Drömmarnas spa.

Eller snarare själens. Ni vet att man behöver drömma, för det rensar själen som ett spa rensar och lugnar kroppen. I drömmen kan alla skriva fiktion och göra en film, man bearbetar problem, hittar på roliga saker, kompenserar och oroar. I många år mindes jag inte en enda dröm, men nu verkar de ha kommit tillbaka – with a vengeance.

Vanligen vaknar jag efter ett par, tre, fyra timmar, alltså mitt i natten, och kliver upp och vädrar och försöker kanske fixa mer värme i den kalla lägenheten, men tittar INTE på klockan. Går och lägger mig igen, hur nära morgonen jag än tror det är, somnar så småningom om – och NU drömmer jag. Livligt.

För ett tag sedan drömde jag om mina två söner som barn, ungefär sex år, glada och pigga. Inte för att jag tror att de fortfarande är barn, utan för att man är sig själv då på ett annat sätt än innan Livet har placerat det ena löklagret efter det andra på en. Den yngsta låg och gonade sig på min säg som överraskande nog hade ett glatt rött överkast, och jag kravlade upp från andra hållet och klappade honom på benet.

Häromnatten drömde jag om den yngsta igen, nu som vuxen, och han var fortfarande glad och pigg, och han hade en grå varm ylleöverrock som jag kanske hittade på själv. Och vi kramade om varann så där som man gör när man ses rätt ofta, lite hastigt. Jag har fortfarande känslan av det glada ansiktet och yllerocken.

Inatt (eller imorse) drömde jag något som definitivt helt omöjligt skulle kunna hända. Jag var inkallad för att ersätta en regissör som jobbade med en scenpjäs i Norrland. Varför? Inte en schusning. Jag har aldrig regisserat en scenpjäs i mitt liv och aldrig varit i riktiga Norrland, utom en jul i Jämtland. Men där satt jag, pigg och alert även jag, och tittade på när skådespelarna körde genom sin pjäs för mig för att jag skulle veta vad det handlade om, och det fantastiska var att stämningen var på topp och alla fulla av entusiasm. Goda vibbar, skaparanda och gott humör och vänlighet bara vällde mot mig och runtom till alla.

-Jag kommer att göra det här mindre symboliskt, förkunnade jag till allas förtjusning, och la till: Imorgon går vi genom hur ni, var och en, har tänkt er era roller hittills. (Hurra! tycktes skådespelarna tänka.) Fast imorgon är det ju lördag (det enda i drömmen som stämde), så då kanske vi ska vara ledi…

Neej! Ingen ville vara ledig. Ska vi ses tio, då? undrade jag. Halv åtta! sa de. Vi enades om åtta.

Ja – jag förstår att fullt så smärtfritt går det sällan till i verkligheten!

Det är ju inte precis någon svårtolkad dröm, även om den innehöll flera personer som jag träffat och inte tänkt på på ett tag – varför dök de upp just nu? Men summa summarum är förstås att jag vill jobba och ha stöd och backning, och nu fick jag det och blev uppiggad. Jag beundrar kroppens och själens otroliga förmåga att gå genom de mest förfärliga saker (nu talar jag inte om filmer och teaterpjäser) och ändå kunna läka sig själva, räta upp sig, och gå vidare. Vi är sega.

Drömmar är djupt personliga, man kan inte tolka dem efter någon sorts one size fits all-idé. Man kan grubbla över dem och slutligen känna igen vad de handlar om, känslomässigt. Invävd i slutet av den här optimistiska drömmen (utan något samband med dessa skådespelare, pjäsen, regijobbet eller Norrland) fanns också en helt annan, mörkare dröm, som jag fick tänka över länge innan jag förstod.

För att hoppa vidare till present time: Roland S tyckte jag kunde se ”Tjuvheder”, en film inspelad i dokumentär stil. Kanske kommer jag iväg på den ikväll!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s