Balk på fel ställe, kbt och film. /Uppdaterat

På tunnelbanan i morse hörde jag talas om en balk som föll ner tvärs över alla filerna på S:t Eriksgatan vid Västermalmsgallerian igår, när en medelålders herre som tydligen varit ögonvittne berättade det för damen i sitt sällskap. Jag spetsade öronen så att glasögonen höll på att flyga av, för där i trakten bor bilburna älskade människor, men mannen sa lyckligtvis att ingen (otroligt nog) blivit skadad. Och det verkar stämma. En kran rev ner hela balken, som landade på en bil med tre människor i, varav en var ett litet barn, men de klarade sig.

Man drar efter andan. Det kunde ha gått hur illa som helst för bilister, cyklister och fotgängare.

Sedan gick jag runt på stan och tittade på hus och stötte på en åklagare (som vill vara anonym) bara så där. Och han går med på att bli intervjuad, vilket behövs eftersom en åklagare ingår i ett av mina filmmanus, och jag vill gärna undvika grundläggande fadäser även om det är en komedi. (Hur vi kom i samspråk? Jag glodde på husen och han såg nyfiken ut, kanske för att han bodde i ett av dem, så då måste jag ju förklara, och så presenterade han sig som åklagare och jag som deckarförfattare, och det var ju lite lustigt.)

Och så kan jag återigen meddela att kbt, kognitiv beteendeterapi, fungerar. Även när man utövar den på sig själv. ”Skaffa sig goda vanor”, kallades det förr. Jag (sans diskmaskin) har nu lyckats få in i ryggmärken att alltid diska direkt efter måltid, så det går automatiskt medan jag tänker på höga och ädla ting.

Det lyckades mig ju också att gå kall kalkon och sluta med allt socker när det behövdes, och för ett par veckor sedan gick jag även kall kalkon på Treo (inte för att jag tagit mer än en per dag, men ändå). Detta betydde att jag vaknade och fick sätta mig vid datorn med värkande huvud och ögon nästan varje dag, men ska det va så ska det va. Nu behövde jag ta en halv Treo eftersom lite inflammation råder, och det var praktiskt taget omöjligt att få till det. Först glömde jag bort det (morgonsysslor, frukost, datorn), sedan lade jag faktiskt en halv tablett i en kopp vatten men glömde den IGEN. Inte mycket beroendegener här. När jag till sist drack upp tablettvattnet kändes det nästan som att göra något förbjudet, det tog baske mig emot.

FILM: Det har blivit en hel del av dem på dvd under senaste tiden. En av dem var Before Midnight med och av favoriten Julie Delpy. Den intresserade mig eftersom den fått otroligt mycket beröm, och eftersom den huvudsakligen består av dialog mellan man och hustru – iscensatt i tjusig grekisk miljö.

Det är ingen tvekan om att Delpy och Ethan Hawke var djävulskt skickliga, och man fylldes av beundran inför en del sekvenser – men när filmen var slut, inträdde en viss tomhet. För när det kom till kritan, bestod denna dialog till största delen av same old same old mellan maka och make (hon tyckte inte han tog sitt ansvar för familjen, hennes liv och karriär fick stå tillbaka för hans, och han hade varit otrogen), avbrutet av sådana där intellectual chic-samtal med intressanta människor vid frodiga måltider under solen. Och saken är att de inte kom någon vart. Hon var arg, envis och ledsen, medan han bara hade två svar på allting: ”Jag älskar dig” och ”ingen utom jag skulle stå ut med all din skit”. Otroheten vägrade han att ens erkänna, den nämndes bara i förbifarten och hon släppte genast ämnet. Jag såg inte de sista minuterna, så jag vet inte om de förenades med kyssar, leenden och sex, eller hur det gick – just innan jag klippte av, verkade hon ge sig, märkligt nog helt charmad.

Vädret i Stockholm? Lite kallt, men bra. I alla fall för en stund sedan var det sol.

UPPDATERAT.
Ville inte hem till lunch utan promenerade ut på Skeppsholmen istället, man vill ju ta tillvara allt fint promenadväder innan vintern klafsar in. Solen sken, luften var klar, båtarna låg längs stränderna, träden är fortfarande mest gröna. Funderade på en liten båttur, men avstod.

Sedan skulle jag alltså hem. Det visade sig ta lite längre tid än det var tänkt. Nu var jag trött på att gå, så jag väntade på bussen som lite otydligt uppges gå ”mot T-Centralen”. Satt i tjugo minuter på en bänk i solen med strålande utsikt mot Gamla Stan och Söder på andra sidan vattnet, kontemplerande ting som ”vad händer med folk när de inte får sådana här stunder av slötänkande och eftertanke, lite tid att gå igenom ett och annat som det faller sig, utan att pillra på telefon eller ha musik i öronen? Går IQ ner i befolkningen som helhet?”

Så kom bussen och den snirklade sig över Drottninggatan och Tegelbacken, och jag hängde kvar av ren nyfikenhet – var tänkte den stanna? Hoppade av vid Centralen (den skulle till Cityterminalen, sa chauffören) och gick ner i tunnelbanan. Bakom Centralen finns ju numera Stockholms absolut fulaste kvarter, man borde starta en bildtävling om vad som är fulast och det området skulle ha goda chanser att vinna.

Till min överraskning reste sig en ung man med Mellanösterutseende för mig i tunnelbanetåget. Andra gången på en månad som någon reser sig (förra gången var det en ung tjej), håller artighet på att göra comeback?

Men sedan tog det slyt med flyt. Tåget stod kvar. Två ordningsvakter kom in i vagnen. Sedan två till. Diskussion tycktes utbryta. Snälla, låt dem inte börja slåss, tänkte jag. Jag vill hem, jag är hungrig!

De slogs inte. Istället utrymde de hela tåget. En äldre man hade blivit sjuk, och ambulans var på väg. Han bars ut, och såg bräcklig men inte alltför dålig ut. Hoppas det slutade väl.

Nu var perrongen smockfull av folk. Nästa tåg kom (det hade samlats en lång rad bakom ”vårt”, som nu måste iväg så fort som möjligt utan att släppa på folk igen). Vi trängde oss in. En av oss var en medelålders dam vars ansikte var trött, och uttrycket INTE människovänligt. Men under över alla under, en tjej reste sig för henne!

Aldrig har jag sett ett så utmattat och ilsket ansikte ändra sig så fort. Hon blev själaglad, och tacksam, och strålade. Förmodligen räddade detta hennes eftermiddag.

Sent omsider kom jag faktiskt hem, köpte grillad kyckling, gjorde med av hunger darrande fingrar två jättemackor av Hönökaka med kyckling, persilja, tärnad gurka och lök och kokade choklad. Läste tidning i lugn och ro. Lyssnade på radio. (Putin i FN, vad tänker den karln?)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s