Nattpajtor…. och modeord.

Vad har folk på sig när de sover? Jo, nattpajtor. Detta ord hittade jag hos Barbro Alving, Bang – jag vet inte om någon annan någonsin använt det.

Jag undrar verkligen vad folk har på sig när de sover! I min barndom hade pappor blå pyjamas med skjortliknande överdel och mörkblå bård, finns de kvar? Vill minnas att även min man hade sådana.

Vad min mamma sov i har jag inte ett enda minne av, men själv hade jag antingen pyjamas eller nattlinne som barn. De ena av de två nattlinnen jag kommer ihåg var ett fint med volanger runt halsen, den var så fin att jag låg raklång och inte ville röra mig för att volangerna inte skulle komma i oordning. Då måste jag ha varit ungefär sju år. Det andra kom senare, när jag var ungefär tolv, tretton år – det var i Norge, det var långt och mörkblåmönstrat och jag drog ihop det runt mig framför Farmors tjugotalsspegel för att förundras över den kvinnliga kropp jag just fått.

Gissar att de flesta sover i småbrallor och t-shirts, är det så? Eller nakna. Eller som Herman Lindquist, som skrev om en manlig sovvana som alltid har förvånat mig, han har överdelen av pyjamasen men inte underdelen.

Själv har jag ett kronisk nattpajteproblem, eftersom det kan vara så kallt i min lägenhet. Jag har sovit i allt man kan tänkas sova i, utom trenchcoat. Nu verkar det emellertid ha löst sig! Nedtill vida sköna linnebyxor – Thailandsbrallorna, de är numera vida. Jag längtade efter vida vardagsbyxor och si, bara man går ner tolv-tretton kilo så är ALLA byxor sköna och vida! Sedan vit t-shirt och en långärmad topp i ljus nougat, hela ensemblen är faktiskt riktigt snygg.

Jag brukar larva upp om morgnarna (efter diverse vakenpauser på nätterna för att vädra)oh köra igång direkt med tvätt och annat trist, så att det ska bli av. Sedan sätter jag mig vid datorn med någon sorts frukost. Först flera timmar senare duschar eller badar jag och går ut. (Det är ju lätt att leva så när man inte jobbar som sotare eller sover i en bastu.)

Men vad sussar andra i? Rutig pyschasmas? Negligé, det gör de alltid i trettiotalsfilmer? (Oj, vad jag skulle sno in mig i en sådan!) Näck, som Modesty Blaise?

Undrar om jag någonsin varit förförisk rent klädmässigt i sängläge. Tvivlar starkt på det.

FÖR ÖVRIGT retar jag mig mer än någonsin på alla nya modeord som förpestar såväl luft som skrift. Varför, varför måste folk låta så här?

Jag såg regissörens kommentarer kring en dansk film. Fares Fares spelar med, vilket gjorde den mer sevärd – det är inte lätt att göra intryck som en polis-sidekick, men han kunde det. Det jag skulle klaga på, var istället den synnerligen pratsamma regissörens ständiga hänvisning till det ”universum” han byggde i filmen. Allt var ”universum”. Mycket tjatigt.

Andra fånigt älskade ord är t ex ”berättelse”. Berättelsen om Sverige. Om ett företag. Om tankar. Berättelsen om dittan och duttan. Är det lättja? En berättelse kan vara påhittad, förskönad eller dokumentär, orkar man inte fundera på vilket man menar? Ordet ”berättelse” är så bedrägligt strömlinjeformat och kan innehålla snart sagt vilka komponenter som helst, vilket inte riktigt tilltalar mig.

Och så har vi ”kroppar”. Skribenter som inte bara är förnuftiga antirasister utan närmast svärmiska sådana, som spinner någon sorts kletig sockervadd kring sina inlägg, talar gärna om ”svarta kroppar”. Jag vet inte vad de ser, men när jag går på en gata eller sitter på en krog eller en paneldebatt, vad som helst, ser jag människor, individer, inte kroppar. Oavsett hudfärg. Senast hörde jag Marie-Louise Ekman, som just lämnat Dramatens chefsstol, tala om hur hon förstås saknade ”kropparna” i huset, alltså personernas fysiska närvaro, och det lät helt absurt.

På åttiotalet var det ”raster” i långa banor på kultursidorna. Allt sågs genom dessa förbånkade ”raster”. Uppenbarligen tog de slut till sist, för få har talat om raster sedan dess.

Jag har svårt för jargonger. De kittar samman människor i grupper samtidigt som de exkluderar andra, de förnyar språket med roliga ord och begrepp, men de förenklar också, och kan låsa tanken. Och förenklingar gör mig alltid misstänksam.