Två bilder. Eller fler.

Det blev konstigt när jag postade Den rosa hunden, med två bilder varav man inte kunde klicka på någon – men jag gör ett nytt försök!

Ökar svårighetsgraden med 100%. TVÅ foton.

Först några bilder (utlagda på bordet) av sönerna som jag hittade förut när jag letade genom samlingarna, tror inte jag bloggat dem tidigare. (I så fall får ni stå ut, det är snygga killar.) När de var i tjugoårsåldern bad de mig ta snygga bilder av dem, och det gjorde jag förestås. De två översta t v är Uffe (den i randig skjorta lär vara tagen på Wasahof), de andra av Peter, varav en på Odenplan.

Sedan en skylt som överraskande nog kan ses på den anrika bokhandeln Hedengrens på Stureplan. Den som nu bokköpare räddat från nedläggningshot.

Here we go!

+ Söner

+ For booklovers

 

Jaha, det blev ju lika konstigt nu.

Ett par saker

Välkommen Finland! Att en miniblogg med ungefär en och en halv handfull läsare har besökare från så många länder är kul.

Browsade för att se om foton från den här nya bloggmodellen hamnat på Google än, och hittade några gamla tyska Amazon-kundrecensioner av mina böcker, här och här.

Stötte på min bekant svarvaren från Burkina Faso på Kulturhuset igår direkt efter att ha besökt Linde-utställningen, och rådde honom att se den. Visade Linde på bild i datorn och talade om att han är svensk, berättade om utställningstiteln och att den var menad som ironi, och bråket kring den. Ska bli spännande att höra om han tog med sina vänner upp dit, och vad de tyckte.

Tydligen kan man titta på gamla bloggens bilder, i salig oordning vad jag kan se, genom att klicka på adressen och lägga till /type/image/page/1/ (vågar inte göra finlänk eftersoim bloggen hittills inte gillat det). Ska se om länken redan finns på första sidan.

Nu har jag kollat. Nix, den tycks inte finnas där.

”Negerkungens återkomst” – Makode Lindes utställning.

Står just nu på Kulturhuset efter att ha besökt den beramade utställningen, som ju fått en hel del publicitet eftersom husets chef vägrade låta konstnären kalla sin utställningen det han ville, och en annan chef då avgick i protest. Jag tycker att utställningen ska ha det namn Linde vill, det är valt med omsorg och hänger ihop med ironierna i det han visar upp.

Så hur var det? Först undrade jag om jag skulle få komma in, eftersom besökarna ska ta på sig en papperskasse eller blackfaceskidluva, och jag vill inte göra någondera. ”Men du är en del av utställningen!” väntade jag mig att få höra, och tänkte då svara: ”Det är jag ju fortfarande! En som inte vill ha påse eller mask! Den upproriska delen av utställningen!”

Nå, ingen sa något och det är helt valfritt med maskering. Så jag vandrade in i mörkret med solglasögonen. Vilket behövdes – det är mycket kontraster, mörker och neon som blandas.

Så hur är den? Jag trodde jag skulle ogilla den, eftersom jag avskydde hans blackfacetårta som skulle skrika när man skar i underlivet, och han lär gilla splatter, och jag tycker splatter är grabbstrunt. Nu skulle jag vilja säga så här: det var rätt kul. Linde är en sorts frihetlig naivist, han sitter inte med tungan i mungipan och målar naivistiska tavlor, han är skickligare än så, och framför allt frimodigare. Men grunden är på sätt och vis densamma. Han tar olika element och sätter ihop lite som det faller sig, tills han tycker det ser bra ut – det är lite hjärtslitande och småkul i en märklig blandning, mest småkul. Negerkungens tron är magnifik.

Utanför ”Disneyområdet” fanns tavlor, och där fanns det smartaste konstverket. En liten tavla med en stiliserad svart struts som fått huvudet avskuret (utan splatter). Nedanför syns halsen i gropen där den gömt huvudet. Min tolkning: Om man sticker huvudet i sanden, har man snart inget huvud kvar.

Danska konfiskationer

Jag håller absolut med denna debattör, som skriver att det danska beslutet att beslagta asylsökandes smycken redan vid gränsen, där deras tillhörigheter ska rotas genom, är så vidrigt att det kunnat tas av Hitler själv.

När kommer kronofogden och konfiskerar folks tillhörigheter redan innan de ens fått fakturan? Det normala är att man får en räkning, och sedan bestämmer man vad man kan sälja för att betala den. Att bli tillfrågad om hur mycket man äger är en sak – reser du till USA, kan du bli tillfrågad om hur mycket pengar du har med dig – men att flyktingars bagage ska letas genom på det här sättet i jakt på värdesaker är ett grovt övertramp.

Vad kommer härnäst? Att kvinnor ska klippa av sig håret så att danska staten kan sälja det? Associationerna som det danska beslutet ger är obehagliga.

Om det inte redan hänt, kommer röster att höjas för att vi ska göra detsamma. Det förslaget måste skjutas i sank ögonblickligen.

Varning

Expressen tar upp Dick Harrissons larmrapport om kvalitetsraset på Sveriges högskolor.

Det är inget nytt – det började redan på sextiotalet under Olof Palme, när det beslutades att blivande lärare endast skulle plugga in exakt vad de skulle lära ut, utan kringkunskap eller kontakt med forskning. Vi (jag läste litteraturhistoria, numera litteraturvetenskap, då) men till ingen nytta. Och sedan dess har det blivit värre – många högskolor, t ex KTH, har klagat på att de måste sänka ingångskraven, eller ha förberedande kurser, eftersom studenter kan mindre och mindre när de går ut gymnasiet. Och nu är situationen katastrofal, med ekonomisk belöning för univesitetet per student som klarar examen, medan ingenting bygger på kvalitén hos vad de faktiskt kan.

Här också måste regeringen skärpa sig. Ändra – snabbt som fan!

27 januari

Idag högtidlighålls minnet av Förintelsens offer. Det är 71 år sedan Auschwitz öppnades.

Två saker är viktiga: Det ena är att det minnet hålls vid liv, och förs vidare till både kommande generationer och nyanlända till Sverige. Oroande nog verkar det som om många lärare inte vågar stå upp för sanningen och göra sitt jobb: Tala om sanningen och kräva att eleverna lyssnar.

Här måste skolorna samla mod och ha en enad front och klar policy. Alla ska få veta om Förintelsen, och alla ska delta i undervisning i historia och religionshistoria. Och häcklare som inte ger sig åker ut.
Vi har inte råd med annat.

Det andra är att vi känner igen företeelsen när den kommer igen – vilket den gör – i andra kläder. Samhällshat, rasismtro, tro på den egna överlägsenheten, tro på någon odiskuterbar dogm, kvinnoförakt. Det är alltid samma saker, antingen man hittar dem i politik eller religion eller enstaka fanatiska sekter. Vi måste hålla ögonen öppna, och vi måste våga kalla saker för deras rätta namn.