Vad händer?

Not a lot. Hösten är här, luften klar, och jag ser film och lusläser Stockholms Filmfestivals program, och Vanity Fair. Mitt knark är fortfarande Veep-serien, där jag förundras över deras skicklighet och förmåga att rollbesätta perfekt och få till små pärlor överallt, som fördjupar stämning och karaktärer i en annars rätt tuff serie där nästan ingen är snäll. Jag blir inspirerad.

Och runtom? Mötte en mamma och hennes lilla treåriga son, och blev stående en stund – för de var ett så fint litet team. Hon talade till honom med värme och som till ett barn, men utan den där nedlåtenheten som gärna smyger sig in. De handlade tillsammans och pratade om varorna, och han tog det allvarligt.

En annan liten unge satt en dag och grät på gården. Bredvid stod en handfallen mormor eller farmor och försökte prata lite då och då – förgäves. Deadlock! Då kom en dagisfröken, den långa som har snagg och baseballbrallor och är väldigt lång, bredde ut armarna med ett stort leende och lyfte upp barnet och tog det till vagnen – precis vad som behövdes, värme och lite ledning! Det värmde hjärtat.

Återkommer.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s