår och stötte på A, som stod och diskade i sin lilla trädgård efter en mysig surströmmingsskiva med kompis. Jag fick lite vin, och där stod vi och pratade bland blommor och blader i den svala sommarkvällen. När jag till sist fortsatte var det sent, solen hade lagt sig men förvånansvärt många var ute och gick längs vattnet. Härlig kväll.

Inatt hade jag en dröm. Tursamt nog råkade jag vakna precis efter, annars hade jag glömt den – jag tror jag har sådana här drömmar ofta. Mina två barn var små, och de såg ledsna ut. ”Du vill inte att vi ska vara här?” sa den äldsta. Jag tog honom i mina armar och kramade honom och sa att jag älskar honom mest i hela världen. Min älskling. Om jag vill att han ska vara här? Mer än något annat.

Felet med en sådan dröm är att det bara är jag som vet att vi kramas och vad jag säger till honom. Men varifrån kom drömmen, speglar den något han känner? Den speglar i alla fall en sak: Hur starkt bandet är, hur stark kärlek är där nere på den mest levande nivån, under allt gift och allt som sagts och inte sagts under många år.

Neandertalaren i grottan i Birkastan.

För ett tag sedan låg jag i min säng och kände plötsligt att jag såg ut som en neandertalkvinna. Nej, jag menar inget nedsättande om mig själv, men ibland fantiserar man och lever sig in i något annat, intensiv inlevelse är ju vad man gör när man skriver böcker också. Ett sätt både att komma längre in i och längre bort från sig själv.

När jag var yngre hände det ibland att jag kom ut från ett biobesök och kände det som om jag såg ut som en av skådespelarna. Det hade inte heller något att göra med att vilja vara han eller hon, det var bara ett roligt fenomen som kändes rätt kul. Och nu var jag plötsligt neandertalare i en grotta. Come to think of it, jag VAR i en grotta, nämligen en konstgjord av tegel, byggd för drygt hundra år sedan. Vi är faktiskt fortfarande grottmänniskor, fast nu bygger vi våra egna grottor med alla moderna bekvämligheter, som fönster och badrum.

Nå, där låg jag och hade det skönt och tänkte att jag hade lyckats göra det mysigt för mig där i grottan för 40 000 år sedan eller mer (det var i den tiden jag befann mig), jag tänkte mig hur jag bäddat med torrt mjukt gräs och lagt en skinnfäll över, och nu var det förmiddag och jag tog mig en liten vilopaus. Det var ingen konst att få ansiktet att kännas neandertalmänniskoaktigt, det var svårare med kroppen. Jag försökte få ett kroppsmedvetande med lätt håriga, kraftiga armar och händer – det gick så där, ett tag svävande min inre självbild fram och tillbaka mellan mitt verkliga jag och neandertalkvinnan, som två transparanta bilder som gick i och ur varann.

Men så kom jag på att något var helt fel med den där grottupplevelsen. För hur hade den varit i verkligheten? Jag hade legat på min sköna bädd som jag var stolt över, antingen direkt på golvet i grottan eller i ett enkelt skyl av grenar och kvistar. Och jag hade hört röster från de andra, men framför allt hade jag känt vinden som smög sig in, en lätt bris som förde med sig dofter utifrån, örter och gräs, blommor. Och jag hade känt andras kroppsdoft, lukten av rök från en falnad eld, av mat och troligtvis känt ett barn intill mig, mitt eget eller ett barnbarn.

Det var dofterna som fattades, den fysiska känslan. Och nu var jag tillbaka till det jag skrev om för ett tag sedan, att den som är nöjd och tillfredsställd med ögonblicket och dofter och kroppskänslor, alla sinnen får sitt, och folk runt sig, inte frågar efter meningen med livet, inte ”varför är jag här?”, för livet är ju precis där.

Så våra moderna grottor har många fördelar, som en dörr att stänga mot grottbjörnar och galningar, bara en sådan sak, men de har också många brister.

Man kanske borde göra som Lasse Berg ändå, åka till Namibia och vandra runt på savannen och känna generna spritta glatt igenkännande. Eller räcker det med en sommarstuga?

Mera regn – på alla sätt.

Idag bestämde jag mig för att ge efter för tröttheten, och har inte gjort ett skapandes grand utom att läsa ännu en deckare och tvätta lite. Och läsa deckaren i ett varmt bad. Och baka en scone. Igår beställde jag ännu en förstoring – av Stieg och Sara Paretsky, två bilder i en – så nu har jag en rad bilder uppe som jag går runt och kikar på. Stieg och Sara passar bra ihop, han beundrade henne starkt och de ser fina ut, och jag tycker om att se på dem.

Annars är det ju så att han inte kan ringa mig. Mamma och pappa kan inte ringa mig. Farmor kan inte ringa mig. Henrik och Björn kan inte ringa mig. Eller Bertha. Eller svärmor, eller kusin Inga.

I senaste Vanity Fair finns en lång, noggrann och skakande artikel om antisemitism i Frankrike.

Sjutusen judar flydde från Frankrike till Israel i fjol, möjligen blir det det dubbla antalet i år. ”De skriker inte Död åt israeler, de skriker Död åt judarna”, säger en person om pro-palestinska demonstrationer som urartar till våld, ofta utan att polisen ingriper förrän efter flera timmar. Man kastar sten och annat på synagogor, det kan bli slagsmål i skolan om lärare försöker undervisa om Förintelsen, det skriks och trakasseras, folk blir överfallna och mördade. Den mesta öppna antisemitismen kommer från muslimskt håll. Sekulära muslimer och judar finner sig plötsligt inlåsta i identiteter som andra ger dem. Till och med den judiska polischef som en gång kom till Frankrike från Algeriet, känner sig som fransk och har ägnat decennier åt att motarbeta antisemitism, har nu mer eller mindre gett upp. Även han flyttar till Israel.

När ska folk vakna? Jag talar nu inte om ”muslimerna” som om det vore en enhetlig grupp med likadana åsikter, jag talar om det som någon i artikeln kallar islamofascism. Vi visste att det var risk för att man inte skulle känna igen fascism- och nazism-anstrukna rörelser när de dök upp igen efter andra världskriget, och så har det blivit. Jag är verkligen oroad.

Regnig helg.

Beslöt mig för att semestra i lördags genom att läsa en inte särskilt bra deckare. Det var en sådan där om en stenhård militär specialagent som aldrig gråter och jobbar som en robot, men som – minsann! – fällde flera stycken tårar när polischefskvinnan han jobbade med dog.

Inget händer om man inte går ut, även om man bara går ut för att gå ut. Beslöt att njuta av skärgården i söndags, dvs gå till Kastellholmen. Åkte in till stan, stötte på trevlig person jag kände i tunnelbanan, gick till Pocket Shop vid Sergelstorg med en massa uråldriga kuponger för att få en bok och hittade stans roligaste hylla – ”Svårsålt”. Genialt! Här står de bra böckerna ingen vill ha, tills affären diskret antyder att man är speciell och smart om köper dem. Jag tog Gilgamesheposet. Om det har jag läst, men aldrig läst hela från början till slut. (Gilgamesheposet är en samling mycket gamla – ca 4000 år gamla – sumeriska sagor om en mytisk kung som sörjer sin döda vän, de redigerades ungefär tusen år senare till det epos man hittade runt 1872. Allmän läsning i hela Mellanösterområdet under svunna tider, inklusive Palestina, och syndaflodsberättelsen har letat sig in i Bibeln.)

Gick till Skeppsholmen, såg en intressant samling minglare med glas i hand utanför något som heter Kulturfyren och gick förstås in. Där hängde tavlor och förbereddes en fest, jag fick reda på att det är ett ställe med konst, kurser, rytmik för barn, körer och annat kul, delvis finansierat genom att man hyr ut lokal för kalas, ett stort rum med fantastisk utsikt. Tog visitkort.

Tog Gilgamseh till Kastellholmens högsta berg. Det var ljumt i luften och blåste skönt. Från Gröna Lund tvärs över fjärden hördes skrik från gungor som hade lyfts upp trettio meter eller så i luften och där snurrade runt. Det såg fruktansvärt farligt ut och det kröp i hela mig av varningar om fara. ALDRIG, tänkte jag, aldrig att mina barnbarn ska få åka i en sådan där, över min döda kropp! Och deras föräldrar har ingen talan! (Beskyddarinstinkt löper amok.)

Stratosfärgungefolket överlevde. Och jag satte mig på en hård sten och började läsa Gilgamesh.

Tjut och bild

”Kom in och titta på mitt kylskåp”, sa jag till Supergrannen medan brandlarmet tjöt.

För jag har nya fotoförstoringar där. Jag har förstoringar på väggarna också, för att kunna gå omkring och titta på dem och se hur de fungerar på… väggar. Och med varandra. (Här skulle jag egentligen lägga in foton av detta, få se om jag kan krama lite mer utrymme ur bloggens mediafil.) Jag har köpt en sådan där snygg plåtplatta som man kan fösta foton vid med magneter, och uppmuntrad av det fortsatte jag att fästa fler bilder vid lediga bakplåtar och ställa upp dem här och var. Tyvärr har jag bara ett kylskåp, dock, och det klarar bara en förstoring.

Och när jag sitter där vid ett av mina bord och tittar, slår det mig att den där bilden från sextiotalet av trasiga Volkswagenbubblor vid Värtavägen (nu bebyggd tomt, då en liten bilkyrkogård) skulle kunna vara något man faktiskt vill ha på en vägg – de är på något sätt vackra, jag gillar dem själv – så vissa av bilderna kan bli till salu. På Fotografiskas stora utställning i höst kommer allt att vara till salu, kom jag att tänka på. Hur signerar man foton – på baksidan?

Brandlarmet? Jo, det var dramatik vid våra lyor igår. Supergrannen kom hem från jobbet och ringde på min dörr, och först när jag öppnade den hörde jag att ett larm någonstans tjöt som en galning. Först trodde vi den var tredje grannen, där var ingen hemma, men jag fortsatte nedför trappan och det var i våningen under det pep. Intensivt.

Ingen hemma där heller. Tittade in, ropade – ingen röklukt, en rullväska i hallen. Men vänta, var det inte där den relativt nya grannen bodde, hon som hur kryckor, rullstol och snofsig handdriven cykel?

Kollade allmänmna utrymmen, Cykeln och rullstolen var där. Var var hon själv?

Jag bad Supergrannen ringa brandkåren – tänk om hon låg därinne oförmögen att göra något, av någon anledning – och det gjorde han och rökdykarutrustade stadiga brandmän kom med alla sirener på, och även de ropade och luktade. Men kunde inte bryta sig in, enligt reglerna. Så de kallade på förstärkning. Brandbil nr 2 kom tutande. Stegar diskuterades. Läget var oklart. Fortfarande ingen röklukt.

Vid det här laget hade både Supergrannen och en av brandmännen lyckats lista ut vem som bor i lägenheten – inte den jag trodde – och hitta numret. En brandman ringde och hittade innehavaren. I Spanien. En kompis hade nyckel, men han var också bortrest.

Under tiden tjöt brandlamrmet vidare. Skulle det låta så tills killen kom hem från semestern? Nej, i telefon lovade han brandmännen att skaffa en låssmed som kunde ta sig in.

Brandmännen – som var väldigt trevliga och ju kom snabbt – konstaterade att här förelåg ingen räddningssituation, så de drog tillbaka styrkorna. SG och jag förhöll oss skeptiska till det där med låssmed.

Bortåt elva på kvällen öppnade jag ytterdörren.
Då var det mörkt i farstun. och tyst. Tyst!

Antingen hade killen lyckats övertyga en låssmed om att han faktiskt var lägenhetsinnehavaren, inte en skummis som tänkte råna en bortrest person, och fått honom att ta sig in och stänga av larmet. Eller också hade det drabbats av svår förkylning. Hur som helst – ordningen återställd!

Blessings and mixed feelings.

Jag är glad att det finns unga muslimer mot antisemitism, och jag är glad att Adam Tensta fick inte bara medhåll utan också mothåll för att han gav sig på en ung tjej som gjort bort sig (n-ordet)och till råga på allt orsakade att hon förlorade jobbet och blev utsatt för en hatkampanj, när han lika gärna eller hellre kunnat ge sig på t ex Ken Ring eller sig själv, eftersom han både använt n-ordet och ”bitches and hoes”. Vilka senare ord, som förnedrar kvinnor, man tydligen får kasta ur sig hur som helst. Ynkliga försök att vara gangsta gör en för övrigt bara beklämd. Någon påstod att hela utvandringen ur TV 4-studion bara var en (lyckad) PR-kupp för ett album, till noll kostnad och med noll risktagande.

I ett helt annat sammanhang blev jag förvånad när en annars trevlig och vaken kvinna inte försvarade, men ”förklarade” unga muslimska grabbars antisemitism med ”vad Israel gör”. Inget ifrågasättande, inget ställningstagande, inga krav, ingen tanke på att här behövs utbildning, bildning och gränser. Att de muslimska ländernas antisemitism är av samma halt och intill förväxling lik Nazi-Tyskland, och att det är vad de fått med sig av föräldrar och omgivning, möttes av en oförstående blick. Ingår inte i konceptet.

Å andra sidan börjar det bli tydligt för folk att man inte kan strunta i och blunda för den här sortens högerextremism hos olika grupper av invandrare, där islamska grupper gått till attack mot icke-islamska asylsökande, verbalt och hotfullt (”Ni får inte vara i köket! Här ska alla vara muslimer! Ni ska ha slöja!”), så att de attackerade ibland fått fly, igen, och hitta någon annanstans att bo. Alltför ofta har den svenska reaktionen varit handfallen, med en underförstådd förhoppning om att ”det ska gå över” om de hätska möts med vänlighet och förståelse. Men nu börjar det gå upp för folk att vi faktiskt måste stå upp för demokratiska värderingar och att dessa hatbrott är helt oacceptabla (ja, jag vet att jag skrivit det gång på gång, men det är viktigt och det går för långsamt).

Så konfrontationerna väcker blandade känslor – de är förfärliga, men de tvingar oss att vakna upp och inse att vi måste behandla alla lika. Det behövs utbildning, upplysning om svenska lagar, och noll tolerans för brott mot dem. Det ska bli ett enormt liv och kraftiga åtgärder när elever skriker ”jävla j*desvin” (eller andra trakasserande vändningar) till andra elever eller lärare. Vi måste också få bort de religiösa friskolorna. Alla barn måste ha, och har rätt till, en gemensam grund, något som håller ihop oss som svenskar, oavsett om mormor kom från Irak eller Töreboda, och den grunden ska vara en gemensam skola som är sekulär och bygger på vetenskap och värderingar om allas lika värde. Annars splittras vi obönhörligen och extrema åsikter får frodas.

Skärp er, partier!

ÖVER TILL något helt annat, som vanligt. Igår pratade jag med min filmmentor Roland Sterner igen, mest för att höra hur han mår och vad han gör, han som fick MIG att skärpa mig genom att bli ilsk på mig i höstas. Och han mår bra, och till sist kom vi förstås in på det ena och det andra och jag fick fler goda råd, guld värda, som jag suger i mig som ett bi honung, råd om hur lägga upp en inspelning i vissa avseenden där han tog det ett steg längre än jag kommit på, och hur ta den bild jag planerar att ta av en exminister som jag gillar, för den utställning som hoppeligen blir av. (Det finns en möjlig lokal som vore perfekt, till ömsesidig nytta och nöje för mig, utställningen och innehavarna. Det lutar till att det mer blir ett event över en helg, än en utställning under x antal veckor.) Roland erbjöd sig att titta på olika versioner av fotot och ge sina åsikter, och han vill gärna komma på utställningsvernissage.

Jag är så tacksam, och blev så uppmuntrad av att prata med honom att jag studsade nerför T-banetrappan och gjorde en spin på perrongen, tills det gick upp för mig att vuxna damer inte förväntas göra piruetter på T-bane-perronger, och det fanns faktiskt andra människor där.

Vardagsliv och speciella händelser.

Ser att Robert Broberg är död – så ledsamt. Jag minns när han först kom dansande in i offentligheten, han var en av dessa uppenbarelser som alla omedelbart tog till sitt hjärta, skrattade med och förundrades över, och hans kluriga texter var samtidigt nyskapande och lätta att förstå. Jag tror de öppnade en och annan ny hjärnvindling hos oss. Jag är så tacksam över att han, och alla andra begåvade personer, gör sig besväret att berika våra liv.

Och nu ett jättehopp till ännu en svensk skandal, som man kan läsa om i Tommy Hammarströms ledarkrönika i Expressen. Vad är det för mesighet vi håller oss med? Delvis statsägda bolag gör gemensam sak med myndigheter och sekretessbelägger utredningar om kvarvarande naturskog, för att hjälpa vinstdrivande bolag att få skövla den.

Det är rent ut sagt ynkligt. Det kan bara inte fortsätta, och det gäller all annan ryggradslöshet också. Vi behöver sluga och erfarna människor med orubblig tro på demokrati och bevarande av natur och främjande av goda livsvillkor för både natur och människor, som vill och kan tackla allt denna svajighet inför roffarpolitik och förakt för mänskliga rättigheter och behov.

Nästa jättehopp, nu från stort till litet: Jag ber om ursäkt om jag låter som en av dessa odrägliga instagrammare som visar upp sina perfekta liv, men jag kom på en så god frukost häromdagen. Det var hembakat grovt bröd med hemgjord ost, och till det stekte jag hackad zuchini med hackad lök och lade överst. Med kaffe till. Gudomligt! (Neej, jag bakar inte bröd och gör ost muntert trallande hela tiden. Men det händer!)

Till mitt vardagsliv, förutom sudoku och lingvistik och frukostar och rent slöande, hör att trava genom ett av mina filmmanus för att göra världens mest exakta shooting script, om jag till sist kommer att spela in den filmen hemma och dessutom stå bakom kameran. Ett shooting script visar hur filmen ska spelas in, med i mitt fall varenda kamerainställning genomtänkt och helst kluriga sätt att vara så ekonomisk det går med ljus- och kamerajobb. Pedanten i mig (som få kan ana efter att ha sett mitt hem) tycker det är kul att jobba med konstnären inom mig.

Allt gott!

title-20675728

Jag har fått för mig att jag blivit en slashas som aldrig köper böcker längre, men när jag tittar i bokhyllan hittar jag ju Ebba Witt-Brattströms Stå i bredd, Maria Svelands Hatet, Lena Andersson Egenmäktigt förfarande, Naomi Kleins This Changes Everything, och en massa annat. Tydligen köper jag böcker ibland, skönt!

Sanna Lundells sommarprat häromdagen (jag tror jag hörde drygt hälften, sedan måste jag ut) var en mycket arg ung kvinnas mycket sansade, genomtänkta och välformulerade inlägg om hur hon upplever sin status som andra klassens medborgare – som alla kvinnor de facto är -, hon är minst lika välformulerade som sin far och har till skillnad från honom – nu är jag lite elak – faktiskt något att säga. Hon är några resor smartare.

Ulf Lundells plats i mitt liv har varit via hans musik, som jag förknippar med kära vänner i Vallentuna och tiden där. Annars har han för mig varit mannen som skriver väl utan något att skriva om, och som med jämna mellanrum kläcker ur sig dumheter som att han inte kan prata med jämnåriga kvinnor, för vad ska man prata med en sådan om, när man inte kan få barn ihop – dvs när det (gissar han) inte står förförelse på schemat?

Sanna däremot har upplevt, tänkt och rasat, och är modig nog att kalla sig feminist. Vilket är bra, eftersom feminism bara är en medborgarrättsrörelse, inget annat.

Maria Sveland i Hatet skriver om det förbryllande i hur vansinnigt illa väldigt många män tar det om man kommer med rena statistiska påpekanden, som att 90% (det är nog mer) av allt våld begås av män. Det har förbryllat mig också. Jag har stött på de mest våldsamt sårade reaktioner med personangrepp och allt, trots att jag själv bara hållit mig till fakta och inte angripit en kotte. Det är mystifierande, jag som trodde jag diskuterade ett samhällsproblem med andra vuxna människor. Sveland gissar (möjligen citerar hon någon) att det beror på att dessa män inte står ut med att puttas in i en grupp som man generaliserar om, hur väl statistiken än stämmer, utan tar det som en personlig kränkning. Och svaret blir just – hat. ”Manshatare” är förstås det första man blir kallad, även av folk som absolut inte känner en, och det räcker med att man citerar en rad ur statistiken.

För att tala om något annat så är det fortfarande regnigt och svalt här i Stockholm, medan Odenplan bit för bit befrias från sina plank och lämnas tillbaka till den undrade allmänhet som frågar sig varifrån pengarna kom till TVÅ omdaningar av platsen med ganska kort intervall. Men det tycks bli rätt OK, bortsett från att det är idel sten och betong och alla vackra sekelgamla träd är borta.

Och för att återvända till böcker, så jobbar jag mig fortfarande (mellan de andra projekten) genom den tjocka lingvistikboken, av vilken jag först inte begrep ett smack – det var femton år sedan jag dök ner i psycholinguistics, och här finns en hel binge begrepp som jag aldrig stötte på då. Och på engelska. Nu börjar jag tränga genom murarna, men den stora bilden av vad folk i branschen höll på med (i alla fall år 2000 när antologin gavs ut) är även det mystifierande.

Att göra datormodeller av hur det talade språket utvecklades från enstaka ljudade begrepp till meningar med grammatik, och sedan överfördes från generation till generation, till exempel, måste vara ett vildsint svårt företag, och det är en eufemism. Jag antar att den bakomliggande tanken är att eftersom språket till sin natur är digitalt, betyder det att hjärnan är detsamma, och därför borde man kunna göra kalla beräkningar. Men det måste rimligen finnas hundra andra betydelsefulla variabler än dem man petar in i datorn – inget program kan utföra mer än det programmerats för – som inte kommer med, eftersom man inte har en susning om hur homo erectus och efterföljande reagerade, upplevde sin vardag, kände och tänkte, och hur deras interaktioner med vuxna och barn faktiskt såg ut.

Möjligen skulle någon svara att det förstår man, men i alldeles otroligt runda slängar måste de svar man får ändå i alla fall peka något så när åt rätt håll. Jag kan inte yttra någon färdig åsikt om det, eftersom jag inte satt mig in i deras program och knappt begriper hur de är upplagda (och varför har man, för att bara ta några exempel, med begrepp som egennamn och ”rik” för stammar av knappt alls talande människor/människoapor, är det humor?) Men den matematiska approachen verkar på mig, trots språkets bestickande natur i det avseendet, som något för smal.

Ståupparen inom mig ställde sig förresten upp häromdagen, som vanligt när jag diskade (diska! säger jag bara. Vägen till kreativitet!) och jag höll en hel liten förställning för mig själv. Kul. Skulle kanske försöka få fem minuter i höst på något ståuppställe? 🙂

Läget

Läser: Katarina Wennstams ”Skuggorna” (kvinnor slår tillbaka mot våldsamma män), och lingvistik. Romanen var genomarbetad och bra, utom att skildringen av gruppen kvinnor inte kunde bli så realistisk, eftersom även om det knappast finns en kvinna som inte tänkt tanken om en hämndlegion, få kvinnor skulle kunna göra det på exakt detta vis – öga för öga, tand för tand. De väljer inte de värsta fallen kanske just av den anledningen, men ändå. Men som sagt, väl värd att läsa, ordentligt utbyggd med vad jag kan se i grunden autentiska fall, och modigt att skriva den. Det finns också en intressant tvist på slutet.

Jag borde resa bort en vecka innan det är dags att ta tag i saker igen. Få se om jag får ändan ur vagnen. Det var ju bara ett år sedan! 😉

Träffade en gammal vän och satt och pratade ett tag. Vad hände med mina vänner annars var att alla, i de olika gäng jag umgåtts, försvann när Björn dök upp i våra liv. De gillade inte honom, och inte den jag blev med honom. Och jag smälte inte precis in i hans grupp heller, eftersom hans grupp var politisk och jag inte höll med om den politiken. ”Du är en överlevare”, sa hon igen. ”Du hade inga pengar (utom bidrag från pappan), och så skrev du något och fick pengar igen.” Och byggde hus till barnen. Nå, så lösligt som min gamla kompis får det att låta var det ju inte – jag hade ju upparbetade kontakter, fick uppdrag och var med i Journalistförbundet.

Nu har jag återvänt till slutet av nittiotalet och början av tvåtusentalet (ah! ordet tusen!) via de av diskettfilerna som går att öppna. Där finns mailkonversationer, idéer, artiklar, uppgifter om vad jag tjänade på språkföredrag, artiklar och annat. Några av dem är rena dagböcker, en handlar om hela spelet kring Kenesartikeln och en om det kring första boken (Ordfront, W&W), en visar en fartig kvinna som ömsom skriver, ömsom glatt försöker launcha filmer och har kontakt med en rätt spännande rad agenter, producenter och annat filmfolk. Vilken energi jag hade. ”Om Niklas (Rådström, dåvarande filmkonsulent) finansierar, går jag med direkt!” skrev Katinka Farago. Det gjorde nu inte Niklas, och perioden avbröts lite oplanerat av att Den sjätte natten kom ut, och det blev tre böcker i stället.

Nu är jag tillbaka. Efter en vecka i Norge, kanske?

Bakom kulisserna: Telefon, telefon…

Vill skriva artikel om hur svårt det kan vara för svarta skådespelare att få roll i film, och varför det kan vara så. Jag har ju haft anledning att fundera en hel del på den saken de senaste åren, och hört en hel del om det, och en hel del har förvånat mig.

Sådant här ska man ha faktaunderlag till, inte bara tycka löst om, så jag ringer Filminstitutet för att få tag i filmkonsulent Baker Karim, som jag inte känner men haft lite att göra med. Han har varit delaktig att i att ta fram just en lista på mörkhyade kulturarbetare.

Baker är på semester. Trevlig person berättar att hon inte kan ”lämna ut” hans nummer. Det förstår jag, men vad bökigt det blir, och just den där frasen ”kan inte lämna ut” får mig alltid att känna mig som misstänkt för allehanda lömskheter.

Ringer J, som arbetar med Baker. Inget svar. Ringer hennes man – jag brukar hamna hos honom, och han har en ängels tålamod med mig. Han ska fråga J när hon dyker upp.

Hittar Baker i alla fall, ber om ursäkt för att jag stör mitt i semestern och undrar om han kan säga ungefär hur många (och vilka) svenska svarta skådespelare som faktiskt har fått roller i svensk film (utom i hans egna, de känner jag ju redan till). Själv minns jag bara Kayo och Peter Gardiner. Baker bidrar med Astrid Assefa. ”Ta kontakt med tryck.org”, säger han. ”De jobbar med det här. Och prata med Y, om du får tag i henne. Hon är fena på sådana här saker.”

Tackar. Hittar inget nummer till Y. De på nummerupplysningen letar upp person på samma adress. Jag ringer dit. Numret funkar inte.

Grr! Går in på tryck.org, som har en fin och artsy bild av en ung kvinna som jag sett i en pjäs. Här finns rader av kulturarbetarbilder, men alla saknar namn och kontaktinfo. Man måste ha kod. Detta av säkerhetsskäl, och fullt vettigt, men besvärligt för mig just nu. Skriver till en kontaktadress. Mailet studsar.

Ringer trevlig kvinna på SFI igen. Hon tipsar om Carlos Rojas utredning om minoritetsrepresentation i svensk film, han och hans grupp behandlar 30 långfilmer från 2014. Hittar semestrande Carlos. Han är trevlig också, och intresserad, och säger att just hudfärg gick de inte in på, men av de minoritetsrepresentanter de hittat är kanske en av fem mörkhyad. Och av tjugo nordamerikaner i en film är inte en enda svart.

Nu hittar jag ett mail från J. Hon har inte möjlighet att lämna ut nummer till Baker, säger hon, men varför inte försöka på SFI? Och ger en ny mailadress till tryck.org, där hon själv är med, men någon kod till kulturarbetarlistan får jag inte.

Hänger ni med? Så här är det med research! Jag har gått igenom det dussintals gånger. Men det här var verkligen extra knepigt. Det var lättare att bli uppringd av en spion i New York och åka polisbil på Manhattan. Vid det här laget börjar man undra om folk helst vill att man låter bli att ta upp saken alls (nej, så är det inte förstås, men det börjar kännas så).

Jo, det finns en rad personer till att ringa, men nu får det vänta några dagar.