Att fixa det för sig själv och sina rollkaraktärer.

Först: grattis till Emmy, Viola Davis! Denna fantastiska skådespelerska höll ett emotionellt tal (och ni kan också se hennes klänning som ingen av kvällstidningarna visade).

IGÅR sov jag uschligt, men klev upp halv sju, och det blev en sådan där skön förmiddag. Jag hade ont i ögonen, eftersom jag slutat ta Treo ett tag för att se hur det påverkar diverse ont, men det får man ta. Så jag tvättade, försökte värma upp den kalla lägenheten, lagade frukost – bakade morgonscones, kokade kaffe – och med den varma spisen och bröddoften och min himla trevliga lya blev det så mysigt, och i bakgrunden hördes nyheter från grekiska valet och recension av Gunnar Hardings senaste lyriksamling och operan Notorious.

155, stod det på en lapp vid inlånedatorn, det betydde att jag bearbetat 155 sidor av manus tre och det var alltså bara 29 sidor kvar (de 190 sidorna hade blivit 184). Så jag gav mig på det direkt, och kom in i den där behagliga, balanserade stämningen när känslor och intellekt samarbetar harmoniskt, redde ut flera snaggar och gjorde klart. Sedan tänkte jag tajma filmen men avstod, eftersom jag egentligen redan vet hur lång den är (för ögonblicket längre än en film vanligen är.) Så jag skrev ut den istället på inlåneskrivaren, varpå jag satte mig och skrev ett följebrev på drygt två sidor.

Mitt i allt detta hördes dunsar från vinden. Tjuvar igen? Nu får det vara nog! Jag slängde på mig en tröja, tog med mig kameran utifall det INTE var tjuvar eftersom jag behöver vindsbilder, och gick upp. (Korkat, jag vet.) Ingen syntes till. Passerade nischen som finns med i en av mina filmer och ingen hoppade fram, så jag började fotografera istället och kom ner igen nöjd och belåten.

Sedan var det emballeringen. Hur emballerar man manus på 160 resp 184 sidor som ska i posten? Manus två gick precis ner i ett vanligt A4-kuvert, och jag förstärkte med tejp i hörnen. Manus tre ville inte alls, så jag kilade upp till Coop och tittade på deras färdiga postemballage. Köpte det största (upp till två kilo, 75 kronor) av kassatjejen, som berättade att hon och hennes son just börjat läsa Den sjätte natten. Och ja, manus tre gick precis in!

Nu hade det, till min enorma överraskning, bara gått drygt fem timmar. Jag tog ett skönt varmt bad, gick till posten och skickade dessa två sista manus.

Kände mig riktigt exalterad. Gick till biblioteksdator, ropade helt oombedd hurra på en grannblogg och skickade mail till bl a den trevliga lingvisten Tore Janson som jag så gärna vill prata med.

Och idag är jag i min oas i Gamla Stan. På vägen hit, fortfarande uppåt, såg jag en karl i kamelhårsfärgad kostym på T-banan och tänkte på den street fashion-blogg jag gärna skulle starta, och tog sedan en vindlande promenad i obesökta gränder. Hittade ett av de två torg där jag kan ha fotograferat min son Peter för länge sedan, han ser ut att vara ungefär 15 på fotot och ser så otroligt bra ut. Bilden finns nu bara i form av kontaktkopia, men jag har förstorat och grejat med den digitalt, så han ska få den.

På tal om bilder skickade jag en förstoring av en sammanställning av foton av Stieg och Sara Paretsky till Sara (bilden av henne med vinglaset), hittade inget annat än en knallgul tub att förpacka den i, och var rädd att den skulle komma fram till Chicago alldeles krullig. Denna underbara dam svarade att den kom inte alls fram så väldigt krullig, hon skulle platta till den och rama in den (jag vågade inte skicka den i glas och ram), och se, på bilden solade hon sig ju i Stiegs glans! Alls icke, svarade jag, det är han som solar sig i din, du är drottningen och han är väpnaren! För att hänger ju inte på antal miljoner sålda ex. Jag tror han hade hållit med, han beundrade Sara.

Solen skiner, luften är sval och trots att det slagna knäet är tjusigt blå-gul-grönt, med enstaka artistiskt placerade röda fläckar, kan jag gå obehindrat på benet. Jag kan bara inte kravla upp i sängen på knä för att hämta något längst bort, det går inte att stödja på det på det sättet. Så jag hade en väldig tur i oturen där.

Klockan är bara drygt elva. Vad ska jag göra med allt det som är kvar på dagen? Äntligen komma iväg till alla filmer jag vill se på bio?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s