Blinda och döva kvinnoförtrycksförnekare – och helt andra saker.

Det är helt otroligt vilket motstånd – och korkat motstånd, till på köpet – de muslimska kvinnor som pekar på kvinnodiskrimineringen och hederstänkandet i invandrartäta förorter har mött. De har från M till V kallats islamofober, de har sagts överdriva, hindra nedmonteringen av klassklyfotrna, bidra till främlingsfrihet och öka splittringen i samhället.

Det är så häpnadsväckande att man bara skakar på huvudet. Vi har diskuterat det här i bokstavligen årtionden, sedan den tiden en hedersmördare kunde få kortat straff i Sverige för att han styrdes av sin ”mångtusenåriga kultur” (själv var han knappast mångtusenårig och hade faktiskt en hjärna att tänka med), och fortfarande begriper så många absolut ingenting! Eller snarare, de visar att de anser att kvinnors erfarenheter är mindre värda, att dessa erfarenheter inte kan komma av ett strukturellt förtryck (vilket hedersförtrycket är i allra högsta grad). Många debattörer tycks fullständigt har petrifierats av sina mest älskade slogans. Trots att de faktiskt egentligen vet bättre, vågar jag påstå.

Den här artikeln av Sara Mohammed i AB är ett av de bästa svaren. Förklara ditt partis reaktioner, Sjöstedt.

Över till mindre upprörande ämnen (men det här får faktiskt inte släppas). Jag sitter och läser det ena och det andra, och i en brittisk deckare hittade jag den roliga uppgiften att huvudpersonen blev hungrig och gick och köpte fish and ships. Det är till att vara sugen. Och i en Beatleshistorik skriven av en musikjournalist som jag är svag för eftersom han gjorde lite PR för ”Den sjätte natten”, skriver han lyckligt att ”…embryot till the Beatles var fött!” Aj, aj.

Sedan letar jag förtvivlat efter originalet till ett manus som heter ”Bilen stannade i Arizonas öken”. Det finns någonstans i den gamla datorn i vad Supergrannen kallar mitt Mac-museum i sovrummet (jag kan inte slänga de uttjänta datorerna – vem vill bidra till sopberget, och tänk om de innehåller något jag vill ha, om jag nu skulle kunna få i gång dem igen?) Det KAN finns på någon av mina gamla disketter, och jag köpte en gång en fiffig liten apparat som man kan koppla till datorn och peta in disketten i, och så kommer innehållet upp på skrivbordet. Så nu tog jag den i bruk.

Den gnisslade, tvekade, frustade och lyste då och då med en grön lampa. Har ingen aning om vad den hade för sig, men till sist ploppade diskettikonerna upp. Och de gick att öppna! En del av innehållet lät sig faktiskt också öppnas i ett gammalt Word jag har, annat vägrade. Jag hittade intressanta uppslag som jag glömt och vansinnigt välformulerade ståupprutiner som jag också glömt, finemang. Men Ökenmanuset lyste med sin frånvaro, i alla fall hittills. Det enda jag har utskrivet är flera versioner av någon sorts bearbetning, av originalet bara tjugotvå sidor – som är bättre än de senare versionerna!

Jäklar! Satan i Zlatan! Det bara att leta vidare, eller försöka bli lika begåvad som när jag skrev originalet. Som till råga på allt var något som Katinka Farago på dåvarande Sandrews gillade skarpt. Och det jag skriver råkar som sagt vara tidlöst – ingenting sitter fastklistrat i nittiotals- eller tvåtusentre-tidsanda. Roligt är det också. Wish me luck.

En filmsnutt är klippt, nästa står på tur. Vad jag ska filma i augusti är fortfarande oklart, men något måste det helt enkelt bli.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s