Två bilder. Eller fler.

Det blev konstigt när jag postade Den rosa hunden, med två bilder varav man inte kunde klicka på någon – men jag gör ett nytt försök!

Ökar svårighetsgraden med 100%. TVÅ foton.

Först några bilder (utlagda på bordet) av sönerna som jag hittade förut när jag letade genom samlingarna, tror inte jag bloggat dem tidigare. (I så fall får ni stå ut, det är snygga killar.) När de var i tjugoårsåldern bad de mig ta snygga bilder av dem, och det gjorde jag förestås. De två översta t v är Uffe (den i randig skjorta lär vara tagen på Wasahof), de andra av Peter, varav en på Odenplan. (Rättelse av sönerna: Alla föreställer Ulf!)

Sedan en skylt som överraskande nog kan ses på den anrika bokhandeln Hedengrens på Stureplan. Den som nu bokköpare räddat från nedläggningshot.

Here we go!

+ Söner

Ovan: Ulf Bodach Söderström – på Wasahof, hemma och på Odenplan.

+ For booklovers

 

Jaha, det blev ju lika konstigt nu.

Ett par saker

Välkommen Finland! Att en miniblogg med ungefär en och en halv handfull läsare har besökare från så många länder är kul.

Browsade för att se om foton från den här nya bloggmodellen hamnat på Google än, och hittade några gamla tyska Amazon-kundrecensioner av mina böcker, här och här.

Stötte på min bekant svarvaren från Burkina Faso på Kulturhuset igår direkt efter att ha besökt Linde-utställningen, och rådde honom att se den. Visade Linde på bild i datorn och talade om att han är svensk, berättade om utställningstiteln och att den var menad som ironi, och bråket kring den. Ska bli spännande att höra om han tog med sina vänner upp dit, och vad de tyckte.

Tydligen kan man titta på gamla bloggens bilder, i salig oordning vad jag kan se, genom att klicka på adressen och lägga till /type/image/page/1/ (vågar inte göra finlänk eftersoim bloggen hittills inte gillat det). Ska se om länken redan finns på första sidan.

Nu har jag kollat. Nix, den tycks inte finnas där.

”Negerkungens återkomst” – Makode Lindes utställning.

Står just nu på Kulturhuset efter att ha besökt den beramade utställningen, som ju fått en hel del publicitet eftersom husets chef vägrade låta konstnären kalla sin utställningen det han ville, och en annan chef då avgick i protest. Jag tycker att utställningen ska ha det namn Linde vill, det är valt med omsorg och hänger ihop med ironierna i det han visar upp.

Så hur var det? Först undrade jag om jag skulle få komma in, eftersom besökarna ska ta på sig en papperskasse eller blackfaceskidluva, och jag vill inte göra någondera. ”Men du är en del av utställningen!” väntade jag mig att få höra, och tänkte då svara: ”Det är jag ju fortfarande! En som inte vill ha påse eller mask! Den upproriska delen av utställningen!”

Nå, ingen sa något och det är helt valfritt med maskering. Så jag vandrade in i mörkret med solglasögonen. Vilket behövdes – det är mycket kontraster, mörker och neon som blandas.

Så hur är den? Jag trodde jag skulle ogilla den, eftersom jag avskydde hans blackfacetårta som skulle skrika när man skar i underlivet, och han lär gilla splatter, och jag tycker splatter är grabbstrunt. Nu skulle jag vilja säga så här: det var rätt kul. Linde är en sorts frihetlig naivist, han sitter inte med tungan i mungipan och målar naivistiska tavlor, han är skickligare än så, och framför allt frimodigare. Men grunden är på sätt och vis densamma. Han tar olika element och sätter ihop lite som det faller sig, tills han tycker det ser bra ut – det är lite hjärtslitande och småkul i en märklig blandning, mest småkul. Negerkungens tron är magnifik.

Utanför ”Disneyområdet” fanns tavlor, och där fanns det smartaste konstverket. En liten tavla med en stiliserad svart struts som fått huvudet avskuret (utan splatter). Nedanför syns halsen i gropen där den gömt huvudet. Min tolkning: Om man sticker huvudet i sanden, har man snart inget huvud kvar.

Danska konfiskationer

Jag håller absolut med denna debattör, som skriver att det danska beslutet att beslagta asylsökandes smycken redan vid gränsen, där deras tillhörigheter ska rotas genom, är så vidrigt att det kunnat tas av Hitler själv.

När kommer kronofogden och konfiskerar folks tillhörigheter redan innan de ens fått fakturan? Det normala är att man får en räkning, och sedan bestämmer man vad man kan sälja för att betala den. Att bli tillfrågad om hur mycket man äger är en sak – reser du till USA, kan du bli tillfrågad om hur mycket pengar du har med dig – men att flyktingars bagage ska letas genom på det här sättet i jakt på värdesaker är ett grovt övertramp.

Vad kommer härnäst? Att kvinnor ska klippa av sig håret så att danska staten kan sälja det? Associationerna som det danska beslutet ger är obehagliga.

Om det inte redan hänt, kommer röster att höjas för att vi ska göra detsamma. Det förslaget måste skjutas i sank ögonblickligen.

Varning

Expressen tar upp Dick Harrissons larmrapport om kvalitetsraset på Sveriges högskolor.

Det är inget nytt – det började redan på sextiotalet under Olof Palme, när det beslutades att blivande lärare endast skulle plugga in exakt vad de skulle lära ut, utan kringkunskap eller kontakt med forskning. Vi (jag läste litteraturhistoria, numera litteraturvetenskap, då) men till ingen nytta. Och sedan dess har det blivit värre – många högskolor, t ex KTH, har klagat på att de måste sänka ingångskraven, eller ha förberedande kurser, eftersom studenter kan mindre och mindre när de går ut gymnasiet. Och nu är situationen katastrofal, med ekonomisk belöning för univesitetet per student som klarar examen, medan ingenting bygger på kvalitén hos vad de faktiskt kan.

Här också måste regeringen skärpa sig. Ändra – snabbt som fan!

27 januari

Idag högtidlighålls minnet av Förintelsens offer. Det är 71 år sedan Auschwitz öppnades.

Två saker är viktiga: Det ena är att det minnet hålls vid liv, och förs vidare till både kommande generationer och nyanlända till Sverige. Oroande nog verkar det som om många lärare inte vågar stå upp för sanningen och göra sitt jobb: Tala om sanningen och kräva att eleverna lyssnar.

Här måste skolorna samla mod och ha en enad front och klar policy. Alla ska få veta om Förintelsen, och alla ska delta i undervisning i historia och religionshistoria. Och häcklare som inte ger sig åker ut.
Vi har inte råd med annat.

Det andra är att vi känner igen företeelsen när den kommer igen – vilket den gör – i andra kläder. Samhällshat, rasismtro, tro på den egna överlägsenheten, tro på någon odiskuterbar dogm, kvinnoförakt. Det är alltid samma saker, antingen man hittar dem i politik eller religion eller enstaka fanatiska sekter. Vi måste hålla ögonen öppna, och vi måste våga kalla saker för deras rätta namn.

Kollektionen / uppdaterat

För mig som superprokrastinerare (som ändå utstrålaer energi, enligt E på lilla kaféet) kändes det ytterst ovant i förmiddags att snabbt och effektivt sätta ihop en kollektion på åtta sextiotalsbilder i snygga och prydliga format, för att presentera på galleri. Det var ju lätt att vara produktiv på ett målmedvetet sätt, och allt som är lätt gör mig misstänksam (påstod en gång i tiden min aikidolärare, tillika karatemästare). Men jag hann inte bara det, jag kollade en fakta också för en av de flera artikelidéer som dök upp i huvudet i morgonväkten. Med mera.

En gång försörjde jag mig, barn och hus genom att skriva artiklar. Sälja bilder not so much, men det hände. Och nu är det dags att lätt och elegant glida in i det igen.

En del av planen är att kopiera kollektioner, och nu väntar jag på att den första strax ska vara klar (om fem minuter).

Fortsättning följer…

NÄRMARE bestämt nu.
Bilderna blev helt OK. Redan tidigare har jag ju förstått att alla de bilder jag vill visa inte ryms inom en utställning – sextiotalsfotona är bara en liten del – utan att jag måste dela upp materialet, och på olika ställen eftersom de har olika karaktär.

Vilket var bra att jag förstod, för den person som lovat mig guld och gröna skogar klev plötsligt bakåt, och inte på ett trevligt sätt. Jag minns allt vi pratade om i höstas – jag skulle kunna få låna hela ateljén! Hans medarbetare skulle kunna filma min pilot med kamera si och så! Vi skulle greja en facebooksida! Det var ingen hejd på det, och jag blev förstås salig. Det var för bra för att vara sant.

Och det var det. Ärligt talat anade jag oråd efter ett litet tag, och lite senare hörde jag diverse muller av andra i de där kulisserna. Men det höll jag mig utanför. Nu kunde personen, om ånger förelåg eller annat kom emellan, ordnat en reträtt snyggt, satt sig ned med mig, förklarat och bett om ursäkt och bjudit på lunch (jag bjöd ju hen). Jag hade förstått och vi kunde gått skilda vägar utan dåliga känslor (utom besvikelse, förstås).

Men så gick det inte till. Det blev först bara svårt att få till det möte som behövdes för att bestämma datum etc, sedan fick jag att höra att det där med ateljén var uteslutet (vilket man väl kan förstå), men när jag frågade rent ut (stående i hallen, någon sittplats erbjöds ej) om han ville säga nej helt och hållet, svarade han att absolut inte.

Och sedan fick jag två rader i ett mail. Med ett nej. Inte vänligt formulerat.

OK, sa jag lika kort, men kan jag få tillbaka boken jag lånat ut? Visst! Och så ringde jag på dörren igår men ingen bok fanns det, och ingen ursäkt. Kom tillbaka imorgon. Inget hej då.

Japp. Eller snarare näpp. Jag gick inte tillbaka igen. De får väl sno boken. Huttetu! (farmor uttryck).

Jag är inte helt och hållet tillbaka på ruta noll – jag har haft tid att lära mer om foto, och det var Personens medarbetare som gillade Filmsnutten. Vilket ledde in mig på en helt ny bra väg. Det kanske var värt en förlorad bok?

PÅ ETT MYCKET MER ALLMÄNT PLAN blir jag mer och mer orolig för den här regeringen. Är den utsatt för utpressning, eller vad? Nu vill den godkänna ett förslag att EU-folk – med exekutiva rättigheter – ska kunna operera på svensk mark mot vår vilja för att bevaka gränser. Det är ett enormt beslut. Och totalt emot hur Sverige ser på sin självständighet och demokrati. Ska denna personal kunna vidta åtgärder, som kanske vi anser bygger på feltänk, missförstånd eller helt enkelt inte vill ha utförda, utan att vi kan göra ett dugg åt det?

Ryggrad, regeringen! Löfven sitter i skiten, för att tala klarspråk, och han tar sig inte ur den genom att veva lite lamt med småfingrarna.

Tö, tö

Velkommen Norge! 🙂

Eftertankens kranka blekhet dök upp idag, och flera bilder rök obarmhärtigt.

Morgnar är inte längre riktigt min tid på dagen för närvarande. Jag vacklar upp ur sängen, rafsar efter ett par strumpor, ryser i lägenhetskylan, ställer tre fönster på glänt eftersom man tycks behöva syre, häller varmvatten i PET-flaskor för att få upp temperaturen någon grad, sätter på kaffe (jäklar, ingen mjölk), dricker en tredjedels Treo och hamnar vid datorn.

Där jag vaknar till en timme senare från bilderna, med isklumpar till fötter och utsvulten. Mera kaffe, värmer lapskojsliknande grytan från igår (måste hålla ner brödkonsumtionen), strösslar med finhackad rå lök och grejar vidare.

Denna energi kommer delvis från drive och skaparlusta, delvis från prokrastinering. Betalade räkningar igår, stirrade på siffrorna och insåg att om ett år är jag bankrutt.  Har inte riktigt tänkt på det här förut, att jag gör det nu beror säkert också på den rosa hunden. Undrar vad de serverar för mat på Stadmissionen? Jag, i likhet med andra, går back ett antal tusen varje månad. Bokpengabufferten som började minska när min mamma blev äldre och behövde omsorg i fyra år (inklusive sådant som kostade) och jag tog hand om henne, är på upphällningen. Något måste göras.

Enligt den officiella versionen ska jag kunna titta på TV och rulla tummarna, men i verkligheten går 97% av vad jag får till fasta kostnader, exklusive mat – hyra, el, SL-kort, fast telefon – och då finns här ingen bil, inga läkarbesök, ingen smartphone och inget bredband. Över till allt utom de fasta räkningarna den här månaden blir 800 kronor. Det är sant. De av er som har tillgång till politiker, skäll på dem.

Jaha, tänkte jag praktiskt, vad kan jag tjäna pengar på, och om allt går åt skogen, vad är billigast? Potatis och kål. Hej, nyfattigdomen i Sverige. Snyggt jobbat.

Tittar åt mitt lager av följetänger och noveller och användbara bilder. Har inte haft författarframträdanden på länge, det kan jag och det är kul, måste sätta upp mig på listan.  Skulle kanske fundera på att realisera några artikelidéer som faktiskt skulle kunna ge betalt – det gör inte debattartiklar, eller Namn och Nytt. Och noll dagstidningar på ett par månader=kan hyra en hyfsad kamera för filmbitar. Och jag måste avsätta en del för faktiskt nödvändiga investeringar.

Follow the continuing story of the struggling artist!

Bild, bild…

Det är en snabb learning curve (vad heter det på svenska? Inlärningshastighetskurva?) här.

Jag gjorde ju en rosa vovve för ett litet tag sedan. Den står nu på soffan och gläder mig varje gång jag ser den. Jag kopierade den och ett par andra bilder i 40×30 på labbet och visade Supergrannen – och till min häpnad blev han förtjust i alla fyra. Han som nästan aldrig säger något rakt berömmande om någonting! Det var roligt. Han sysslar också själv med liknande bildlekar, om än i lite andra färgskalor.

Det som var så spännande med de här bilderna, att göra dem, var att det var lek, konstnärlighet och problemlösning, samtidigt. En oemotståndlig kombo. Något hände med mig när jag gjorde den där hunden och den andra pastellbilden. Jag blev mig själv, och jag hade in i hjärtat roligt. Vägen till hjärtat har annars varit avstängd en längre tid. Få saker har nått in. Jag visste inte att en fånig hund skulle kunna ta sig in och skjuta upp den dörren. Det kändes bra och riktigt i maggropen, där alla genuina känslor sitter. Att hantera det jag har att hantera, och samtidigt hålla hjärtat öppet, är nästan omöjligt. Men det går.

Igår kväll fick jag ett nytt anfall och gjorde åtta-tio bilder i ett sträck, allt mer frusen och hungrig, tills klockan plötsligt var tre på natten. Provade, förkastade, gjorde om. Och så plötsligt föll allting på plats, i bild efter bild. När den där glädjen hugger till slutar man greja och är framme. (Även om givetvis ingenting någonsin blir felfritt – och ska det det?) Jag blev djärvare och djärvare, gjorde mer roliga och hänsynslösa klipp och bearbetningar, använde ofta mer än en teknik och byggde på, ungefär som när man faktiskt målar. Få kan förmodligen lista ut hur den ursprungliga grunden såg ut. Och det var särskilt två bilder som jag blev riktigt kär i.

Petade i mig mat, diskade och lade mig. I förmiddags klev jag upp och undrade hur många av de där bilderna som skulle tåla dagens ljus och eftertankens kranka blekhet. Det är detsamma med dem som med text – om de (den) fortfarande engagerar efter att man tittat i veckor, respektive läst femtio gånger, kanske det möjligen faktiskt är något där.

Jo, de höll, framför allt de två favoriterna, men jag arbetade om ett par och gjorde sedan flera nya på raken. Ska se om jag kan låna Supergrannens dator senare och lägga in något här. De är som explosioner, och för varje steg jag tar dyker något oväntat upp. Blir det trist eller så där, kastar jag direkt. Det går fort som fan.

Samtidigt rör det sig även på andra fronter. Jag måste göra fler småfilmer, piloter och/eller kortfilmer, och om producenter kan tänka sig att se på mindre än tekniskt fulländade alster, behöver det inte bli oöverkomligt dyrt heller. Jag behöver inte hyra stora kameran som jag gjorde sist, och knappt orkar bära.

Så nu letar jag skådisar. (Och i ett av de här fallen statister.) Igen!

Fixa bloggen? Har inte hunnit eller haft energi över för det. Men det måste jag ju, till slut.