Regn, regn…

Värmen är äntligen igång i lyan (utom när det blir fyra plusgrader, då sänks den), så att man nästan kan tänka igen som en normal människa.

Kerstin var på fikabesök. Vi gick alltså i teaterskola ihop, och än en gång blir man förundrad över hur speciellt – eller snarare hur naturligt – det blir med någon man kände i tjugoårsåldern. Eftersom jag varnat henne för att jag numera är dyskaffektiker (kan inte göra fika) hade hon gulligt nog tagit med olika tesorter. Kerstin, som inte bara varit scripta utan även sufflös och regiassistent och redigerare, döljer salta åsikter och ett skarpt huvud bakom en mild fasad. Jag fick ta en bild, men är inte nöjd, eftersom det visserligen blev snyggt, men detdär salta inte kom med. Vi måste försöka igen, Kerstin!

SD får fnatt igen och vill nu ÅTERKALLA redan givna uppehållstillstånd. De måste bara vara värst. ”Även vissa svenskar skulle behöva assimileras”, säger de. Ja, de själva till exempel.

Sakine Madone skriver att folk inte vågar tända julstjärnor i fönstren i en del områden dominerade av fanatiska muslimer, och daghem har fått besök av karlar som tränger sig på och ska ha reda på vilken riktning barnens föräldrar tillhör, och försöker värva männen som arbetar där. Något konkret måste göras, skriver hon.

Det är intressant hur hjärnan jobbar. Jag har skrivit om det förr, hur man plötsligt vet saker man inte vet, och hur det kan gå till. Någonstans har vi en funktion som sitter och grunnar ihop kunskaper av det ena och det andra, utan att vi vet det – ungefär på samma sätt som vi inte behöver fundera ut hur vi ska gå eller röra händerna. Senast skulle jag köpa mat för ett möte med en ny bekant, och tänkte på saker vi pratat om och vad man kunde äta så där slött och avslappnat som man gör i en ICA- eller Coopbutik – letade efter Mor Annas korv, hittade ingen, tog en annan och tänkte helt oväntat, men förstrött – ”men tänk om A bara äter kosher?”. Medvetandet registrerade inte den där invändningen riktigt, inte förrän jag tog en kasseler och tänkte igen: ”Men det är ju griskött – tänk om A är inne på kosher…?”

Där vaknade jag till. Jag hade nämligen ingen aning om (och vet fortfarande inte) ett smack om A’s eventuella religion, och bryr mig inte heller, och inte hade vi pratat om något som ens hade avlägsen skäktskap med den saken – så varför dök det här upp? Har aldrig hänt förr.

Har tänkt genom det flera gånger, och det enda jag kommer på är att antingen har jag helt enkelt bara fel, eller också, eftersom det inte är viktigt för mig, är det viktigt för A, och det kände jag av på någon undermedveten nivå.

Just det har hänt flera gånger förr. Som när en besökande man på vår aikidodojo undrade om vi kunde gissa varifrån han kom, och någon drog till med Spanien, vilket inte stämde. Jag såg på honom och mindes min mammas libanesiska bekant i min barndom, och kom sedan att tänka på Turkiet – men där stretade något emot. Ett land NÄRA Turkiet, då. Så jag sa att jag ser två länder här, Libanon plus något land nära Turkiet – och det visade sig att han var född i Armenien men uppvuxen i Beirut.

Varför kan man då och då sådant här? Det är ju inga viktiga saker, om någon kommer från Spanien eller Armenien/Libanon, eller vilken religion någon är född i.

Men det är rätt intressant!

Annonser

Vart tog blogginlägget vägen?

Jag skrev just ett blogginlägg om bl a regeringens förslag till restriktioner för flyktingar, men det vägrar dyka upp. Hoppas det löser sig.

Slutade med den goda nyheten att könsstympning av flickor och kvinnor i Gambia nu är helt förbjuden. Och här är en liten, men dock god nyhet till: En flicka i hijab på ett brittiskt tåg blev attackerad av en ilsken tönt som skrek att hon inte var engelsk (vilket hon händelsevis är) och kunde bomba hela tåget – men andra passagerare ryckte in till henne försvar, bland dem fotbollssupportrar, och övertygade kraftfullt idioten om att han skulle stiga av vid nästa hållplats. Underbart.

Absurt blandad blogg, för livet är inte klokt.

Först: Jonas Hassen Khemiri vann det skönlitterära priset. Grattis! Jag minns när han först dök upp, och jag fick det bestämda intrycket att hans mål var Svenska Akademien, och det tror jag fortfarande. Jag tyckte mycket om humorn i hans första bok, blev inte så imponerad av den andra, och den här har jag ärligt talat och skam till sägandes inte läst. Den enda av de vinnande böckerna jag faktiskt läst är Karin Bojs´, den finns omskriven i ett tidigare inlägg.

Men den viktigaste saken just nu är ju regeringens åtstramning i flyktingmottagandet. Åsa Romson nästan grät och MP var nära att lämna regeringen, vilket man kan förstå, så beskrivningen att regeringen nu ”med hull och hår” kastar sig mot botten humanitärt, stämmer inte. Det är motvilligt. (Vilket förstås inte hjälper dem som behöver asyl.)

Nu har jag inte exakt satt mig in i hur förslaget ser ut. Om det stämmer som Peter Larsson skriver i Aftonbladet:
”Det ena är avskaffandet av den kategori som kallas ”skyddsbehövande i övrigt”. Dessa människor ska inte längre få skydd i Sverige överhuvudtaget.
Mellan januari och oktober rörde det sig om 156 personer.
Det andra är hur man avser att ersätta begreppet ömmande omständigheter med ett ännu snävare ”humanitära skäl”.
Detta berörde under samma tid 1299 personer.
För dem betyder naturligtvis uppehållsrätten i Sverige allt – medan det för Sverige ju strängt talat inte spelar någon som helst roll om vi tar emot 1500 fler eller färre.”
– så verkar ju just det avsnittet mindre genomtänkt, för att inte säga inhumant på ett sätt som inte hjälper någon på något sätt.

Men saken är att vi alltid har vetat att det inte är möjligt att pröva alla jordens asylbehövandes skäl och låta dem få stanna, eftersom de helt enkelt är för många. Vi har blundat för det eftersom vi faktiskt innerst inne vill hjälpa varenda kotte, och hoppats att vi ligger för långt bort för att bokstavligen miljoner ska söka sig hit. Nu har vi tagit emot exceptionellt många, vilket vi kan vara stolta över, men vi har inte varit fena på att genomföra det på ett praktiskt sätt.

Det i sig måste ändras radikalt – hur kan flyktingar få ligga på trottoaren och sova, bara för att Migrationsverket inte kan köpa upp färre bäddar än 30 i ett svep? – men att fortsätta utan restriktioner går inte. Vi är knappt tio miljoner, ett av Europas minsta länder, och de som är i nöd är så många fler. Här behövs det samarbete som en frustrerad och kanske inte diplomatiskt jättevass Löfven försöker åstadkomma. För en familj som bombas i Syrien och hotas av IS är ett jätteläger på en åker att föredra framför att stanna kvar, de riskerar sina liv för att alls ha den minsta chans att överleva, men vi har inte inom EU ens kunnat enas om sådana temporära lösningar.

Media har gått i taket, och det ska de göra, granska varje bokstav, kolla om åtstramningen verkligen är nödvändig just nu och just på det sättet, och komma med konstruktiva förslag. Om vi ”går SD:s ärenden” är däremot en icke-fråga, deras rasistiska agenda har inte med saken att göra. Deras virriga och faktiskt naturvidriga grundtankar om att blonda och blåögda ska inavlas och sitta ensamma på plättar på jordklotet är och förblir vansinniga, låt oss lämna dem utanför diskussionen helt och hållet. Att dessa tankar skulle vara någon sorts utslag av ”svensk kultur” är en helt absurd idé.

Bakom flyktingströmmen ligger klimatförändringar som torkar ut jorden på många håll och krigshandlingar så grymma att vi knappt kan tänka oss dem. De här två sakerna måste man ta hand om på plats och med internationellt samarbete, liksom att öka biståndet till de miljoner flyktingar som nu lever i läger nära sina ursprungsländer. Det kan inte ersätta att ta emot flyktingar i Europa, men vi borde satsa mycket mera på det.

Låt mig sluta med en positiv nyhet: I Gambia är det från och med nu olagligt att könsstympa flickor och kvinnor.

Fröken Etymologi och film.

Jag vet inte om fröken Ur fortfarande existerar, men just nu längtar jag efter en fröken eller herr Etymologi. Tänk om man kunde ringa någon glad spränglärd person, omgiven av böcker, som bara sitter och väntar på att någon ska höra av sig och fråga saker!

Funnes hen, skulle jag kasta mig på telefonen och fråga: Varifrån kommer egentligen ordet skratt? På norska heter det latter och på engelska laughter, tydligen är de av samma stam, men skratt? Jag har funnit mig i att vi högdragna svenskar lämnade det ursprungliga vindöga (vindu, window) och snofsade till oss med latinska fenestra (via lågtyska, bör ha kommit tillsammans med kloster- och katedralnybyggen under tidig medeltid), numera fönster. Men, igen, skratt? Det är en gåta! Heter det kanske ”ich schratte” ens på det lägsta av tyskor? Nej!

Peter Ganneby på NoN mailade idag att han gillade den förkortade versionen av min egen ”Damn you, autocorrect!”, så den dyker upp snart på den sidan, gissar jag. Jag skulle vilja skriva mer och andra saker på andra sidor, fortsätter att greja med foton och någon läser filmmanus.

Jag har sett lite mer film – Wild, Reese Witherspoon på själsrenande långpromenad i vildmarken med en ryggsäck lika tung som hon själv, och hon är en bättre skådespelerska än man vanligen tänker sig. Lånade Angelina Jolies ”Unbroken” också, kan vara roligt att se hur hon utvecklas som regissör.

Unbroken är en märklig film. Inte speciellt bra, hyfsad, till och med Jolie med alla resurser runt sig missar att gardera sig med nödvändiga bilder, så klippningen blir ibland lite konstig. Men det allra konstigaste är den stämning av slickad onaturlig renhet som präglar rollerna, även när karaktärerna är smutsiga och skitiga i japanska fångläger under andra världskriget. Jolie har en förkärlek för unga manliga skådespelare som alla är bra, men på ett mystiskt sätt ger ett ariskt polerat intryck, om det går att förstå. Även huvudrollen som ska föreställa italienare (med matt färgat svart hår). Gossarna ligger i tre veckor i en båt på havet efter en flygkrasch, men håret växer inte och det lilla skägg de får (det tar två veckor) är snyggt klippt och ansat. Jag, som ju gillar Angelina Jolies humanitära sida, blir starkt mystifierad.

Och nu väntar jag på att få veta vilka som får Augustpriset!

Märkliga ting i Sverige.

Den här senaste händelseutvecklingen – Säpo som ställde till ett väldigt rabalder för att ta fast en person som lever helt öppet med sitt namn på dörren, och publicera en suggestivt oskarp bild av honom när det fanns helt normala – påminner mig om Thomas Bodströms deckare.

Jag hade inte tänkt läsa hans böcker (jag tyckte hans självbiografi visade en rätt anpasslig och föga smart typ), men så slog det mig att han ju har en massa erfarenhet av regerings- och rättssverige bakom kulisserna. Så jag började låna dem, och i tillägg till en del festliga redigeringsmissar som ”han fick låna en nyckel av Erland som hängde i en träbit”, ger det ju en del insikter av en verklighet som, även om man måste komma ihåg att den förstås är filtrerad genom det bodströmska medvetandet, är rätt intressant att ta del av.

Det är förorättade regeringskorkskallar och myndighetspersoner som gör tvivelaktiga dealar över hela linjen, advokater som fjäskar för brottslingar för att ta hem lukrativa uppdrag, poliser som slår alla de kommer åt, andra poliser som inte tycker de kan hindra det, en tredje sorts utredarpoliser som finner sig i direkt olagliga utredningsmetoder och partiska förundersökningsprotokoll. Efter klädsam förvirring, förstås. Folk är korrupta och medierna (som enligt Bodström trycker det mesta utan kontroll och gärna formulerar sig så tendensiöst att det blir direkt missvisande) betyder allt för att genomdriva saker eller helt enkelt hålla sig kvar. Få överlever ett drev (om de inte är genier på detta som Gudrun Schyman). Kunskaper lyser med sin frånvaro och grå eminenser tar makt.

Det är rätt underhållande, samtidigt som det är förskräckande. Han målar upp en bananrepublikbild vars exakta autenticitet det är svårt att döma om, samtidigt som man inte har så svårt att känna igen, eftersom den dyker upp i vardagslivet lite då och då. (Tågen! Skolan! Äldrevården!) Och advokaters fascination av tunga brottslingar visade sig ju bland annat när advokaten Jens Lapidus skrev ”Snabba cash”.

Och det fortsätter. Migrationsverket låter folk sova i snö på trottoaren, skickar ensamkommande flyktingbarn så unga som tolv år utan minsta skydd eller kunskap i svenska på soloresor med tåg med en lapp i handen ”hjälp mig till flyktingboende si och så”, och ska nu ge asylsökande i uppdrag att söka tak över huvudet på egen hand. Hur? undrade en journalist. Ja, de får väl prata med varann och lyssna på rykten och så, blev svaret.

Och – all svensk beredskap är numera nedlagd. Den militära, infrastrukturen, lager av mat och annat.

Jag vill ha sagt att även om Bodström tyvärr har rätt när det gäller en del journalistik, tycker jag att mycket dagspress har skärpt sig och går in för att publicera långa, välresearchade fördjupningsartiklar som man läser med glädje och intresse.

För övrigt. Dags att börja om från scratch.

Tjock men känslig men tålig.

Alltså ens hud. Bildligt talat. Det är bra att vara sensitiv, men också bra, för att inte säga nödvändigt, att inte ta allting så allvarligt, att vara lite härdad. Samtidigt får det inte gå så långt att man tar allt, glömmer sin integritet och blir en vindflöjel. Och då menar jag när det gäller skrivande.

Om man skriver någon form av skönlitteratur, antingen det är lyrik eller romaner eller deckare, är det en fördel att utövat journalistik ett tag. När man gör det, möter man nämligen reaktioner från redaktioner hela tiden, och de är INTE sentimentala. De har begränsat utrymme och vet ungefär vad de vill ha. I förrgår skickade jag t ex en liten grej (betitlad ”Även du min Brunte”, den handlar om möte med en utflippad stavningskontroll) till NoN på DN. Svar inkom att den tar de gärna, till min förtjusning, men vänligen korta med 1000 tecken, dvs en tredjedel.

Det var jag förstås beredd på och blev bara glad att jag fick korta själv (det händer inte alltid). Att bearbeta är en spännande grej i sig. Vilken poäng kunde jag släppa, hur kunde jag formulera om? Ofta, har livet lärt mig, är det bäst att dumpa ett helt litet sjok och behålla tre-fyra lite utförligare partier än att snålkorta över hela linjen, för gör man det försvinner gärna atmosfären.

Så jag pillade och prövade och räknade och fick ihop ca 2400 tecken som jag tyckte var riktigt kul (jag sa att det var en liten grej!) Och nu vet jag hur NoN-sidan är upplagd: det längre kåseriutrymmet är för återkommande kolumnister, en del unga och en del äldre favoriter som Ove Säverman och Staffan Skott, och sedan finns en lite mindre extraplats.

Som hyfsat erfaren frilansare tar man alltså inte åt sig. Man gråter inte i kudden, man blir inte kränkt. Det är en väldigt, väldigt bra och givande inställning, och hur ska man annars kunna jobba ihop med andra? När jag satt med mina fotografgäster och tittade på foton, såg jag alltså på dem (bilderna) med en utifrånblick, som om det vore någon annans. Samma sak skulle jag göra med ett av mina filmmanus, om jag skulle regissera det själv. Manuset är en grej, filmen en annan. Samma med böckerna – de är inte mina bebisar som jag trycker mot mitt bröst och beskyddar. När jag skriver ber jag ofta om input från läsande vänner och bekanta, men när de är utgivna är de vuxna, så att säga, och får klara sig själva. Det är förstås tråkigt om någon inte gillar dem, men det ger mig inga hjärtesår. (Annat är det med ens riktiga bebisar, oavsett ålder!)

För övrigt är det frysgrader i Stockholm, jag höll på att smälla av när jag gick de tre kilometrarna runt sjön och det fanns ISFLÄCKAR på gångstigen. Fick gå hela tiden och hålla händerna för bihålorna, för de tål i princip ingen kyla alls. Måtte nu snön dröja ett tag, för så fort den kommer, blir hela promenadslingan isgata. Osandad!

Igår och idag.

Igår fick jag en fin förmiddag, för Kerstin hade trollat fram ännu en Dramatenbiljett till mig, nu gällde det genrepet klockan tolv på Fanny och Alexander.

Jag kom kutande i absolut sista sekunden och trampade allas tår när jag ålade mig in till min mittenplats långt fram. (Ser ju halvvisset, så Kerstin hade tänkt på det.) Det är enormt trångt mellan stolsraderna på nationalscenen, det är det.

Vände mig om och bad den stiliga mannan i övre medelåldern om ursäkt för att jag behöll solhatten på. Han bara skrattade, det var OK. Och jag behövde hatten (och glasögonen), för den snurrscen som nu härbärgerar de olika rummen i de Ekdahlska och biskopska hemmen var bland annat utrustad med en i och för sig tjusig spegel som reflekterade strålkastarljus rätt ut i salongen för varje varv. Bryn duckade.

Jag har inte sett denna uppsättning förr, den är full av attiraljer och skådespelare av olika kynnen, och under en stor del av första akten snurrar scenen hela tiden, så att de kan springa ut och in i rummen. Ärligt talat gjorde detta mig lätt sjösjuk, och det blev alldeles för många fragment ur allas liv. Man snappar ganska fort hur de olika kärleksparen/kombattanterna har det. Regissören själv (Stefan Larsson) spelar den elaka biskopen, om av lusta eller nödvändighet vet jag inte. Visuellt passar han bra, men ingen kan givetvis mäta sig med Jan Malmsjös diaboliska figur i filmen.

Nu har jag fått höra att detta inte var det bästa framförandet någonsin av pjäsen (vilket väl just är som det ska vara på en genrep?), men den tog sig efterhand och en del scener var riktiga fullträffar, som teaterns i teatern repetition av Hamlet. Jag har alltid sett Thomas Hanzon som en väldigt balanserad skådespelare som aldrig överdriver, men här gjorde han en låtsasvålnad som först skulle spela otroligt dåligt och sedan formligen explodera i en monolog, och han var strålande – precis som Pontus Gustavsson som den ettriga regissören. Mer Pontus Gustavsson i mitt liv, tack. Det var flera som var väldigt kul att titta på.

Medan de spelade skickade Kerstin mail till mig av sig själv i sin statistroll som faster Elsa (i biskopsboningen) och av väntande i kulissen. Kerstin, som jag ju träffade på vår teaterskola, blev inte skådespelare utan kontinuitetsperson (tror jag det heter) till både Bergman och Tarkovskij och många andra filmregissörer, och sedan filmklippare, och sedan hamnade hon på Dramaten bakom scenen, men hon har väldigt roligt med det här. Pjäsen har också varit över i USA.

I pausen kom jag i samspråk med den alldeles väldigt trevliga karln bakom mig. Han berättade att han och hans sambo (förlåt förresten, jag tror de var gifta) sett Fanny och Alexander fyra gånger nu, att de ständigt går på Operan och andra kulturevenemang, och de är med i Louvrens vänner och hade en liten våning i Paris som de nu sålt (”vi lyckades BÅDE köpa och sälja en lägenhet i Frankrike TROTS den franska byråkratin!”) Jag uppfattade honom som i övre medelåldern, och någon man skulle vilja ha med i en film, men det visade sig att han var 84 år. Otroligt. Och nu skulle paret till Paris igen, flyg och hotell var beställda. De såg så förväntansfulla ut, och jag blev riktigt avundsjuk på deras förmåga att fixa ett häftigt liv åt sig.

Glädjen från föreställningen och detta apropåmöte höll i sig ett bra tag. När jag kom hem fanns ett trevligt kort från tre av de fyra systrarna i Norrtälje, målat av den fjärde, en fin vattenfärgsbild från Gotland. Det som inte fanns var belysning i farstun. Nu igen. Så när jag varit ute en sväng till, blev jag plötsligt rationell och köpte en ficklampa på Ica, och kände mig så otroligt kompetent när jag kunde lysa mig fram till hissen och hitta ytterdörrens lås i ljuskäglan. För mig tar det ju annars några år att komma till skott med inköp.

Idag åkte jag till Riksdagsbiblioteket, inom mig med en liten undran om det var så klokt av dem att ha öppet med risknivå 4, och detsamma hade slagit dem. Biblioteket var stängt. Ett klokt drag. Jag går inte och tänker på faror, men medvetandet finns ju där, och jag undviker de platser jag tror illasinnade skulle vilja fokusera på. När jag gick förbi det jag tror är en sons arbetsplats lade jag märke till att det fortfarande bara finns en vanlig vakt där. Hm. Och själv fick jag uppleva att en alldeles vanlig kvinna tittade snett och ilsket på mig när vi passerade bron vid Riksdagshuset. Jag förstod ingenting, förrän det slog mig att jag ju är insvept i en stor sjal. Inte vet jag, men hon kan ha trott att jag var muslim och ville visa sitt misstroende. Så nu vet jag hur det känns.

Vilket leder tankarna till profilering. Jag kan inte se hur det kan undvikas. När de mest kända illasinnade (jag vill inte dra till med sökbara ord) var IRA, fick alla från den landsändan finna sig i att kollas extra på flyg, t ex den kvinna som satt bredvid mig på USA-flyget.

Då blev även jag kollad, eftersom jag varit i Tunisien på semester och hade stämplar i passet därifrån. Jag hade inget emot det. Hur ska man annars göra? Titta snett privat tycker jag man ska ge fasen i i alla sammanhang, man ska vara snäll och hövlig mot alla på samma vis, men i säkerhetssammanhang är det svårt att inte låtsas om att en gren av världens våldsamheter kommer från Mellanöstern, medan en annan utgörs av ljushyade högerextremstollar a la Breivik eller unga, ensamma killar som radikaliserats på nätet. Oavsett varifrån de kommer, är de tyvärr svåra att hitta.

Och jo, jag har fyllt år igen. ”Ja, må jag leva”, sjöng jag för mig själv. Och är enormt tacksam för att jag får knega på, och jag trivs så utomordentligt bra i min lya.