Amning, romregistrering, Tarras-Wahlbergs bok om journalistkontakter.

Idag såg jag något oväntat på stan. Ut ur en tunnelbanevagn kom en glad och jäktad mamma med barnvagn i hand och baby i sele på magen. Medan hon skyndade mot rulltrappan hann jag precis se att hon hade knäppt upp kappa och tröja och blottat ena bröstet, och ammade babyn medan hon gick.

Det var en nyhet. Blev lite glatt full i skratt. Baby verkade må helt OK, och det är ju klart bättre att ha diande baby på maggen än en zombietelefon i handen!

Över till något allvarligare. Efter romregistret i Skåne, förklarat olagligt, och registret över misshandlade kvinnor (med tillhörande kommentarer om dem), också synnerligen tveksamt, kommer nu registret över romska tiggare. Hans Caldaras (svenkfödd rom, debattör) luktar det hela oerhört skumt, och man måste hålla med. Chefen för polisens säkerhetsavdelning Lisa Staaf påstod att jurister förklarat detta lagligt från första början, att det förs av ”omtanke” om tiggarna som ju är utsatta, men att hon märkligt nog inte vet ett dugg om hur frågorna som ställs till alla tiggare polisen träffar på, ser ut.

Det visste emellertid Dagens Eko, och de ser ut så här. Läs den gärna. I instruktionerna framgår att man tänker sig intervjun vid avhysning, brottsutredning, eller annars när det kan ske och har ”laglig grund”. Tala om luddighet.

Naturligtvis kan man för det första inte ha ett register över alla tänkbara brottsoffer i en grupp. Ska vi registrera alla i hedersrelaterade miljöer, eftersom de kan utsättas för s k hedersvåld, eller alla kvinnor som har intima relationer med en annan person, eftersom kvinnor kan misshandlas? Eller alla kvinnor som rör sig utomhus, eftersom de kan överfallsvåldtas? I varje mörk park poliser som kartägger joggande eller promenerande kvinnor? Med fotografering och id-begäran?

För det andra sker denna kränkande registrering på ett sätt som uppfattas som tvång, och i hemlighet. Att helt enkelt lämna tiggarna information (på lämpligt språk) om att polisen finns om de skulle behöva hjälp eller helt enkelt prata, har uppenbarligen inte fallit de omtänksamma in.

Det här är en av de saker bra journalistik är till för, att gräva fram obekväma fakta.

Elisabeth Tarras-Wahlberg, tidigare presschef vid hovet och vägledare för kronprinsessan Victoria, har skrivit en bok med en annan infallvinkel när det gäller media. Boken heter ”Journalister är också människor”, en liten volym som handlar om hur man handskas med media, vilket hört till hennes jobb i några decennier.

Hon skriver om hur hon kommit fram till att man bör handskas med medierna i lugna tider såväl som i drev – håll huvudet kallt, ljug aldrig, rätta till felaktigheter som måste rättas till men välj dina strider, ha ett nätverk av journalister som du litar på men bli aldrig kompis, och förstå att du aldrig kan vinna över media. De har alltid sista ordet.

Hon försöker se vad journalisterna behöver och skriva sina pressmeddelanden i enlighet med det, och säger att dialog alltid är bättre än ett ”inga kommentarer”. Inget triggar givetvis en grävande journalist mer än de orden. Får du en oväntad fråga i TV och börjar bluddra nervöst i hopp om att något ska låta bra – gör inte det. Tystna och tänk efter i stället. Pausen är aldrig så lång som den verkar, och du ger ett värdigt och ärligt intryck.

Bygg nätverk, skriver hon. På slottet bjöd hon varje år in en grupp journalister som skrev om kungligheter, informerade om det kommande årets begivenheter och lade gärna in någon kulturhistorisk programpunkt. Alla tyckte det var roligt att få klättra på byggnadsställningar och kika på hur renoveringen av Slottskyrkan gick till.

Det är en rätt intressant bok. Tänk efter före en intervju vad du vill ha sagt, skriver hon till exempel. Svara på frågan du får, men använd en ”brygga”, en lämplig snabb övergång, för att komma fram till vad du själv vill ha sagt. Och ha inte för många intressanta punkter. Det är alltid bråttom, och folk har inte tid att lyssna på eller plats att skriva om alla saker du anser vara spännande.

För övrigt fortsätter jag att läsa Tore Janssons språkbok, senast om hur det kinesiska skriftspråket ända tills nyligen byggde på en ålderdomlig form av kinesiska, både när det gällde glosor och grammatik, så man måste lära sig både detta och de svåra tecknen. Men eftersom skriften bygger på tecken, kunde man läsa skriften oavsett vilket ens eget hemspråk var. När något lästes högt på två olika platser, var det alltså på två helt olika talspråk, trots att skriften var densamma.

Nu är det ändrat i en radikal omdisponering. Skriftspråket och ett generaliserat talspråk som stämmer överens finns nu, och ska fungera överallt i landet.

Sådant här är otroligt kul att läsa, och man får fler insikter i hur människor resonerat och fungerat och kommunicerat på olika ställen på jorden, i olika tider.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s