Sista dan före första dan. Liksom.

Satt just bredvid en ung kvinna i T-banan. Hon kommunicerade (förutom med sin telefon) med sin kille mittemot, och jag trodde på fullt allvar att hon talade ett märkligt, främmande språk. Rösten var som en knarrig plåtsax, om man kan tänka sig en sådan, orden kom i raketfart och stavelser svaldes.

Uppenbarligen. För hon talade faktiskt svenska. Inte bruten svenska, kände inte igen några accenter, bara svenska. Och jag begrep inte ett ord! Tack och lov satt en tioårig tjej där också, och henne förstod jag när hon pratade med sin bror. Annars hade jag sett min kommunikationsframtid med bävan.

Visdomar jag samlat inför 2016.
Köp inte tulpaner så här års, säger jag bara. De dör efter tre dagar. Och nutidens hyacinter går på anabola steroider. Mitt lilla gulliga exemplar hade dött av ålderdom redan på julafton, jag fick köpa en ny – som nu ränner iväg i samma snabbtågshastighet.

Idag satt jag och slölyssnade på radion. Det var ett program om hög ålderdom, tjolahopp, det är ju nyårsafton och man måste muntra upp alla ensamma gamla lyssnare! Men det intressanta som det handlade om, var att många äldre ändrar personlighet på ett spännande sätt. Jag talar inte demens, men för en del händer något annat – de slänger sina gamla konventioner, börjar leka och tycka om alla människor och ha skoj. En kvinna som alltid burit pärlor och fnyst, så att säga, fann sig plötsligt gå runt i träningsbrallor, pärlor kan hon inte tänka sig (varför traska runt med något om halsen?), hon tar kontakt med andra (kittlar dem, t ex) och leker med små barn i närheten. Och hon är fullt vettig och inte hysterisk eller så. Hon insåg bara en dag att hon är en fri människa som kan göra vad hon vill. Och hon är 88.

Det finns numera en term för det där. Men det är tydligen mycket mellan himmel och jord som man inte begriper. En annan åldring i ett annat program är 102 år, dansar sällskapsdans flera gånger i veckan – snabbt och smidigt, sa reportern som var med – och har faktiskt en sexig röst.

Fotona: Inget tema, temat det är jag! sa jag ju. Men när jag provhänger bilderna i datorn, ser jag att de ändå måste hänga ihop på något sätt, åtminstone i grupper. Jag börjar förstå varför fotografer älskar svartvitt – det är för att de inte behöver bekymra sig om färgklaff mellan sina foton! Min bild av Sara Paretsky, t ex, går i varmt rött och gult. Det av Stieg är hårdare och mera blått, eftersom han sitter inomhus. Skär sig när man ser dem intill varann. Det går säkert att ordna, men det är bökigt.

Sedan har jag börjat skapa andra sorters bilder, nonfigurativa, som bygger på andra saker jag gjort på papper. Spännande. Jag tror det är min målarabstinens som kommer i dagen, jag har inte målat en tavla på åratal.

Nu: Gott Nytt År (igen) allihop! 🙂

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s