Tjut och bild

”Kom in och titta på mitt kylskåp”, sa jag till Supergrannen medan brandlarmet tjöt.

För jag har nya fotoförstoringar där. Jag har förstoringar på väggarna också, för att kunna gå omkring och titta på dem och se hur de fungerar på… väggar. Och med varandra. (Här skulle jag egentligen lägga in foton av detta, få se om jag kan krama lite mer utrymme ur bloggens mediafil.) Jag har köpt en sådan där snygg plåtplatta som man kan fösta foton vid med magneter, och uppmuntrad av det fortsatte jag att fästa fler bilder vid lediga bakplåtar och ställa upp dem här och var. Tyvärr har jag bara ett kylskåp, dock, och det klarar bara en förstoring.

Och när jag sitter där vid ett av mina bord och tittar, slår det mig att den där bilden från sextiotalet av trasiga Volkswagenbubblor vid Värtavägen (nu bebyggd tomt, då en liten bilkyrkogård) skulle kunna vara något man faktiskt vill ha på en vägg – de är på något sätt vackra, jag gillar dem själv – så vissa av bilderna kan bli till salu. På Fotografiskas stora utställning i höst kommer allt att vara till salu, kom jag att tänka på. Hur signerar man foton – på baksidan?

Brandlarmet? Jo, det var dramatik vid våra lyor igår. Supergrannen kom hem från jobbet och ringde på min dörr, och först när jag öppnade den hörde jag att ett larm någonstans tjöt som en galning. Först trodde vi den var tredje grannen, där var ingen hemma, men jag fortsatte nedför trappan och det var i våningen under det pep. Intensivt.

Ingen hemma där heller. Tittade in, ropade – ingen röklukt, en rullväska i hallen. Men vänta, var det inte där den relativt nya grannen bodde, hon som hur kryckor, rullstol och snofsig handdriven cykel?

Kollade allmänmna utrymmen, Cykeln och rullstolen var där. Var var hon själv?

Jag bad Supergrannen ringa brandkåren – tänk om hon låg därinne oförmögen att göra något, av någon anledning – och det gjorde han och rökdykarutrustade stadiga brandmän kom med alla sirener på, och även de ropade och luktade. Men kunde inte bryta sig in, enligt reglerna. Så de kallade på förstärkning. Brandbil nr 2 kom tutande. Stegar diskuterades. Läget var oklart. Fortfarande ingen röklukt.

Vid det här laget hade både Supergrannen och en av brandmännen lyckats lista ut vem som bor i lägenheten – inte den jag trodde – och hitta numret. En brandman ringde och hittade innehavaren. I Spanien. En kompis hade nyckel, men han var också bortrest.

Under tiden tjöt brandlamrmet vidare. Skulle det låta så tills killen kom hem från semestern? Nej, i telefon lovade han brandmännen att skaffa en låssmed som kunde ta sig in.

Brandmännen – som var väldigt trevliga och ju kom snabbt – konstaterade att här förelåg ingen räddningssituation, så de drog tillbaka styrkorna. SG och jag förhöll oss skeptiska till det där med låssmed.

Bortåt elva på kvällen öppnade jag ytterdörren.
Då var det mörkt i farstun. och tyst. Tyst!

Antingen hade killen lyckats övertyga en låssmed om att han faktiskt var lägenhetsinnehavaren, inte en skummis som tänkte råna en bortrest person, och fått honom att ta sig in och stänga av larmet. Eller också hade det drabbats av svår förkylning. Hur som helst – ordningen återställd!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s