Sista dan före första dan. Liksom.

Satt just bredvid en ung kvinna i T-banan. Hon kommunicerade (förutom med sin telefon) med sin kille mittemot, och jag trodde på fullt allvar att hon talade ett märkligt, främmande språk. Rösten var som en knarrig plåtsax, om man kan tänka sig en sådan, orden kom i raketfart och stavelser svaldes.

Uppenbarligen. För hon talade faktiskt svenska. Inte bruten svenska, kände inte igen några accenter, bara svenska. Och jag begrep inte ett ord! Tack och lov satt en tioårig tjej där också, och henne förstod jag när hon pratade med sin bror. Annars hade jag sett min kommunikationsframtid med bävan.

Visdomar jag samlat inför 2016.
Köp inte tulpaner så här års, säger jag bara. De dör efter tre dagar. Och nutidens hyacinter går på anabola steroider. Mitt lilla gulliga exemplar hade dött av ålderdom redan på julafton, jag fick köpa en ny – som nu ränner iväg i samma snabbtågshastighet.

Idag satt jag och slölyssnade på radion. Det var ett program om hög ålderdom, tjolahopp, det är ju nyårsafton och man måste muntra upp alla ensamma gamla lyssnare! Men det intressanta som det handlade om, var att många äldre ändrar personlighet på ett spännande sätt. Jag talar inte demens, men för en del händer något annat – de slänger sina gamla konventioner, börjar leka och tycka om alla människor och ha skoj. En kvinna som alltid burit pärlor och fnyst, så att säga, fann sig plötsligt gå runt i träningsbrallor, pärlor kan hon inte tänka sig (varför traska runt med något om halsen?), hon tar kontakt med andra (kittlar dem, t ex) och leker med små barn i närheten. Och hon är fullt vettig och inte hysterisk eller så. Hon insåg bara en dag att hon är en fri människa som kan göra vad hon vill. Och hon är 88.

Det finns numera en term för det där. Men det är tydligen mycket mellan himmel och jord som man inte begriper. En annan åldring i ett annat program är 102 år, dansar sällskapsdans flera gånger i veckan – snabbt och smidigt, sa reportern som var med – och har faktiskt en sexig röst.

Fotona: Inget tema, temat det är jag! sa jag ju. Men när jag provhänger bilderna i datorn, ser jag att de ändå måste hänga ihop på något sätt, åtminstone i grupper. Jag börjar förstå varför fotografer älskar svartvitt – det är för att de inte behöver bekymra sig om färgklaff mellan sina foton! Min bild av Sara Paretsky, t ex, går i varmt rött och gult. Det av Stieg är hårdare och mera blått, eftersom han sitter inomhus. Skär sig när man ser dem intill varann. Det går säkert att ordna, men det är bökigt.

Sedan har jag börjat skapa andra sorters bilder, nonfigurativa, som bygger på andra saker jag gjort på papper. Spännande. Jag tror det är min målarabstinens som kommer i dagen, jag har inte målat en tavla på åratal.

Nu: Gott Nytt År (igen) allihop! 🙂

Annonser

Dagen före dagen före nästa år.

Först en länk till en artikel om Säpo. Skriven av en smart person.

Den här helgen hos den sällskapliga eremiten har präglats av långsamtal. När jag skrivit här senast stötte jag på J på Ica, henne som jag hoppade på mitt på ett övergångsställe i höstas för att komplimentera hennes klädsel. Jag brukar inte göra så, men nu kunde jag inte låta bli, och hon stannade, log med hela ansiktet och sa: ”Du har gjort hela min dag!”

Nu hamnade vi, jag och denna dam som ser ut som en nedtonad  Iris Apfel, (sök i rutan på En färgspark i baken), i ett långt samtal mitt i en gång i en butik fylld av envägstrafik. Mycket trevligt. Och nu såg jag hennes rollator på närmare håll – en rollatorernas mountainbike, fast mer sofistikerad, sleek och med en tunn sits som verkar gjord av svart skinn. Mycket snygg. ”Givetvis!” sa hon. Hon är snart 89 år.

Och igår fortsatte långsamtalet med Monica Rolfner. Vi möttes på Sturehof, lugnt där klockan sex trodde jag, men glömde afterwork-folket med nyårsvittring i näsan. Så vi fortsatte till KB. Där i baren var det pratvänligt.

PS. Denna blogg tycks inte gilla att länka till någonting som publicerats här.

Gott Nytt År!

Mellandag

Det slog mig att jag inte vet ett smack – eller ett mycket litet smack – om vad som rör sig på musikfronten, så här sitter jag med youtube och går genom låt efter låt på tidningarnas ”bästa låt 2015”-listor. Väl medveten om, förstås, att det är just dessa musikskribenters personliga smak som styrt.

Jaha, och what is moving? Lana del Rey började jag med (AB), och hon har en otrolig röst och suggestiv sång (High on the Beach), men jordens fjantigaste video. Uppenbarligen stenpackad glider hon runt i en sällsynt illa placerad kåk mellan en motorväg och havet och visar tuttarna för kameran i olika fåniga positioner.

För att ge henne en chans tittade jag på ytterligare tre låtar, och det var ungefär samma sak där. Inklusive en verkligt uråldrig scen, den med killen som i slow motion trycker upp henne mot en bilhuv. Och hennes youtubeklipp drar upp till flera hundra miljoner visningar.

Ingenting i de följande låtarna gav mig heller den där aha-känslan inför att ha stött på något omvälvande och genialiskt. Fantastiska röster och övervägande tunggungande suggestiv musik, men fåniga tjejer – till och med den världsledande Taylor Swift, tjejen som noteras som en av världens största makthavare i Vanity Fair (och överallt annars), fånar sig. Warum och why?

Inte klar med listorna än, kanske finns det verkliga guldet någon annanstans. Hög kvalité, och lyssningsbart i natten, men… (P, du har gjort bättre låtar).

Jag vill ha reda på vad jag missar, vad jag inte hänger med i på olika plan, t ex språket. Men det verkar inte ha hänt så mycket under de senaste tio åren. Ungdomar säger fortfarande hon ba och jag ba! Enda skillnaden, som jag kan se, är att unga kvinnor talar otroligt fort numera. Så kom igen, hjälp mig, var kan jag hitta det där som skiljer dinosaurierna från de nya kycklingarna? Några tips? 😉

…och god fortsättning.

Jo, jag överlevde. Och det är en konstig december, den varmaste sedan mätningarna började 1850, om jag slarvlyssnat rätt på radion. Den smärta ni känner till är konstant, ständigt närvarande. Det hjälper att vara en vuxen person, but just so far. Det hjälper också att vara en född optimist med en känsla av att vara ordentligt rotad i marken. Det hjälper också med den inbyggda livskänsla som vi alla har, även under för jävliga omständigheter.

Är det några kvar här? Konstigheterna fortsätter, nu hittade jag två kommentarer från Bert i skräpposten (sorry Bert, nu är de godkända!), tror det beror att jag inte får meddelanden i min mail, utan i en ny mail som killen som flyttade bloggen har upprättat av praktiska skäl. Bloggen är fortfarande icke googlingsbar och alla mina bilder är vad jag kan se på väg att försvinna från Google eftersom få kan klicka på dem. Senast vid nyår måste man göra något åt det här.

Det har varit rätt tysta dagar. Jag tänkte jag skulle fixa en ny sorts glögg, blåbärs- och hallonjuice (kokad av bär) plus kar de mumma och lite cointreau. Jaha, och hur smakade den saften? undrar ni kanske. Ja, det skulle jag gärna berätta om jag haft en aning, mitt smak- och luktsinne är rätt illa just nu tyvärr. Jag kan stå och koka lax och inte känna någonting.

Just oförmåga att känna fiskdoft lär vara ett dåligt tecken. I mitt fall vet jag att det är stress, eftersom det kommer och går, för ögonblicket är det också förstärkt av en nyss överkommen förkylning. Glömmer ord gör jag dessutom, det tycks hänga ihop med fisksniffningsbrist. Satt t ex i en hel minut och försökte komma ihåg ”axiom”. (Och sedan när det dök upp, passade det inte in i korsordet i alla fall!)

Tänkte maila en julhälsning till Mannen från Burkina Faso, men hade tappat kortet med adressen. Tänkte också skicka en till familjen på Farmors släktgård Heieren, men glömde det och ringde i stället dagen före julafton.

Den jag ringde till var min syssling. Vi har träffats en säger en gång (besöket finns bloggat om, i samband med min Norgeresa för att träffa den plötsligt påkomna nya familjen och den gamla och försöka lista ut vem jag var.) Den gången föll det sig så att vi båda samtidigt läste de gnostiska evangelierna. Nu hade jag tänkte mig en stunds trevligt småprat, men vi gled in på de stora livsfrågorna, hur hänger alltihop och varför och vad är meningen, och det blev ett långt samtal.

Han frågade också vad jag skulle göra under julen. Jag förklarade läget. ”Men kom hit då”, sa han. ”Så långt är det inte. Kom du bara!”
Det var nog det snällaste någon sagt på år och dag. Nu åkte jag inte, men gissa om det var fint att höra.

Bilder har jag hållit på med. Gick igenom de niotusen + i gamla datorn och hittade en av Monica Rolfner som jag gärna vill ha med, bilden alltså. Den har redan varit i bloggen så hon har godkänt den, men nu ringde jag i alla fall igår för att fråga. Och det blev ett nytt mycket långt, roligt samtal, den här gången om filmbranschen och livet, Monica är ju manusskribent.

”Folk säger att jag måste ha ett tema för mitt fotoevent”, klagade jag någonstans mitt i.
”Varför det, det är ju du som är temat”, sa Monica, helt korrekt.

Så är det ju, bilderna är snapshots som är nedslag i de verkligheter jag passerat. Sedda genom ett bestämt öga. Även mina porträtt är snapshots, folk plåtade i sina verksamheter, inte poserande. Stieg på Expobalkongen, Monica på sin älsklingspub under en inspelning, Sara Paretsky som gäst i min soffa, skådespelaren Peter Gardiner på min vind. Och jag förstår att jag måste hitta en semantisk förklaring till den här utställningen, något just i den stilen, för att det ska fungera för dem som ser den. Där ser man – återigen – hur otroligt viktigt och avgörande språket är. Det man inte kan formulera, kan man inte göra (eller göra något åt).

Om man säger att en bild bör ha tre saker: innehåll, form (komposition) och skärpa, blir det oftast två av tre i mina bilder, de två första. Det finns skärpa också, men det här är generellt inte bilder där man kan beundra ljusets spel i varje fjäder i en dykande örns fjäderdräkt eller skimrande sandkorn som en elefant i öknen blåser upp. Jag har använt de kameror som stod till buds. (Men jag måste köpa en ny, eftersom jag vill fortsätta fotografera.)

Vad mer? Jag lägger upp en tidsplan för 2016. (Och nu strök jag ett helt stycke med personliga tankar.) För säkerhets skull säger jag ingenting, men kanske jag är tillbaka där jag var när Den sjätte natten kom till och jag hade en enorm writer’s block och kände det som om jag skulle dö om jag skrev. Jaha, och än sen då? frågade jag mig själv. Var det något annat du skulle göra under livet? Ungarna är vuxna sedan länge. Då får du väl dö då. Sätt igång och skriv!

Och så gjorde jag det. Utan att dö. Och vidarebefordrar härmed mitt råd till mig själv och alla andra! (Särskilt dig, älskling.)

Nu vänder det alltså, + C och annonser i Vanity Fair.

Ja – bara sex månader kvar till midsommar! Och så det här konstiga vädret med vårvärme och torra trottoarer och noll snö. Vissa dygn är det ungefär bara Kiruna som lyckas skaffa sig någon minusgrad.

Igår stötte jag på C. Jag har sett henne i åratal, en av kvarterets original, hon var ute och städade gatorna. Två gator, närmare bestämt. Har aldrig sett henne någon annanstans. Hon äter alltid på James Edition, det nya lilla hål-i-väggen-kafeet, där mamma revisorn bakar och lagar fantastiska soppor och pajer, och C tycker att sonen är söt. Annars ser jag henne prata med tiggarna utanför Coop, eller fortfarande putta bort skräp från sin väg med de kryckor hon numera måste använda.

Nu råkade vi i samspråk, hon var på gott humör och frågade om hon fick följa med in på Ica och titta på när jag kvällshandlade. Visst! Det är inte varje dag någon tycker det är spännande att se på när man handlar. På vägen därifrån berättade hon om sitt liv som var mer intressant än man kunnat ana, om vuxna barn och SIN VANSINNIGT KALLA LÄGENHET. Som hon inte precis hade bråttom hem till. Våra olika hyresvärdar är lika snåla med uppvärmningen.

Sedan hängde hon med in på 7-11 där jag hittade en sprillans ny Vanity Fair. Den artikel i den som intresserade mig mest handlade om den kommande filmen om kraschen på Wall Street, efter en bok skriven i avsikt att tala om för folk vad som faktiskt hände och hur de blev snuvade. Bokförfattaren, som också skrev boken Moneyball, berättade hur förebilden till Jonah Hills roll i den filmen blev förfärad när filmbolag ville köpa rättigheterna till ”hans liv”, för att kunna filma boken. (Det heter så i USA.)

Oroa dig inte, svarade Michael Lewis, det blir aldrig någon film! De kommer att betala dig för optionen i flera år medan de kommer fram till att ingen vill se en film om baseballstatistik, så ta pengarna bara. Filmer blir nästan aldrig av. Men det blev just den filmen, och nu även ”Big Short”, därför att en f d ståuppare och skribent för Saturday Night Live var den som hade guts nog, och insikt nog, och intellektuell frihet nog att ta sig an materialet – förstå mekanismerna på Wall Street utan att bli en av dem. ”He is not clubable”, har inget behov av att använda sina nya insiderkunskaper för att själv framstå som smart och inne i gänget. Det där med komikers förmåga talade verkligen till mig, det är så sant. Som Groucho Marx sa – en bra komiker kan alltid göra det som krävs i alla genrer.

Sedan är det alla Vanity Fairannonserna, stora blanka saker som säger mer än man kanske ser vid första ögonkastet. Det är till exempel oerhört populärt med kantiga tjejmodeller som ser ut som 16 och är lite småsura, men samtidigt har en lite (motvilligt) beundrande blick.

De har dyra aftonkläder som sitter lite avigt och dyra väskor, och vad annonserna, som uppenbarligen riktar sig till äldre män, egentligen meddelar är följande: ”Om du köper de här sakerna kan du också få en sextonåring som VILL hänga med dig, som är lite lagom kavat och gulligt smart och säger små för dig ofarliga sanningar på ett bedårande truligt sätt. Hon är lite oberäknelig, hon ser på dig med en aning skepsis (kanske ömmar hon för fred på jorden och söta djur) men på samma gång beundrar din världsvanhet och position. Och det är ingen risk att hon startar en konkurrerande företag eller alls kan skada dig, och när du skrattar vänligt åt henne när ni diskuterar i sängen, backar hon alltid eftersom hon inte vet så mycket när det kommer till kritan. Hennes små åsikter är bara uppfriskande.”

Japp, allt det där kan man få in i en annons med fem kobenta tonårsmodeller i haute couture, med knallröda läppar och den där blicken!

(Ut ur denna blogg kan jag nu logga mig, men den är fortfarande inte sökbar på Google och det är ungefär tio, tolv personer som hittar hit. Tråkigt om man vill nå lite fler än familj och gamla vänner, det håller förstås inte. Jag trodde bokstaven s i http-delen hade något att göra med problemen, men andra wordpress-bloggar kommer man ju in på, som t ex  Bookwitch.  Som jag nu förgäves försökt länka till flera gånger – bloggen vägrar av någon anledning.)

Den ofrivilliga ensamfirarens vademecum.

Vademecum är latin och betyder ”följ mig”, ”gå med mig”, vilket ju är lite roligt när det gäller tandkräm. Men förr kunde man ge ut små how-to-do-böcker som hette till exempel ”Ökenfararens vademecum”, med goda råd i stil med ”medför vatten och sandskyfflar och se upp för ormar som slingrar sidledes”.

På julen ska man helst vara stor familj där alla tindrar. Därnäst en liten familj som tindrar. Därnäst någon som skippar julen ”för att hen vill det” och har arton kompisar att gå på krogen med. Sist kommer den som inte alls vill skippa men måste – och hur gör man då? Jag är en av dem, så vademecum!

Jag skrev en gång en julnovell (beställd, vet inte om de väntade sig just detta) om ung kvinna vars bästa tjejkompis åkt bort över jul med SIN tjejälskling (orsakade problem i norsk tidning) och inte hade annan familj i stan. Hon laddade käckt upp med marsipan och filmer och böcker, men somnade olyckligtvis och vaknade, med garden helt nere, ensam och olycklig lagom för att höra Kalle Ankas julafton genom väggen till en fulltalig familj.

Eftersom det var en julnovell fick den ju inte sluta i dysterhet, så jag lät min hjältinna ta bilen och köra en sväng, varvid hon krockade med ensam pappa som lämnat dotter till mammajul och nu försökte köra från SIN ensamhet på motorcykel (krocken var förstås hans fel, hjältinnan fick förbli hjältinna). Julafton på akuten, med andra ord, och sedan middag hos honom och möjlig fortsättning.

Nu kan inte jag göra likadant, för det första är det för farligt och för det andra har jag ingen bil. Möjligen kan jag gå ut och sparka på en parkerad kärra så att den börjar tuta, och ut kommer en trevlig humanistiskt lagd frånskild karl i lagom ålder och vill bjuda på middag på krog och bara prata om böcker, film och foto, och politik, och har en sagolik humor.

Om det nu inte funkar, vad gör man praktiskt, om man är en egoist som inte känner för att hjälpa till på Stadmissionen fast man borde? Ja, är man i Stockholm kan man gå på bio och se ”En man som heter Ove”, till exempel. Ta promenad på Kastellholmen.  Eller som sagt hyra film, men om man lånar på bibliotek råder jag att ta flera – en del hyrfilmer är skadade och vill inte spelas upp, och då sitter man där med sin marsipangris.

Julprydnader: Har man julgransälskande katt, vilket jag haft, är det fint att ha en liten gran. (Jättekatten Winston blev alltid ledsen när granen till sist åkte ut. Jag hade den så länge det gick. ) Att hänga upp julprydnader bara till sig själv kan bli lite antiklimax – man tar upp dem, sitter och tittar på dem och sedan tar man ner dem igen, och  får då helt konkret känna vilket flockdjur man ju är. Att titta på tomtar och dylikt i ensamhet fungerar inte riktigt. Å andra sidan funkar det inte heller att låtsas att det INTE är jul.

Så jag kompromissar: tar fram ett par grejor som jag tycker om i vilket fall som helst, en fånig tomte med en blomkruka bredvid sig, där växer just nu en allt större hyacint hej vilt som måste luta sig mot en ljusstake. Hänger en julgranskula på datorn. (Gillar rent allmänt julgranskulor.) Ställer fram EN älskad trätomte och sätter upp sådana där vita papper som man kan vika och klippa och göra mönster i. Dem gjorde jag för åratal sedan, och jag gillar helt enkelt att ha dem på fönsterrutorna och titta på dem.

Sedan kan man alltid käka en macka med julkorv och en lussekatt, om man diggar lussekatter. Om man blir deppad klockan fyra på julafton finns förstås bara en sak att göra – surfa på nätet och tittade på roliga kattklipp, om ens nät funkar (det gör inte mitt), eller gå ner på 7-11 och köpa glassiga tidnigar.

God jul, både ensamfirare och andra!

Jo, jag återkommer före julafton med lite andra grejor.