Musik, Stieg Larsson och gula gardiner.

De som läst min blogg länge kanske undrar vart Supergrannen har tagit vägen, han som alltid dykt upp här med jämna mellanrum. Har han flyttat, eller har vi blivit ovänner? Nej då, allt är fina fisken med både honom och oss, det är bara det att han inte vill bli så omskriven. Och det måste jag ju respektera.

Men jag kanske kan berätta att han är fena på musik, och igår spelade han Schubert (på datorn) för mig, det stycke som Kubrick använde för sin film ”Barry Lyndon” (Ryan O´Neill, Marisa Berenson). Och jag, som visst kan uppskatta och röras av klassisk musik men känner mig mer som i blodgemenskap med musik med afrikanskt ursprung, blev helt tagen. Det slog mig att det här hade någon sorts hemliga förbindelser med just musik med afrikanskt ursprung, med jazz – Schubert hade kunnat sitta och jamma med gubbar och gummor på en veranda i New Orleans, och de hade förstått varann. Det var en uppenbarelse!

VAD BETRÄFFAR det andra ämnet har Aftonbladet idag flera uppslag om Stieg (”det här är Stieg”), om Norstedts, om David Lagercrantz, och ett utdrag ur hans smetiga härmande av Milleniumserien. Jag mådde faktiskt fysiskt illa när jag såg det. Jag vill inte läsa vad någon som inte kände Stieg skriver om honom, även om just det förstås är oundvikligt, jag vill inte läsa boken och definitivt INTE om hur DL ”värkte fram” den.

Och jag skäms över Eva Gedin (förläggare på Norstedts) när hon har mage att säga att det är ett ”publicistiskt ansvar” att ”låta Steisg figurer leva vidare”. Hur kan hon? Det här är ett ekonomiskt beslut, ingenting annat, och jag kan förstå att det finns sådant som elakt spel i en hård värld och att folk kan tycka att de behöver smutsa sina händer när ekonomisk ruin grinar i dörröppningen, men kan hon inte åtminstone iaktta lite decorum? Formulera sig lite diskretare? (”Publicistiskt ansvar”, my foot.) Eller har nu förnekelsen gått så långt att hon faktiskt tror på det där?

För ett tag sedan mailade jag med Joakim Larsson för att få reda på hur det är med produkter som sålts med hjälp av Millenium, och han berättade (något motvilligt, men det var hyggligt av honom att svara alls) om det ena efter det andra – som jag borde ha vetat om redan, om jag varit mer uppmärksam. Det finns Lisbeth Salander-tröjor och -koppar och det fanns alltså en amerikansk klädkollektion med Lisbeth-Salander-kläder (tyvärr formgivningen från den förfärliga amerikanske filmversionen). Och det finns rätt förskräckliga seriealbum. (Joakims egen kommentar är att pengar från DL-boken, och andra, antar jag) går till stiftelsen Expo. Det ges även pengar åt andra håll – för ett par år sedan råkade jag se att något event eller utställning i Botkyrka fick bidrag från ”Moggliden”. Den som visade mig det blev överraskad när han fick veta att Moggliden = Stiegs pengar, via hans bror och far.)

Nu vill jag inte tömma min vredes skålar över Joakim, ansvaret för den här situationen ligger ytterst på Stieg själv, det var han som vägrade skriva testamente (jo, jag har kollat upp det också med berörda personer). Och det är inte i sig ett brott att tjäna pengar, och dessutom vet jag faktiskt inte vad Stieg själv hade tyckt om Salander-muggar – han hade humor. Seriealbumen däremot hade han säkert helst varit utan, liksom han förmodligen hade blivit sorgsen både över den amerikanska filmen, som svek hans böckers grundläggande budskap, och över den här boken.

Någon skrev att man inte ska ta denna nya bok på för stort allvar, eftersom Stieg själv glatt deklarerade att han ville underhålla och blir rik. Och det stämmer, i och för sig. Jag minns hur han glad och sprallig stod en dag på Expo mitt i kretsen av alla och berättade hur han skulle ta alla stålarna (böckerna var inte färdigskrivna, än mindre antagna vid det tillfället) och flytta till Karibien, där han skulle umgås med eldiga karibiska kvinnor. Och Eva skulle förstås vara med!

Men det är bara halva sanningen. Stieg brann också för idéer och konstruerade sina intriger i enlighet med dem. DL må vara en sockerkakssmet som glider ner överallt i alla formar (jag ber om ursäkt för min elakhet), men han är inte Stieg på något sätt eller vis. Han var bara – användbar. (Och nu får jag dåligt samvete, för man ska inte säga alla nakna sanningar, men idag gör jag ett undantag. Om det leder till något bra eller dåligt vet jag inte. Om DL råkar läsa det hoppas jag det inspirerar honom att växa, inte trycker ner honom i skorna som människa.)

EFTER LITE NERLUGNINGSPAUS.
Gula gardiner. Många gånger försökte jag byta ut mina gula gardiner i vardagsrummet (där jag jobbar) till något mer stilfullt, eftersom de inte är direkt vackra och skär sig mot den lite mer rödaktiga tonen i det gula huset mittemot. Naturfärgat, till exempel. Köpte naturfärgat.

Men det gick inte. Rummet liksom dog. Jag kunde inte skriva utan gula gardiner! Precis som jag slutade måla när målarbordet hamnade i grovsoprummet. Gardinerna åkte upp igen.

Sedan fick jag irit och blefarit i ögonen och blev ljuskänslig, och köpte mycket snygga mörkblå gardiner som höll den direkta solen ute. Mycket snyggt och vuxet, stod bra till korgar och snobbskrivbordet.

Det gick hyfsat. Och nu, när blefariten (inflammation i vartenda hårstrå i ögonfransarna, syns inte och smittar inte men har alltså effekter) blommar igen, borde jag inte ändra något. Men jag satte upp de gula en gång till – och nu får man se vad som vinner, de arma ögonens behov av mörker eller inspirationens behov av de gula gardinerna. För de har redan visat sin halt. När jag skulle gå genom manuset igår lyckades jag prokrastinera genom att läsa en bok – hela boken! – större delen av dagen. Men när jag till sist, jämrande, slog på datorn, tog det bara ett par timmar att bli klar med jobbet, jag hamnade direkt i den där sköna balansen som man alltid längtar efter och flög genom alltsammans. Det måste vara gardinerna!

”Om man VERKLIGEN behöver uttrycka sig konstnärligt, SPELAR DET INGEN ROLL om man måste sitta på dass eller på golvet för att göra det” har jag hört många gånger. Ha! Det gör det visst! Ska ni skapa något, bok eller bild eller något stickat eller sytt – skaffa, även om brutalitet krävs, rätt omgivning.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s