…och god fortsättning.

Jo, jag överlevde. Och det är en konstig december, den varmaste sedan mätningarna började 1850, om jag slarvlyssnat rätt på radion. Den smärta ni känner till är konstant, ständigt närvarande. Det hjälper att vara en vuxen person, but just so far. Det hjälper också att vara en född optimist med en känsla av att vara ordentligt rotad i marken. Det hjälper också med den inbyggda livskänsla som vi alla har, även under för jävliga omständigheter.

Är det några kvar här? Konstigheterna fortsätter, nu hittade jag två kommentarer från Bert i skräpposten (sorry Bert, nu är de godkända!), tror det beror att jag inte får meddelanden i min mail, utan i en ny mail som killen som flyttade bloggen har upprättat av praktiska skäl. Bloggen är fortfarande icke googlingsbar och alla mina bilder är vad jag kan se på väg att försvinna från Google eftersom få kan klicka på dem. Senast vid nyår måste man göra något åt det här.

Det har varit rätt tysta dagar. Jag tänkte jag skulle fixa en ny sorts glögg, blåbärs- och hallonjuice (kokad av bär) plus kar de mumma och lite cointreau. Jaha, och hur smakade den saften? undrar ni kanske. Ja, det skulle jag gärna berätta om jag haft en aning, mitt smak- och luktsinne är rätt illa just nu tyvärr. Jag kan stå och koka lax och inte känna någonting.

Just oförmåga att känna fiskdoft lär vara ett dåligt tecken. I mitt fall vet jag att det är stress, eftersom det kommer och går, för ögonblicket är det också förstärkt av en nyss överkommen förkylning. Glömmer ord gör jag dessutom, det tycks hänga ihop med fisksniffningsbrist. Satt t ex i en hel minut och försökte komma ihåg ”axiom”. (Och sedan när det dök upp, passade det inte in i korsordet i alla fall!)

Tänkte maila en julhälsning till Mannen från Burkina Faso, men hade tappat kortet med adressen. Tänkte också skicka en till familjen på Farmors släktgård Heieren, men glömde det och ringde i stället dagen före julafton.

Den jag ringde till var min syssling. Vi har träffats en säger en gång (besöket finns bloggat om, i samband med min Norgeresa för att träffa den plötsligt påkomna nya familjen och den gamla och försöka lista ut vem jag var.) Den gången föll det sig så att vi båda samtidigt läste de gnostiska evangelierna. Nu hade jag tänkte mig en stunds trevligt småprat, men vi gled in på de stora livsfrågorna, hur hänger alltihop och varför och vad är meningen, och det blev ett långt samtal.

Han frågade också vad jag skulle göra under julen. Jag förklarade läget. ”Men kom hit då”, sa han. ”Så långt är det inte. Kom du bara!”
Det var nog det snällaste någon sagt på år och dag. Nu åkte jag inte, men gissa om det var fint att höra.

Bilder har jag hållit på med. Gick igenom de niotusen + i gamla datorn och hittade en av Monica Rolfner som jag gärna vill ha med, bilden alltså. Den har redan varit i bloggen så hon har godkänt den, men nu ringde jag i alla fall igår för att fråga. Och det blev ett nytt mycket långt, roligt samtal, den här gången om filmbranschen och livet, Monica är ju manusskribent.

”Folk säger att jag måste ha ett tema för mitt fotoevent”, klagade jag någonstans mitt i.
”Varför det, det är ju du som är temat”, sa Monica, helt korrekt.

Så är det ju, bilderna är snapshots som är nedslag i de verkligheter jag passerat. Sedda genom ett bestämt öga. Även mina porträtt är snapshots, folk plåtade i sina verksamheter, inte poserande. Stieg på Expobalkongen, Monica på sin älsklingspub under en inspelning, Sara Paretsky som gäst i min soffa, skådespelaren Peter Gardiner på min vind. Och jag förstår att jag måste hitta en semantisk förklaring till den här utställningen, något just i den stilen, för att det ska fungera för dem som ser den. Där ser man – återigen – hur otroligt viktigt och avgörande språket är. Det man inte kan formulera, kan man inte göra (eller göra något åt).

Om man säger att en bild bör ha tre saker: innehåll, form (komposition) och skärpa, blir det oftast två av tre i mina bilder, de två första. Det finns skärpa också, men det här är generellt inte bilder där man kan beundra ljusets spel i varje fjäder i en dykande örns fjäderdräkt eller skimrande sandkorn som en elefant i öknen blåser upp. Jag har använt de kameror som stod till buds. (Men jag måste köpa en ny, eftersom jag vill fortsätta fotografera.)

Vad mer? Jag lägger upp en tidsplan för 2016. (Och nu strök jag ett helt stycke med personliga tankar.) För säkerhets skull säger jag ingenting, men kanske jag är tillbaka där jag var när Den sjätte natten kom till och jag hade en enorm writer’s block och kände det som om jag skulle dö om jag skrev. Jaha, och än sen då? frågade jag mig själv. Var det något annat du skulle göra under livet? Ungarna är vuxna sedan länge. Då får du väl dö då. Sätt igång och skriv!

Och så gjorde jag det. Utan att dö. Och vidarebefordrar härmed mitt råd till mig själv och alla andra! (Särskilt dig, älskling.)

Annonser

2 reaktioner till “…och god fortsättning.”

  1. Undrade just om jag hade kommenterat, eller inte. Men så var det, tydligen.

    Det där du skriver om luktsinnet är intressant. Jag har de senaste åren blivit
    1) Känsligare för dofter/lukter.
    2) Blivit okänsligare för dofter/lukter.

    Vet inte riktigt vad jag ska tro. Men man får väl ta det goda (dofterna) med det onda.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s