title-20675728

Jag har fått för mig att jag blivit en slashas som aldrig köper böcker längre, men när jag tittar i bokhyllan hittar jag ju Ebba Witt-Brattströms Stå i bredd, Maria Svelands Hatet, Lena Andersson Egenmäktigt förfarande, Naomi Kleins This Changes Everything, och en massa annat. Tydligen köper jag böcker ibland, skönt!

Sanna Lundells sommarprat häromdagen (jag tror jag hörde drygt hälften, sedan måste jag ut) var en mycket arg ung kvinnas mycket sansade, genomtänkta och välformulerade inlägg om hur hon upplever sin status som andra klassens medborgare – som alla kvinnor de facto är -, hon är minst lika välformulerade som sin far och har till skillnad från honom – nu är jag lite elak – faktiskt något att säga. Hon är några resor smartare.

Ulf Lundells plats i mitt liv har varit via hans musik, som jag förknippar med kära vänner i Vallentuna och tiden där. Annars har han för mig varit mannen som skriver väl utan något att skriva om, och som med jämna mellanrum kläcker ur sig dumheter som att han inte kan prata med jämnåriga kvinnor, för vad ska man prata med en sådan om, när man inte kan få barn ihop – dvs när det (gissar han) inte står förförelse på schemat?

Sanna däremot har upplevt, tänkt och rasat, och är modig nog att kalla sig feminist. Vilket är bra, eftersom feminism bara är en medborgarrättsrörelse, inget annat.

Maria Sveland i Hatet skriver om det förbryllande i hur vansinnigt illa väldigt många män tar det om man kommer med rena statistiska påpekanden, som att 90% (det är nog mer) av allt våld begås av män. Det har förbryllat mig också. Jag har stött på de mest våldsamt sårade reaktioner med personangrepp och allt, trots att jag själv bara hållit mig till fakta och inte angripit en kotte. Det är mystifierande, jag som trodde jag diskuterade ett samhällsproblem med andra vuxna människor. Sveland gissar (möjligen citerar hon någon) att det beror på att dessa män inte står ut med att puttas in i en grupp som man generaliserar om, hur väl statistiken än stämmer, utan tar det som en personlig kränkning. Och svaret blir just – hat. ”Manshatare” är förstås det första man blir kallad, även av folk som absolut inte känner en, och det räcker med att man citerar en rad ur statistiken.

För att tala om något annat så är det fortfarande regnigt och svalt här i Stockholm, medan Odenplan bit för bit befrias från sina plank och lämnas tillbaka till den undrade allmänhet som frågar sig varifrån pengarna kom till TVÅ omdaningar av platsen med ganska kort intervall. Men det tycks bli rätt OK, bortsett från att det är idel sten och betong och alla vackra sekelgamla träd är borta.

Och för att återvända till böcker, så jobbar jag mig fortfarande (mellan de andra projekten) genom den tjocka lingvistikboken, av vilken jag först inte begrep ett smack – det var femton år sedan jag dök ner i psycholinguistics, och här finns en hel binge begrepp som jag aldrig stötte på då. Och på engelska. Nu börjar jag tränga genom murarna, men den stora bilden av vad folk i branschen höll på med (i alla fall år 2000 när antologin gavs ut) är även det mystifierande.

Att göra datormodeller av hur det talade språket utvecklades från enstaka ljudade begrepp till meningar med grammatik, och sedan överfördes från generation till generation, till exempel, måste vara ett vildsint svårt företag, och det är en eufemism. Jag antar att den bakomliggande tanken är att eftersom språket till sin natur är digitalt, betyder det att hjärnan är detsamma, och därför borde man kunna göra kalla beräkningar. Men det måste rimligen finnas hundra andra betydelsefulla variabler än dem man petar in i datorn – inget program kan utföra mer än det programmerats för – som inte kommer med, eftersom man inte har en susning om hur homo erectus och efterföljande reagerade, upplevde sin vardag, kände och tänkte, och hur deras interaktioner med vuxna och barn faktiskt såg ut.

Möjligen skulle någon svara att det förstår man, men i alldeles otroligt runda slängar måste de svar man får ändå i alla fall peka något så när åt rätt håll. Jag kan inte yttra någon färdig åsikt om det, eftersom jag inte satt mig in i deras program och knappt begriper hur de är upplagda (och varför har man, för att bara ta några exempel, med begrepp som egennamn och ”rik” för stammar av knappt alls talande människor/människoapor, är det humor?) Men den matematiska approachen verkar på mig, trots språkets bestickande natur i det avseendet, som något för smal.

Ståupparen inom mig ställde sig förresten upp häromdagen, som vanligt när jag diskade (diska! säger jag bara. Vägen till kreativitet!) och jag höll en hel liten förställning för mig själv. Kul. Skulle kanske försöka få fem minuter i höst på något ståuppställe? 🙂

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s