Vad händer?

Not a lot. Hösten är här, luften klar, och jag ser film och lusläser Stockholms Filmfestivals program, och Vanity Fair. Mitt knark är fortfarande Veep-serien, där jag förundras över deras skicklighet och förmåga att rollbesätta perfekt och få till små pärlor överallt, som fördjupar stämning och karaktärer i en annars rätt tuff serie där nästan ingen är snäll. Jag blir inspirerad.

Och runtom? Mötte en mamma och hennes lilla treåriga son, och blev stående en stund – för de var ett så fint litet team. Hon talade till honom med värme och som till ett barn, men utan den där nedlåtenheten som gärna smyger sig in. De handlade tillsammans och pratade om varorna, och han tog det allvarligt.

En annan liten unge satt en dag och grät på gården. Bredvid stod en handfallen mormor eller farmor och försökte prata lite då och då – förgäves. Deadlock! Då kom en dagisfröken, den långa som har snagg och baseballbrallor och är väldigt lång, bredde ut armarna med ett stort leende och lyfte upp barnet och tog det till vagnen – precis vad som behövdes, värme och lite ledning! Det värmde hjärtat.

Återkommer.

Eklund och jag.

När jag inte alls förstår mig på folk, läser jag gärna deras böcker. Jag har inget gemensamt med Thomas Bodström, Mona Sahlin, Carolina Gynning eller Hillary Clinton (förutom att jag som amerikan hade varit demokrat) – alltså läser jag deras böcker! Vidgar horisonten.

Nu grunnar jag på hur i hela friden jag ska sjösätta manus 1, inte minst ekonomiskt. Tjäna pengar har aldrig varit en morot för mig, vilket väl ibland varit något dumt. Och även när en glad och kunnig producent tar tag i och styr skutan, vilket är vad jag varmt, varmt hoppas, så vore det väl korkat att inte sätta sig in i den ekonomiska sidan av saken. Jag kan inte bli en sådan där människa som anser att om man inte genast ger mig en halv miljon för något plötsligt infall, så drar man proppen ur mitt konstnärliga badkar. (Denna bild snodd ur en sketch med Magnus Härenstam.)

Så när jag råkade gå förbi stjärnmäklaren (TV-programmet ”Million Dollar Listing New York”) Fredrik Eklunds bok ”Sälj! Hur man säljer vad som helst till vem som helst” på biblioteket, lånade jag den.

Eklund är min antites, tänkte jag. Kanske fyra gånger i hela livet har jag gjort vad vissa gör varje dag, dvs sålt in någonting som mött motstånd. T ex när jag sålde in kortfilmsmanus till SFI genom att gå hem och göra en budget och skaffa skådespelare och filmteam utan att någonsin ha gjort det tidigare (ringde runt till labb, etc), när jag satte som villkor för förlag två att de skulle ge ut min första bok som pocket för att få den andra boken (trots att min agent motarbetade mig), när jag sålde in mina pocketar till hela Åhlénskedjan (där hade jag också tur, ska sägas), när förlaget inte gjorde det.

Så nu började jag läsa. Och Eklund är verkligen min antites i nästan allting. Redan som barn köpte och sålde han till andra ungar, och han tog betalt för att hjälpa till hemma och klippa mormors gräsmatta. Inget av detta föll mig ens in när jag var liten.

Så kommer pep talk: Någon måste vara nummer ett, varför inte du? frågar han, och förbigår att med det synsättet struntar man i att alla andra måste bli nummer 2, ner till nummer 7 miljarder.

Och så råden. Var dig själv! är det första, och det är väl vad jag gärna är. För då sticker du kanske ut, är en anledning till det – kanske inte den jag tänkt på.

Var positiv! Var trevlig! Ingen vill göra affärer med en surmupp. Håll dina politiska åsikter för dig själv, annars försvinner kanske halva kundkretsen! Tänk på att kunden inte är intresserad av vad du gjort för andra, hen vill veta vad du kan göra för hen! (Det låter ju förnuftigt.) Låt bestämd! Kunden ska helst inte komma på tanken att gå till någon annan.

Du säljer alltid, även i privatlivet! säger Eklund. Sedan säger han att vissa saker är heliga, som kärleken, men kommer ändå med förslag på hur man ska få till det. Fråga inte om din tilltänkta kan tänka sig att gå ut med dig, kom med en färdig plan! ”Kom med till krogen x i morgon!” Var inte osäker! Sin egen man fångade han med detta som första replik (på Mykonos): ”Hur har du blivit så lång? Jag är uppfödd på svenska köttbullar, vad är din hemlighet?” Och de gifte sig inför kameror.

Och du ska jobba jämt, från halv sex på morgonen till halv tio på kvällen, får man veta. Hur får man in kärleken, och barnen, i det? undrar jag. Och läsa böcker, och se film?

Men jag är inte den som är den. Så kom igen, Fredrik Eklund! Satsa pengar på min film, eller ge mig hälften av 1,5 miljoner (minsta indiefilmbudgeten) på villkor att jag skaffar resten själv!

Och vad finns det i det för dig? Jo, att umgås med trevligt folk, jag till exempel kan vara skitrolig faktiskt, du får gå på röda mattan i Sverige med din bror Sigge, och inte minst – du får kulturell kred!

Väldigt mycket fräknar är inte spännande…

Det finns inga raser, är vi många som har hävdat, och det är inget romantiskt synsätt uppe i det blå uppfunnet av trista pk-typer – det är så. Det finns inga ”underarter” inom den mänskliga rasen heller, kan man läsa i den länkade artikeln i DN Debatt ovan. Vi är alltför nära släkt, och små utseendeskillnader som ögon- och hårfärg räcker inte som skillnader.

Ingen vetenskapare talar längre om mänskliga raser. Ändå, kan man se i en undersökning, finns det fortfarande människor som inte vet om detta. Flest är de bland SD-sympatisörer, inte oväntat (45%), och färst (det ska vara ett ord har jag sett, färst)i MP och på vänsterkanten – ALLRA färst hos V.

Jag satt och pratade om detta med en ung ljushyad man nyligen. Mörk hudfärg, sa jag, är bara som fräknar. Det är inget annat. Det går inte djupare. Han såg riktigt besviken ut.

”Men då är det ju inget spännande”, sa han.

Nej, det är inte det! Men bland alla skymford och missförstånd och annat som en mörkhyad råkar ut för finns också romantiserade idéer om Vilt ursprung, Närhet till naturen, Hett sex och annat dumt. Inte lätt att leva upp till om man bara är en vanlig kille från Säffle.

Det kanske inte är någon majoritet bland ljushyllta svenskar som hyser rasskiljaridéer, vare sig fientliga eller romantiserande, men man vet aldrig var och när de kan dyka upp, vilket måste vara otroligt jobbigt för den som är mörkhyad. Och inte minst när de dyker upp bland vänner som man känt länge.

Folk måste släppa tron att tättsittande fräknar på något sätt har att göra med någons inre kvalitéer, personlighet eller annat. Även om det blir mindre spännande!

Ännu ett hatbrott.

När jag skrev mitt tidigare blogginlägg, visste jag inte att Kronanskolan i Trollhättan hade drabbats av ett terrorbrott av ännu en av dessa unga män. Det är en tragedi. Vad han tänkte och hur förtrollad han var av Internethatet och varför han ville bli en rasistisk terrorist vet vi inte än, men uppenbarligen hade han hamnat i samma våldsromantiserande, svartvita världssyn som Breivik, Oklahomabombaren och jihadister.

Alltid, men speciellt nu, är det viktigt att tänka efter och lämna knärycksreaktionerna därhän. Det är viktigt att kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt, att se både individer, grupperingar och samhällsklimat. Annars hamnar vi i en falsk polarisering (den äkta är illa nog). En riktigt, riktigt dum och självgod artikel är den här, där författaren sparkar upp öppna dörrar med båda fötterna och landar på ändan med en duns. Den är en sådan ömklig kopia av ett otal misstänkt fejkupprörda debattinlägg med svepande vithetsformuleringar att den ser ut som en illa vald satir.

Vi måste tänka. Man kan inte göra ett skapande grand åt något man inte klarar att definiera.

På en annan bog – en liten liten kille fyller år nu i dagarna, exakt vilket datum känner jag inte till. Jag har aldrig (fortfarande helt utan motivering) fått träffa honom.

Jag har ett par gamla bilder, det är allt. Det är mitt tredje barnbarn. Grattis på födelsedagen, min älskling.

Den dödliga kombinationen.

Ännu en flyktingförläggning har brunnit, sannolikt en mordbrand, och det är skrämmande. Det är ingen tvekan om att det samhällsklimat SD håller på att skapa, genom att bli alltmer vårdslösa med att behålla fernissan över sin grundläggande fascism, bidrar till ett läge där hetsen på nätet tilltar och personer som saknar riktig verklighetsförankring tror de har en folkmajoritet bakom sig när de vill begå våldsbrott.

Vilka är det som gör så här? I det läge vi har nu, troligen män med en bakgrund liknande Breiviks och de pojkars som stått bakom skolskjutningar i USA och andra länder: En i något avseende konfliktfylld uppväxt, i kombination med psykiska störningar och högerextrema åsikter.

Det är en explosiv blandning. Man blir sannerligen inte en våldsverkare bara av att ha t ex Aspergers (det vill jag framhålla med tyngd), eller ens av att ha sociopatiska drag – men tillsammans med inre konflikter och högerextrema åsikter kan de, bristen på empati och svårigheter att tolka andra, leda till att man gör vad man tror andra också skulle kunna göra och kommer att stödja. När i själva verket säkert 90% eller fler av även de gapigaste, mest hatfyllda mörkermännen på nätet är fullt medvetna om att man helt enkelt inte begår sådana här brott i verkligheten.

Jag har tänkt mycket på just sociopati, som förstås är en term på väg ut. När man hör ordet (eller föregångaren psykopati) tänker man gärna på djävulen själv, och på en Wikipediasida definieras de helt som synonyma med kriminalitet. Men att ha denna diagnos, om man kan kalla det så, leder inte nödvändigtvis till att man blir mördare, kriminell, hustrumisshandlare eller ens iskall företagsledare. Det är en funktionsnedsättning som andra funktionsnedsättningar, och troligen finns det dessutom en fallande skala, precis som att många rör sig i utkanten eller strax intill det s k ”autismspektrat”.

Som den sociopatforskare sa som upptäckte (via en röntgenbild av sin hjärna som han hittade i kontrollgruppen i ett experiment) att han själv var sociopat: En harmonisk barndom där man är älskad kan hindra att utvecklingen går åt fel håll och dragen förstärks. Breivik hade inte det, men utan sina funktionsnedsättningar – och sin dragning åt högerextremism, och inverkan från näthatet – hade han troligen ändå inte begått sitt massmord.

Tillbaka till flyktingsituationen: Alla sorters attacker på flyktingar är givetvis helt oacceptabla. Man måste utreda dem ordentligt och skydda asylboenden. Vad beträffar de kommande tältlägren är jag oroad. Tälten i sig är säkert OK med värme och sängar, men hur är det med för det första med brandfaran, och för det andra med säkerheten för kvinnor och barn? De behöver dörrar som går att stänga. Stora flyktingläger med bristfälliga bostäder drabbas mycket ofta av att män, vakter eller flyktingar, våldtar och skadar kvinnor.

Och man måste fortsätta att punktmarkera SD och öka kontrollen av vad de gör och säger.

Mode och så, söndagsytligheter.

Såg något gulligt igår: En stolt liten foxterrier som kom bärande på en röd handske. Log mot en något generad matte som log tillbaka. Hunden fick göra nytta, tyckte den, och var glad.

Ja, handskar har det tydligen blivit modernt igen, jag menar nappahandskar, damiga sådana. Annat som jag lagt märke till i sommar är de illfärgade skorna. Folk är klädda helt vanligt i brunt eller grått, men på fötterna har de knallgula, -röda, eller -gröna gympaskor. Och högst uppe på skulten en rund tofs. Praktiskt mode, för antingen man har krusigt eller rakt hår är det enkelt att sno ihop en tofs. Ett specialfall är pyttetofsar på unga män, en sorts babysumobrottartofs. Rart!

Och kvinnor i korta jackor har dessa extremt åtsittande brallor – jag undrar var de får tag i dem, för när jag går in i klädbutiker ser jag bara byxor för anorektiker, med ungefär 35 cm i låromkrets. Jodå, töjbara, man kan ha dem även om man behöver hela 40 centimeters vidd.

Varje gång jag går ut utan kamera, ser jag folk med roliga kläder som jag skulle vilja plåta. En ung kvinna i svart långkappa, svart hår, knallröd cykel och gula stövlar. Eller en annan i dessa svarta tights, åtsittande liten pepitarutig jacka med svarta slag, svart hår och rött läppstift och – svarta nappahandskar, som pricken över i.

Och jo, shopofobikern (jag) har lyckats köpa en varm lång dunjacka! I ett par dagar gick jag in i de vanliga affärerna och direkt ut igen, eftersom musiken hindrar mig från att strosa runt och titta i lugn och ro. Jag gick in på Desigaul också, för där verkade det mörkt och mysigt med färgglada kläder och vänliga expediter, men även där var musiken ohygglig. Det slutade med att jag gick runt med fingrarna i öronen. Vilket inte var mindre stressfyllt och förstås inte såg riktigt klokt ut. Diskreta öronproppar nästa gång.

Till slut tog jag ett djupt andetag, gick in i en sportaffär, såg en långjacka med kapuschong och djupa fickor, provade och köpte direkt, varpå jag flydde ut igen. Det muntrade upp mig till den grad att jag vågade mig in i ännu en affär, nu med jackpåsen som en sorts skydd. Jag behöver det mesta, förstår ni – ljusbruna boots, varma vinterstövlar, något trenchcoataktigt, också med kapuschong (eller säger folk huva nuförtiden?). Samt t-shirts och ulltröjor.

Dessutom börjar jag kika i garderoben efter lite retroplagg som man kan göra något kul med. En hundtandsmönstrad svart-vit fusk-Chanel som jag redan bytt ut knapparna på (hemska gulmetall, nu andra svarta) och tänker sy in lite, och kombinera inte med de lite förutsägbara svarta byxorna, utan gråmelerade som inte passar riktigt, riktigt (det är det som är poängen), som köptes secondhand för evigheter sedan och hängt där de hängt eftersom jag var för tjock för dem. Nu passar de, och jag vet inte vad de är gjorda av, kanske stål, för inte minsta mal och mottangrepp kan ses på dem. Och så ljusbruna boots till, hatt med brätte (ögonen!) och schal. Ska jag kanske ha modevisning när denna blogg flyttats till ett nytt ställe och fått mer bildutrymme?

Ögonblick

Går nerför den breda trottoaren på Odengatan och hör ett ”beep!” som från en backande lastbil, fast svagare. Spanar runt utan att se något – tills en pytteliten permobil med en pytteliten unge i susar förbi i full fart intill mig, tätt följd av en pappa på cykel. Underbart! Jag blir glad och varm i kroppen.

Sitter på biblioteket djupt koncentrerad med ansiktet förvridet i någon sorts grimas, som man gör när man är riktigt inne i något. Plötsligt blixtrar det till. Det finns alltid fotograferande turister inne på Stadsbiblioteket, och nu är det en lätt generad sådan lite längre bort som tagit en bild. Kanske med mig i. Men jädrans! tänker jag som gärna vill se hyfsat vettig ut – tills jag kommer på att jag ju själv plåtar folk hela tiden, visserligen inte i känsliga situationer, men i alla fall, och blir full i skratt. Låt henne ha sin bild! Jag ser ju faktiskt ut så. Tough luck!

Fixar en morgonmacka, sätter på mjölk och vatten till kaffe och går in till datorn, där jag försjunker i att föra in anteckningar från en bok (om det mänskliga språkets ursprung, av en forskare som heter Tomasello, ingår i en grundkurs i lingvistik). Det är spännande och jag glömmer som vanligt allt – tills jag plötsligt lyfter huvudet med ett förskräckt uttryck i ansiktet, som vore jag Helan och Halvan, och rusar ut i köket. Där jag för femtielfte gången räddar kastrullen från att koka över, just i absolut sista tiondelen av en sekund. Hur kommer det sig att jag alltid, 99 gånger av 100, vaknar till och prickar så exakt rätt? Ingen aning. Och just lingvistik ger inget svar.

OCH NU HAR Roland skickat mig en dvd av filmen (17 minuter) som vi spelade in för så länge sedan. Med yttersta bävan tittade jag på den. Den bara kan inte vara bra. Men jag blir förvånad. Inte för att den är visningsbar, men för att grunden var så riktig – miljön, stämningen, musiken, rollbesättningen, en hel del av valen av kameravinklar och avstånd, t ex att avstå från närbilder där det faktiskt inte behövdes, tvärtom var det gripande att se rollkaraktärerna i det stora mörka rum där de befann sig.

Den är som en skiss till en bra film. Thorsten Flinck är enastående bra, återhållsam som han skulle vara, med en otrolig röst för en sorgsen voice over. De andra två amatörerna passar perfekt i sina roller – men felen, helt och hållet mina egna fel, bestod i att jag inte på långa vägar gav dem rätt hjälp för repliker, rytm och rörelse. Dessutom är vissa scener för korta, liksom replikskiftena, och det fattas ett par scener, men kemin mellan Thorsten och hans motspelare Bosse var stark och gick fram, och det blev också vänner privat en tid efter det.

Så jag ringde Bosse, som är doktor i litteraturvetenskap, efter alla dessa år, händelsevis när han just kopplat in en gammal petmojstelefon efter att ha fått sina nya fina utslagna av blixten, och vi följde upp vad som hänt sedan dess och pratade om liv och familjer.

VAD MER? Jo, jag kunde inte hitta kameran när jag skulle gå ut, och eftersom jag inte har någon mamma spelades på skoj följande fåniga konversation upp i min skalle, där jag fick spela båda rollerna:

– Mamma, jag kan inte hitta min kamera! Den FINNS inte!
– Jo, men det är klart den gör. Vad lade du den?
– På hallbyrån! Jag VET att jag lade den där, men den FINNS inte!
– Men har du lyft på allting? OK, då lade du den inte där. Leta vidare.
– Men det gjorde jag VISST! Jag kan se den för mig! gnäller jag, går för tredje gången genom lägenheten och delar in rummen i stillbilder, eftersom det är det enda sättet för mig att se saker. Den ÄR på hallbyrån! Den… OK, den ligger i sovrummet. Här är den.
– Alltså lade du den i sovrummet. Så, gå ut och köp kläder nu, och kom hem med KLÄDER och inte med en DVD med Jan Bergmans ”Stockholmspärlor” för 349 kr som du gjorde i förrgår. Kram!
– OK. Fast kameran låg egentligen på hallbyrån…

Vi är alla femton år innerst inne! 🙂

Annie Leibovitz / PS

Jag hittade ju ännu en bok av henne – ”På uppdrag”, som behandlar vissa bilder hon tagit genom livet, omständigheterna kring vart och ett. Det är en kortfattad, både personlig och samtidigt synnerligen strikt redovisning där nästan inga personliga känslor finns med, ingenting om kärlek, lycka, sorg och besvikelser. Men ibland snabba iakttagelser – t ex om en fotosession med G.W. Bush (av oppositionen anklagad för krigsförbrytelser) och dem runt honom: ”Jag bad presidenten ha händerna i byxfickorna, eftersom han är en kaxig typ och rör sig stöddigt”.

Hon turnerade i sin ungdom med Rolling Stones och antyder att hon levde som de, dvs med diverse ligg och knark, antar jag. Hon fick vara fluga på väggen och kunde fotografera dem ungefär när som helst. Någon gång blev det svårare – som när hon ville ta en bild när de kom ut från scenen, svettiga och uppvarvade, och de vägrade. Till sist arrangerade hon en ministudio precis utanför scenen med papper på golvet, och de skrattade och stannade och lätt henne plåta i fem minuter.

Annars försöker hon aldrig manipulera folk. Hon tar en annan fotograf som exempel på sådant. Han skulle ta en bild av det aldrig särskilt spralliga hertigparet av Windsor, och för att få rätt effekt drog han en helt osann historia om att han just råkat köra över en liten hund på väg till dem. Hertigparet, som älskade små hundar, såg bekymrade ut – och han fick den bild han ville ha.

Leibovitz dömer inte på något sätt, hon bara berättar, och tillägger att själv klarar hon inte av det, för hon är överhuvudtaget dålig på att prata med folk. Ofta använder hon musik för att få rätt stämning. Men hon kan få som hon vill ändå. Vanity Fair skulle göra en av sina fejkade bildhistorier, den gången om modellen Kate Moss som skulle mötas Puff Daddy i Paris och ha en historia med honom. Leibovitz hade planerat en bild med Kate Moss, Karl Lagerfeld och andra modestorheter, och Puff Daddy skulle stå på ena sidan och låtsas få syn på Moss för första gången. Men han vägrade. Han hade minsann inte åkt hela vägen till Paris för att stå till höger, han skulle stå i mitten!

OK, sa Leibovitz. Men eftersom det var en gruppbild använde hon två kameror för att senare mixa ihop bilderna (detta för att inte få förvrängningar), och nu lät hon helt enkelt bilderna byta plats i slutändan och fick på så sätt Puff Daddy på ena kanten i alla fall.

Boken är full av sådana anekdoter, den handlar om hur hon jobbade med reportage, mode och arrangerade bilder, hon var i Sarajevo och Ruwanda, och hon gjorde reklam. Hon fotograferade också drottning Elisabeth, vilket var en pärs eftersom hon fick mindre tid än väntat och saker och ting inte gick helt som hon trott. Själv kom hon till denna fotografering med full utrustning och assistenter, men hon berättar om en annan fotograf, Jane Bown, som själv åttioårig skulle fotografera drottningen för att fira hennes åttioårsdag. Bown kom med en kameraväska som hon bar själv, hon kom ensam, och drottningen fick hjälpa henne att flytta möbler.

John Cleese ville att hon skulle fotografera honom hängande som en fladdermus från ett träd. Det ordnade hon inte i datorn, utan hyrde en kran som hissade upp honom, uppochner. De fick ta det i omgångar, för selen höll på att kväva honom.

Man får också många referenser till tidigare fotografer som Leibovitz beundrat, som den stora Dorothea Lange som fotograferade fattiga lantarbetare under depressionen, och många fler – de flesta kvinnliga.

Spännande läsning, och intressanta bilder. Jag kan ju inte ta med exempel här, eftersom mediafilen är full, men googla henne!

PS: Det ligger något i den här krönikan – att folkets kärlek till Hans Rosling gömmer en längtan efter bra och bestämda lärare som vet vad de talar om.

Mysterier och lingvistik.

Min lånedator, som plötsligt började konstra och vägra visa film – den kraschade flera gånger – har frisknat till. Det var ett mysterium, men det visade sig att den inte tyckte om mitt nya lilla elelement som just då stod en halvmeter från datorns stora golvdel.

Jag förstod först inte att det var den konstellationen som inte funkade, men stängde av elementet på prov. Nja, det funkade inte riktigt. Datorn surade fortfarande. Sedan tänkte jag att om de möjliga utvägarna inte går får man ta det omöjliga, och drog ur kaminsladden. Varvid datorn hummade lite, kastade en misstänksam blick på grannen – och fungerade igen! Inte vet jag hur ett avstängt element kan irritera en dator, men tydligen är det så. Kanske når strömmen ända in i elementet även när det är avstängt, och det räcker för att störa. Peppar, peppar, jag kan se film igen!

Så idag har jag ju min hela dag utan hushållsplikter. Sov illa, men klev upp och gjorde min älsklingssmörgås Hönökaka med Cream cheese, rom, lök och gurka, och kokade kaffe. Ljuvligt. Satte på datorn medan kycklinglårfilé puttrade på spisen för att bli pulled chicken. Vad gäller film är det nu så att jag sitter och väntar på besked, så jag gick till lingvistikprojektet och öppnade ett nytt dokument för att göra en sorts lista på vad olika avsnitt bör innehålla, efter att ha spånat ihop en mängd anteckningar under lång tid.

Jag har ju kontaktat snillet i populärvetenskapliga böcker om språket, Tore Jansson, och hans första (mycket vänliga) råd är: Läs mer, så kan vi prata sedan. Så det ska jag givetvis, när jag hittar böckerna han tipsat om någonstans, förhoppningsvis i Akademibokhandeln, om de är fortsätter att vara ockuperade i Frescati (universitetet). Men de böcker jag lånat under tiden gör mig inte alltför optimistisk.

Så här är det ju: Jag planerar en essäbok om det mänskliga språkets uppkomst och utveckling, ett redan omskrivet och svårfångat tema med många mer eller mindre smarta hypoteser och teorier, och jag vill (precis som längtansfulla fysiker som inte får ihop kvantmekanik med resten) försöka hitta samband och en större teori. Hittills har jag inte sett det i något av det jag läst. Min bok har redan fått namnet ”En rymdraket på stenåldern”, eftersom det som först fascinerade mig var att den nutida människan, och troligen en eller fler föregångare, redan hade ett språk med de typiska mänskliga kännetecknen, varav ett är dess komplexitet, långt innan det borde ha varit nödvändigt för överlevnaden. Varför? undrade jag, och det var min första ingång.

Jag tror inte TJ uppskattade titeln, eftersom ingen har särskilt stor aning om när resan mot språket egentligen började, och när det hade nått en hög grad av komplexitet, och i så fall vilken sorts komplexitet. Så igår kväll och idag återvände jag till manuset. Jag undrar till exempel, i en sidolinje: Vad gör schimpanser med den rudimentära men intressanta språkförmåga de redan har, men av fysiska skäl inte kan använda? Vad använder de motsvarigheten till våra språkcentra i vänstra hjärnhalvan till, och vad är ursprunget till dem?

Men framför allt undrar jag över hur evolutionstrycket för att utveckla språket egentligen såg ut, och vilka faktorer hos individer som gjorde en avgörande skillnad för fortsättningen. I de böcker jag hittills läst hittar jag väldigt lite som övertygar om någonting alls i den vägen. Man tycks inte ta med alla variabler i dessa hominiders sociala situation, inte ens det lilla man någotsånär kan sluta sig till.

Forts följer.

Morgon, morgon.

Satte sovrumsfönstret på vid gavel i morse, som vanligt, och petade dit en trasig pälstoffel som fågelskrämma. Fåglar har ju en tendens att dras till denna lya, och jag tänkte att den trasiga toffeln skulle se mer ut som en katt eller iller eller så, och verka avskräckande.

Men jag hade bara hunnit ut i köket när jag hörde ett gällt pip, så högt att det nästan var utom det mänskliga örats register, och det var oroväckande nära. Jag in i sovrummet igen, och där i fönstret satt ett par pyttesmå späda småfågelbästisar. Den ena på brandbalkongräcket, den andra på fågelskrämman. Pip!

De var i tonåren, såg jag, ute på äventyr och fulla av bravado och upptäckarglädje. Alla djur och människor har den där gulliga perioden när de upptäcker vad de kan, småelefanter som leker och viftar med sin snabel (och förgäves försöker klättra i träd), kattungar som lyckligt kravlar fram och tillbaka i sin födelselåda, föl som skuttar.

Jag störtade fram och viftade med händerna (att bara gå in i rummet skulle inte störa dem), och de dök iväg och försvann uppåt taket, glatt tjattrande.

Sedan blev det bistrare. För mig. Jag vet inte vad som väntar, men jag går in för att skapa vanvettigt effektiva vardagsrutiner som gör att jag får tid att t ex göra en pilotfilm, om det kommer att behövas. När vi gjorde kortfilmen hade jag inte det problemet, eftersom det fanns ett helt litet team. Det var inte jag som måste ställa in kameran, plugga fast äggkartonger i taket (ljudet) och sminka folk. Nu hade jag bestämt mig för att torka vardagsrumsgolvet igår som avslutning på flera dagars ihärdigt hemmafixande och ha en tvätt- och golvledig dag idag. Men nix, pix. Det golvvaskandet blev inte av igår, och det fanns tvätt.

Jag höll på att skrika av frustration. Det här var det absolut, garanterat sista jag hade lust med, det kändes som om jag skulle avlida. Men jag gjorde det. Sammanbitet. Det får bli ledig dag i morgon. Blir det större projekt måste jag skaffa hjälp, det är klart – för första gången i mitt liv. Annars är jag en rätt praktisk typ som rensar avlopp och dylikt.

Återkommer till Annie Leibovitz.