Div

Efter att ha bökat runt i snobbskrivbordets innanmäte hittade jag en liten korg med fler disketter, och bland dem en med etiketten ”FILM”. Och baske mig, där var flera versioner av mitt Arizona-manus, varav flera faktiskt lät sig öppnas! Men INTE den som jag verkligen, verkligen ville hitta. Och jag tvivlar starkt på att gamla manus på Sandrews sparats i någon låda för eftervärlden. Jedrans. Men i alla fall.

En kvällstidning hade en rad MENSA-test för att roa nerregnade semesterfirare, och jag gav mig på några med samma obehagskänsla som alltid i sådana fall. Obehag, därför att för att lösa dem måste man trycka ner allt som är roligt med gåtknäckande, alla skojiga och berikande associationer, all riktig fantasi. Titta, de där kuberna ser ju ut som en stringtrosa, tänker man t ex, men det funkar inte alls: Man måste rensa 90% av hjärnan för att vaska fram exakt vad den tråkiga konstruktören har tänkt. Jag tog fem av åtta, under suckar, och sket i de tre sista. Det är inte kul!

Annat är det med Expressens snabbkrypto, med roliga ord som ”romb” som svar på ”fyrhörning” – en romb är ju en kvadrat som är lite på örat. Det enda obehagliga där är att min hjärna tycks komma i direktkontakt med konstruktörens (eller med konstruktionsmaskinen) utan att jag får vara med – det går för fort, helt enkelt.

Så har jag just läst en recension av en boksamling artiklar om språkets ursprung som Tore Jansson skrivit och var hygglig nog att skicka mig. Den är en fröjd att läsa eftersom han är en gudabenådad pedagog. Jag ska förstås läsa boken också, men det framgick av hans metodiska genomgång att precis som jag såg på åttiotalet hindras vetenskapen fortfarande av djupt rotade kulturella föreställningar. Som den alltid har gjort, förstås. Vi får kämpa oss genom lager på lager av gamla idéer genom att analysera dem, en fascinerande och utvecklande process, men den gör en också otålig. Jag sitter och hoppar av otålighet på mitt vanliga ocharmiga vis.

Och här och var verkar det saknas någon sorts naturlig rimlighetskontroll. Hur kan t ex lingvistiknestorn Chomsky få idén (och stå fast vid den länge nog för att publicera!) att språket är resultatet av en mutation hos en enda individ för max 200 000 år sedan? Som andra påpekar är det inte logiskt för det första – språk innefattar för många funktioner, bland annat – och ett par hundra tusen år är för lite tid för att denna mutation ska hinna sprida sig. Precis som på åttiotalet sitter jag och längtar efter gränsöverskridande forskning, och det är jag inte ensam om.

Trevlig helg!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s