Galenskap och förnuft?

Gick nyss förbi en mamma med barnvagn. Det är nu rätt kallt i Stockholm, med ungefär tre millimeter snö, sådana där små snåla snökorn ni vet. Och där gick hon och tittade fascinerad, med ett förnöjt småleende, i sin förbannade telefon, medan babyn gallskrek förtvivlat. Man kunde höra att det var ett nyfött barn, men hon iddes inte ens titta ner i vagnen.

Den här gången stod jag bara inte ut. Det syntes på mammans totalt nollställda feja, bortsett från det där nöjda halvleendet då, att hon inte desperat försökte få reda på om hennes mormor just dött, eller liknande. Så jag gled upp till henne och sa: ”Du kanske skulle strunta i telefonen och ta hand om babyn?”

Hon vände sig mot mig utan att vare sig se eller höra, utan att ändra en min, utan att överhuvudtaget reagera, och fortsatte som den zombie hon var. Fortfarande pillande på telefonen. Jag kastade en blick ner i vagnen, och där låg ett mycket litet hysteriskt skrikande barn med mössan på sned, högröd i ansiktet. Förmodligen, tänkte jag efteråt, var den där lilla mössan (bomullsmössa med snibb ner i pannan) för tunn. Den lilla nyfödda kanske frös som bara den. Men mamma var upptagen.

Sådant här gör mig galen. Alltför många gånger har jag sett ledsna barn sitta nerhasade bredvid en telefonzombieförälder i tunnelbanan, eller barn sträcka ut armarna mot en telefonfipplande pappa utan att få minsta gensvar. De blir inte sedda, inte hörda, och inga samtal eller ens utbyte av blickar och erfarenheter pågår.

Och Nej, busschaufförer och dylika ska givetvis inte börja kontrollera id-handlingar. De har varken utbildning, tid eller myndighet att göra det. Regeringen har fått fnatt. Och börjar man nonchalera lagrådet, för övrigt, är man verkligen ute på ett sluttande plan.

I England har man faktiskt shariadomstolar, här granskad av en person som fick vara med under tre dagar. Detta är givetvis också det fullständigt åt helsike. Själva grundregeln i en demokrati är att alla är lika inför lagen, man kan inte ha olika domstolar för olika grupper av människor. Om någon vill söka råd hos en imam är det en privatsak, precis som om man vill söka råd hos en präst, men det här är att gå alldeles för långt. Pressen på människor i muslimska omgivningar att besöka dem och rätta sig efter deras utslag, eller ens behöva lyssna på dem, måste ibland, eller ofta, bli mycket stark. Av det skälet, men framför allt av grundläggande demokratiska skäl – förbjud dem, rakt av.

I lyan har jag börjat hänga upp stora vita pappark, 100×70 cm (jag har glömt vad jag ursprungligen köpte dem för), och markera olika fotostorlekar på dem för att avgöra vad jag vill ha på väggarna på utställningen. Jag vill ha åtminstone några ganska stora bilder som man kan dras in i.

Den här idén att man måste ha ett tema för fotoutställningar – varför? Visst är det spännande och givande med någon form av reportage, som elefanter i öknen (ja, jag beundrar Salvatore), men varför måste just foto med nödvändighet presenteras just så? Ingen begär att en målare ska ställa ut målningar med ett tema. Det är målaren själv som så att säga är temat, eller snarare det öga genom vilket man ser hens konst. Man kan ha temautställningar med t ex ”mat-stilleben från 1600-talet”, men inte som en grundläggande regel. ”Inte kan vi ha en van Gogh-utställning bara så där! Vi måste ha ett TEMA – vad sägs om enbart solrosmålningar…?” Nej, så säger man inte.

Så vad gör jag? Ett svar är flera olika serier med bilder på samma utställning. Det kan bli så av sig själv, som bilderna jag tog av nazister som demonstrerade i Vasaparken och motdemonstranterna, media och poliserna, men ett antal bilder står faktiskt för sig själva, eller sorterar snarare under till exempel ”foton i svartvitt”. Vissa foton vill vara i färg, andra smäller inte till förrän de visas i svart och vitt. Det finns de som funkar som både-och, men ofta märker man snabbt vilken sort de tillhör.

Och så var det den här bloggen då. Kopiering fortsätter under dagen, och sedan måste jag försöka dekryptera anvisningarna för flytt. ”Förvandla först bloggen till what-the-fuck-tlm”, står det – vad betyder det? Inte en susning!

Kan du inte låna mig din tomte, Lotten? Men plötsligt! (som finnen sa).

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s