Neandertalaren i grottan i Birkastan.

För ett tag sedan låg jag i min säng och kände plötsligt att jag såg ut som en neandertalkvinna. Nej, jag menar inget nedsättande om mig själv, men ibland fantiserar man och lever sig in i något annat, intensiv inlevelse är ju vad man gör när man skriver böcker också. Ett sätt både att komma längre in i och längre bort från sig själv.

När jag var yngre hände det ibland att jag kom ut från ett biobesök och kände det som om jag såg ut som en av skådespelarna. Det hade inte heller något att göra med att vilja vara han eller hon, det var bara ett roligt fenomen som kändes rätt kul. Och nu var jag plötsligt neandertalare i en grotta. Come to think of it, jag VAR i en grotta, nämligen en konstgjord av tegel, byggd för drygt hundra år sedan. Vi är faktiskt fortfarande grottmänniskor, fast nu bygger vi våra egna grottor med alla moderna bekvämligheter, som fönster och badrum.

Nå, där låg jag och hade det skönt och tänkte att jag hade lyckats göra det mysigt för mig där i grottan för 40 000 år sedan eller mer (det var i den tiden jag befann mig), jag tänkte mig hur jag bäddat med torrt mjukt gräs och lagt en skinnfäll över, och nu var det förmiddag och jag tog mig en liten vilopaus. Det var ingen konst att få ansiktet att kännas neandertalmänniskoaktigt, det var svårare med kroppen. Jag försökte få ett kroppsmedvetande med lätt håriga, kraftiga armar och händer – det gick så där, ett tag svävande min inre självbild fram och tillbaka mellan mitt verkliga jag och neandertalkvinnan, som två transparanta bilder som gick i och ur varann.

Men så kom jag på att något var helt fel med den där grottupplevelsen. För hur hade den varit i verkligheten? Jag hade legat på min sköna bädd som jag var stolt över, antingen direkt på golvet i grottan eller i ett enkelt skyl av grenar och kvistar. Och jag hade hört röster från de andra, men framför allt hade jag känt vinden som smög sig in, en lätt bris som förde med sig dofter utifrån, örter och gräs, blommor. Och jag hade känt andras kroppsdoft, lukten av rök från en falnad eld, av mat och troligtvis känt ett barn intill mig, mitt eget eller ett barnbarn.

Det var dofterna som fattades, den fysiska känslan. Och nu var jag tillbaka till det jag skrev om för ett tag sedan, att den som är nöjd och tillfredsställd med ögonblicket och dofter och kroppskänslor, alla sinnen får sitt, och folk runt sig, inte frågar efter meningen med livet, inte ”varför är jag här?”, för livet är ju precis där.

Så våra moderna grottor har många fördelar, som en dörr att stänga mot grottbjörnar och galningar, bara en sådan sak, men de har också många brister.

Man kanske borde göra som Lasse Berg ändå, åka till Namibia och vandra runt på savannen och känna generna spritta glatt igenkännande. Eller räcker det med en sommarstuga?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s