Tack vare Ryans fnitter häromdagen vågade jag visa min tekniskt inte perfekta, men lättsamma humorfilmsnutt (lite åt slapstickhållet) på filmbolaget idag, den som från början bara var avsedd som audition, och som jag inte låtit någon annan se (utom Supergrannen). Och filmproducenten tyckte också den var kul och lätt att följa med i, och att bilden inte var knivskarp i en stor visningsruta brydde han sig inte om. Kanske är den en liten pusselbit som behövs, den ger i alla fall en annan syn på mina manus, hoppas jag, att det finns annat än bara en mängd ord där.
Så tack till Ryan. Utan hans reaktion, när jag visade filmen bara för att den låg på det USB-minne jag jade med mig, hade det aldrig fallit mig in att gå upp med den till en erfaren filmproducent. Men man lär sig hela tiden!
