Media 2: Linderborg versus Suhonen /Uppdatering

Det här var ingen av deras höjdpunkter, skulle jag vilja säga. Men rätt festligt.

Aftonbladets kulturredaktör Åsa Linderborg ordnade samtal mellan kortvariga sosseledaren Håkan Juholt och Daniel Suhonen (som skrivit en bok om honom ) i AB:s bokmässemonter, men herrarna sa nej i bokstavligen sista minuten, och hon fick panikordna annat program. Om detta skrev hon en artikel.

Suhonen svarade i Expressen, och det är ett märkligt svar, för det handlar till 90% om vilken otrevlig människa, politruk och dålig redaktör han tycker att Lindeborg är. Först i slutet kommer det riktiga svaret: Ja, de kom inte, för hon var så ogin med gratisbiljetter till Juholt.

Och man tänker att a/ kunde inte Juholt fått sina biljetter? och b/ kunde han inte skitit i Linderborgs ev idiosynkrasier och ställt upp ändå, det var väl egentligen montersamtalet som gällde?

UPPDATERING
Antar att jag bör lägga in Linderborgs svar.

Men vad man än tycker om ÅL – och jag tycker en del – så hade Suhonen föreslagit samtalet på mässan och de hade ett avtal, och då kommer man. Punkt. Annan diskussion hör inte dit.

Media, media.

Min ungerska bekant säger sorgset att han inte är så sugen på att besöka sitt hemland, eftersom två tredjedelar av befolkningen tycks ha dragit ut åt högerextremkanten.
– Men du kan resa dit, säger han. En tredjedel av dem tänker i alla fall normalt.

Men för Jomshof i SD är detta Ungern ett föregångsland, och han säger öppet att han ”tills vidare” får låta bli att ta bladet från munnen i Sverige, men annat ska det tydligen bli när fler röstar på SD och vi blir mer som hans älsklingsland, dvs med starkt reducerad press-och yttrandefrihet och godkänd öppen rasism av det mest hatiska slaget i media.

Rösta inte på SD, oavsett allt annat. Den som gör detta utan att vara heltidsrasist och demokratifiende, kommer att få en mycket obehaglig överraskning om detta parti får mer makt.

JAG HAR ju lyssnat mer och mer på radio, och det där draget av böljande berättande som ständigt stiger och sjunker, särskilt hos kvinnliga programledare, nyhetsuppläsare och deltagare, tycks ha nästan cementerats. Anledningen är väl att de ska låta engagerade, men det låter bara som om de läser sagor för väldigt små barn, och det är vansinnigt irriterande. ”HUR lät PUTIN när han TALADE i FN? VAD kan man SÄGA om DET?” Ett undantag är Cecilia Strömberg i P1 morgon, hon låter stabil och normal.

Igår köpte jag tidskriften Fokus och Vogues septembernummer, det som jag bloggat om en gång här ett annat år – ”The September Issue”, nästan 1000 sidor tjockt, sida upp och sida ner med reklam, promotion, egentagna modebilder, och så däremellan plötsligt utdrag ur Patti Smiths memoarer och en artikel om den amerikanska justitieministern Loretta Lynch, den första afroamerikanska kvinnan på den posten.

Jag köpte Vogue för at bli modestimulerad, men det fungerar inte så bra. Alla vill sticka ut, och då sticker ingen ut. Från femtiotalets modebilder med kvinnor som hade matchande kläder men poserade i knäppa miljöer, till sextiotalets klämkäckhet, till senare tiders mismatchning med stil, till nuets mismatchning utan stil. Det ska vara superhipster en måndagsmorgon, with a twist. Det som inte har ändrats sedan Twiggys tid, däremot, är förtjusningen i modellflickor som ser ut att vara femton år. Småtjej efter småtjej vilket gör en lätt illamående (särskilt de som ser ut som truliga oskulder utklädda till blivande offer), avlösta av taniga tjugoåringar med nollställda ansikten och dålig hållning. En såg definitivt ut att ha migrän, en annan som om hon festat hela natten och stapplade omkring på jakt efter toa. Lätt hukande.

Why? Varföre? Lite knäppt är kul, men här blir det en tävling som ingen vinner. Vad jag kan se.

I Fokus fastnade jag för artikeln om nya ÖB, med titeln ”Höken har landat”, eller dylikt. Om honom skrivs det inledningsvis, beundrande, att han som stridspilot överlastade plan, struntade i färdlistor, landat för snävt så att han krockade med en tall, osv. Han är ”orädd” kallas det. Är det en sådan stridspilot vi vill ha i det här planet, där vi sitter allihop? Undrar jag i mitt stilla sinne. Får väl se vilka planer han lägger fram.

GLÖMDE förresten att fullfölja tråden om ”sånt man läser/ser gång på gång för att varva ner”. Det jag skulle komma fram till är att jag f n köpt och sett TV-serien Veep (om en fiktiv vicepresident, komedi med Julia Louis-Dreyfuss) flera gånger, de tre första säsongerna. Den är skickligt gjord, rolig och respektlös, alla roller har besatts med komiker och varenda en är bra, inklusive en direkt motbjudande karaktär som man inte skulle vilja ta i med tång. Miljöerna är ljussatta så att man kan gå runt hur som helst med två kameror och filma ungefär allting, bara kompletterat med en ljusglob som någon bär på en bom över kameran. Sedan klipps tagningarna ihop så där skickligt slarvigt så att man bara ser det om man tänker på det.

Men annars har jag egentligen inte lust att vare sig se eller läsa någonting just nu, jag vill bara skriva, forska, filma och fota. Och vara utomhus.

Balk på fel ställe, kbt och film. /Uppdaterat

På tunnelbanan i morse hörde jag talas om en balk som föll ner tvärs över alla filerna på S:t Eriksgatan vid Västermalmsgallerian igår, när en medelålders herre som tydligen varit ögonvittne berättade det för damen i sitt sällskap. Jag spetsade öronen så att glasögonen höll på att flyga av, för där i trakten bor bilburna älskade människor, men mannen sa lyckligtvis att ingen (otroligt nog) blivit skadad. Och det verkar stämma. En kran rev ner hela balken, som landade på en bil med tre människor i, varav en var ett litet barn, men de klarade sig.

Man drar efter andan. Det kunde ha gått hur illa som helst för bilister, cyklister och fotgängare.

Sedan gick jag runt på stan och tittade på hus och stötte på en åklagare (som vill vara anonym) bara så där. Och han går med på att bli intervjuad, vilket behövs eftersom en åklagare ingår i ett av mina filmmanus, och jag vill gärna undvika grundläggande fadäser även om det är en komedi. (Hur vi kom i samspråk? Jag glodde på husen och han såg nyfiken ut, kanske för att han bodde i ett av dem, så då måste jag ju förklara, och så presenterade han sig som åklagare och jag som deckarförfattare, och det var ju lite lustigt.)

Och så kan jag återigen meddela att kbt, kognitiv beteendeterapi, fungerar. Även när man utövar den på sig själv. ”Skaffa sig goda vanor”, kallades det förr. Jag (sans diskmaskin) har nu lyckats få in i ryggmärken att alltid diska direkt efter måltid, så det går automatiskt medan jag tänker på höga och ädla ting.

Det lyckades mig ju också att gå kall kalkon och sluta med allt socker när det behövdes, och för ett par veckor sedan gick jag även kall kalkon på Treo (inte för att jag tagit mer än en per dag, men ändå). Detta betydde att jag vaknade och fick sätta mig vid datorn med värkande huvud och ögon nästan varje dag, men ska det va så ska det va. Nu behövde jag ta en halv Treo eftersom lite inflammation råder, och det var praktiskt taget omöjligt att få till det. Först glömde jag bort det (morgonsysslor, frukost, datorn), sedan lade jag faktiskt en halv tablett i en kopp vatten men glömde den IGEN. Inte mycket beroendegener här. När jag till sist drack upp tablettvattnet kändes det nästan som att göra något förbjudet, det tog baske mig emot.

FILM: Det har blivit en hel del av dem på dvd under senaste tiden. En av dem var Before Midnight med och av favoriten Julie Delpy. Den intresserade mig eftersom den fått otroligt mycket beröm, och eftersom den huvudsakligen består av dialog mellan man och hustru – iscensatt i tjusig grekisk miljö.

Det är ingen tvekan om att Delpy och Ethan Hawke var djävulskt skickliga, och man fylldes av beundran inför en del sekvenser – men när filmen var slut, inträdde en viss tomhet. För när det kom till kritan, bestod denna dialog till största delen av same old same old mellan maka och make (hon tyckte inte han tog sitt ansvar för familjen, hennes liv och karriär fick stå tillbaka för hans, och han hade varit otrogen), avbrutet av sådana där intellectual chic-samtal med intressanta människor vid frodiga måltider under solen. Och saken är att de inte kom någon vart. Hon var arg, envis och ledsen, medan han bara hade två svar på allting: ”Jag älskar dig” och ”ingen utom jag skulle stå ut med all din skit”. Otroheten vägrade han att ens erkänna, den nämndes bara i förbifarten och hon släppte genast ämnet. Jag såg inte de sista minuterna, så jag vet inte om de förenades med kyssar, leenden och sex, eller hur det gick – just innan jag klippte av, verkade hon ge sig, märkligt nog helt charmad.

Vädret i Stockholm? Lite kallt, men bra. I alla fall för en stund sedan var det sol.

UPPDATERAT.
Ville inte hem till lunch utan promenerade ut på Skeppsholmen istället, man vill ju ta tillvara allt fint promenadväder innan vintern klafsar in. Solen sken, luften var klar, båtarna låg längs stränderna, träden är fortfarande mest gröna. Funderade på en liten båttur, men avstod.

Sedan skulle jag alltså hem. Det visade sig ta lite längre tid än det var tänkt. Nu var jag trött på att gå, så jag väntade på bussen som lite otydligt uppges gå ”mot T-Centralen”. Satt i tjugo minuter på en bänk i solen med strålande utsikt mot Gamla Stan och Söder på andra sidan vattnet, kontemplerande ting som ”vad händer med folk när de inte får sådana här stunder av slötänkande och eftertanke, lite tid att gå igenom ett och annat som det faller sig, utan att pillra på telefon eller ha musik i öronen? Går IQ ner i befolkningen som helhet?”

Så kom bussen och den snirklade sig över Drottninggatan och Tegelbacken, och jag hängde kvar av ren nyfikenhet – var tänkte den stanna? Hoppade av vid Centralen (den skulle till Cityterminalen, sa chauffören) och gick ner i tunnelbanan. Bakom Centralen finns ju numera Stockholms absolut fulaste kvarter, man borde starta en bildtävling om vad som är fulast och det området skulle ha goda chanser att vinna.

Till min överraskning reste sig en ung man med Mellanösterutseende för mig i tunnelbanetåget. Andra gången på en månad som någon reser sig (förra gången var det en ung tjej), håller artighet på att göra comeback?

Men sedan tog det slyt med flyt. Tåget stod kvar. Två ordningsvakter kom in i vagnen. Sedan två till. Diskussion tycktes utbryta. Snälla, låt dem inte börja slåss, tänkte jag. Jag vill hem, jag är hungrig!

De slogs inte. Istället utrymde de hela tåget. En äldre man hade blivit sjuk, och ambulans var på väg. Han bars ut, och såg bräcklig men inte alltför dålig ut. Hoppas det slutade väl.

Nu var perrongen smockfull av folk. Nästa tåg kom (det hade samlats en lång rad bakom ”vårt”, som nu måste iväg så fort som möjligt utan att släppa på folk igen). Vi trängde oss in. En av oss var en medelålders dam vars ansikte var trött, och uttrycket INTE människovänligt. Men under över alla under, en tjej reste sig för henne!

Aldrig har jag sett ett så utmattat och ilsket ansikte ändra sig så fort. Hon blev själaglad, och tacksam, och strålade. Förmodligen räddade detta hennes eftermiddag.

Sent omsider kom jag faktiskt hem, köpte grillad kyckling, gjorde med av hunger darrande fingrar två jättemackor av Hönökaka med kyckling, persilja, tärnad gurka och lök och kokade choklad. Läste tidning i lugn och ro. Lyssnade på radio. (Putin i FN, vad tänker den karln?)

Vikingarnas språk?

Just nu läser jag en bok i detta ämne, en populärvetenskaplig tegelsten av Rune Palm, som avled 2013. Den är intressant på väldigt många plan – det finns t ex en ordlista över tidens ord (tiden som behandlas är år 750-100), och en noggrann redogörelse för vad det egentligen står på den berömda runstenen i Rök. Där finns inte bara sådant som hyfsat lätt kan utläsas, utan också olika sorters chiffer. Hade jag ingen aning om!

Inte heller visste jag att runraden med sexton tecken, futharken, så kallad efter bokstävernas ordning (det blev fler tecken senare) hade namn för vart och ett av dessa tecken. Och jag fick korn på en del ord som knappast ändrats på tusen år, som björk och älg. Andra är oigenkännliga.

Men det som retade mig nästan genast, var en sorts hafsighet i detta digra faktaverk. När Palm till exempel återger ordet ”vigdjarfer” (vig=strid, som i envig), vill jag inte ha en modern omskrivning ”djärv i strid”, utan ”stridsdjärv”, som ger mer av atmosfären kring ordet. Det massor av sådant, omskrivna meningar som hade gett mer om man fått dem mer strikt översatta.

Det finns också frejdiga gissningar och slarv. Han hävdar t ex att bland de prisande vändningar om döda på minnesstenar finns att man ska vara en ”bra bonde”, när det väl ändå är tveksamt om ”bonde” för tusen år sedan verkligen betydde just lantbrukare. Jämför gåsbonde, husbonde, engelska husband som förstås nu betyder äkta make. Bonde var, vad jag förstår, en manlig medlem i en grupp, en familjeman, någons man, en hushållare, saker i den stilen. Betydelsen var förstås glidande, eftersom så gott som alla som inte var fiskare eller sjömän bodde på bondgårdar, men det han skriver är inte så exakt som det kunde vara.

Undrade om det var jag som är en gnällspik, men det finns recensioner som tyder på att andra reagerat likadant. Ändå: Det finns mycket roligt att läsa här.

För övrigt är det blå himmel och sol i Stockholm, och runt Odenplan kryllar det just nu av poliser och ett antal piketbussar, samt ansamlingar av killar klädda nästan exakt likadant i jeans och svarta jackor. Nyfiken som vanligt pilade jag över gatan och frågade ett par poliser vad som är på gång, och tydligen ska det bli fotbollsmatch och samlingen äger rum just här. Men so far, so lugnt.

Partiell lockighet med mera.

Till att börja med måste jag hålla med Brítta Svenssons krönika -det finns något självbestraffande hos kvinnor, varför?

Här har det med jämna mellanrum under ett par hundra år trumpetats ut att ”NU ska husmors arbete underlättas”, och dammsugare modell tröskverk har introducerats, dammsamlande jättegardinarrangemang nobbats, funktionalistiska hus med badrum och lättstädade golv och centralvärme införts, samt dagis tillkommit för att folk inte ska vara instängda med dammsugaren dygnet runt, och vad händer? Jo, masochistiska kvinnor som av någon anledning inte vill ha det för bra och skönt fyller upp den nyvunna tiden med diverse fullständigt onödiga och tramsiga sysslor! Jag talar inte om dem som har bakning eller stickning som hobby, det är en annan sak, utan allt det där de klagar över och ändå GÖR.

Uppfostra männen (icke-diskande män kan med fördel mötas av skitig disk i sängen i st f flirtig fru i negligé) och bestäm er för att ha det så kul och lätt det går, tycker jag. Att vara med ungarna och kärestan och fnissa med kompisar är viktigare än Facebook, Instagram och förbannade surdegshotell. Tappar man sexlusten därför att man stressar över fånigheter, är det något fel.

Sedan är det det här med apparitionen, det tycks aldrig ta slut. Nyss gick jag förbi ett ungt par (ca 25) i Observatorielunden. HAN var bekvämt och varmt klädd i hängiga jeans, tröja, höstjacka och keps. HON, däremot, hade åtsittande beige jeans som hon verkade hälld i (uppenbarligen utan trosor eller tights under), samt någon sorts tunn topp och en VÄLDIGT tunn trikåjacka. Och det är INTE varmt idag. Gör det bekvämt för dig, tjejen! Det måste finnas ylletröjor som är snygga!

Partiell lockighet, var det. Plötsligt har mitt hår på ett tveksamt sätt börjat locka sig här och var. Jag som velat vara lockig hela mitt liv, varför först nu? Och varför inte i hela håret?

Mina två söner blev som bekant lockiga i puberteten, det tycktes hänga ihop med testosteron. (Förklara det, den som kan!) Är det nu så att mina hormonnivåer förändrats i förhållande till varann (alla har ju både östrogen och testosteron), så att lockigheten får en liten chans? Men det kan liksom inte bestämma sig? Gåtor, gåtor!

Idag hade jag verkligen velat vara i GBG, det finns massor av bra program. Argh. Bättre planering behövs!

Hålet i Prästgatan med mera.

Jag tackar för bidragen till mitt lingvistiska projekt! 🙂

I morse tog jag en ny sväng på Prästgatan som ju grävts upp för fjärrvärmeledning, och hittade till min glädje en övervakande man från Stadsmuseum där. Han ska se till att jobbarna inte förstör mer än de ska. Vi gick fram till det jag kallade ”tegelarrangemangen”, och de är delar av källare till huset mittemot, man kan se tegelstenar på snedden som inte betyder att något rasat, utan att här har funnits ett valv. Jag som grunnade på gamla avloppsledningar. Möjligen, sa Stadsmuseimannen, kan gatan haft en lite annan sträckning tidigare.

När jag traskade i gränderna tidigare var det något som kissat i en av dem, och det stank rejält. Vilket påminde mig om att om man nu skulle få den där tidsresan man så hett drömmer om och plötsligt befunne sig i Staden (nuv. Gamla Stan) t ex 1345, så ville det för det första till att man råkade stå uppe på den branta delen av ön, annars skulle man plaska runt i vattnet och behöva klamra sig fast vid pålkransen (skyddsanordning av träpålar ute i vattnet, om den fanns 1345). Vattnet skulle dessutom vara ohemult skitigt. Och om man stod uppe i gränderna, skulle man antagligen fullständigt knockas av stanken av kiss, bajs, djur (levande och döda), matos, rök och svett.

Jo, jag vill gärna göra tidsresor, men helst med en ansökningsblankett där man kan skriva lite villkor, som t ex INTE INTILL ETT TYRANNOSARUSBO eller INTE MITT I EN VULKAN, eller VILL INTE HAMNA PÅ TOLVHUNDRATALET JUST NÄR JAG STÅR FYRA TRAPPOR UPP I ETT HUS SOM INTE FANNS DÅ.

JO: jag kom iväg på bio. Jag stretade emot, men sa då lugnande till mig själv: ”Nej, du behöver inte gå på bio, men nu går du åt hållet där bio ligger i alla fall.” Bion är Grand på Sveavägen. När jag väl kom dit gick jag förstås och såg JAG ÄR INGRID, om Ingrid Bergman, med en mängd hemmafilmmaterial och utdrag ur intervjuer, samt alla fyra barnen. Och hur var den? Nja, dels var den lite sorglig eftersom den skildrar en förgången tid, förgånga drömmar och ögonblick, men framför allt var den inte så bra disponerad och tyvärr ingenting för den som inte redan kan historien om henne. Den förutsatte, kanske omedvetet, att man sett de klassiska filmerna och läst artiklar och helst biografier. Funderar på att se senaste Helen Mirren-filmen härnäst.

OCH inte är jag på bokmässan, inte. Tänkte lite vagt att ta tidigt tåg till Gbg idag, vandra runt och ta sent tåg hem, men tågen verkar inte vara i högform tyvärr. Nästa år…?

Pyttipannablogg med språkfråga.

De har grävt upp en del av Prästgatan i Gamla Stan, och jag stannade förstås och spanade ner i diket och såg gamla tegelarrangemang och höll på att dö av nyfikenhet på exakt vad de var, när en stor grupp japanska turister kom klampande förbi, anförd av en beslutsam dam som i förbigående pekade ner i gropen och förklarade – på japanska.

På tal om antika saker, har ni hört att emaljen på våra tänder egentligen är en rest av vår avlägsna tid som fiskar? (P1 imorse.) Den uppstod ursprungligen som fjäll utanpå kroppen, medan tänderna fortfarande var emaljlösa. Allra sist ”koloniserade emaljen tänderna”, som en vetenskapare uttryckte det. Så småningom försvann ju fjällen från våra anmödrars hud (dock inte alltid från våra ögon – sorry, kunde inte låta bli!), och med dem emalj på utsidan, men den stannade kvar på tänderna. Så kringelikrokigt kan det bli.

För länge sedan läste jag Dorothy Sayers i sängen på kvällarna när jag behövde varva ner. Jag läste och läste om. Det tycks inte vara något ovanligt mönster, har jag förstått. Sedan övergick jag till Modesty Blaise ett tag (böckerna mest, det lugnande med dem är att förskräckliga problem uppstår som de sedan löser.) Sedan blev det James Herriot, veterinären i Yorkshire, för hans livsglädjes skull och de dråpliga problem han mötte, och klarade.

Eller, ibland, inte klarade. Som när han gick på bio med sin stora kärlek i början av deras förälskelse, och den romantiska stämningen totalt förstördes av en grinig och förorättad bonde som satt bakom dem och inledde sin konversation med ”Hon är död.”. Det gällde hans ko, och han fortsatte envist med att beskriva hennes förstoppning och dynga. Stackars Herriot kallsvettades och kastade ängsliga blickar på sitt sällskap, men hon hade humor och blev bara full i skratt.

SPRÅKFRÅGAN. (Jag KAN ha frågat detta förr.)
Av någon anledning hävdas det inte för sällan att man måste ha ett språk för att kunna tänka konstruktiva tankar. Det är uppenbarligen snömos, eftersom djur kan planera en hel del utan att ha tillgång till ett enda ord – bara en så enkel sak som en hund som kommer till matte med kopplet i munnen, den ser ju förstås för sin inre syn att de går på promenad.

Men – jag har märkt att när jag funderar ut det ena och det andra, håller jag en liten monolog i huvudet, riktad till ingen särskild (ibland till någon särskild). Så hur vanligt/ovanligt är det? Gör alla andra likadant? Gör ni?

Svar emottages med entusiasm, hoppas captchan är möjlig att besegra!