FILM: Carol.

”Carol” går nu på den puttelilla salong 4 på min älsklingsbio Grand på Sveavägen. (”En man som heter Ove” går på den stora salongen). Men publiken som samlades var närmast andäktig och satt kvar under tystnad en lång stund efter slutscenen.

Har kommit på knepet för trötta damer att komma iväg på bio: Man går och köper biljett i förväg (fysiskt, på nätet blir det inte av), sedan är man för snål för att inte använda den på kvällen, hur slut man än är och hur ont man än kan tänkas ha (undantag, migrän)! Alltså satt jag där i god tid försedd med solglasögon och öronproppar. Känslig kvinna, se.

Carol är en kritikerrosad film där Rooney Mara och en ståtlig Cate Blanchett spelar ett kärlekspar på femtiotalet, Mara ett ungt affärsbiträde som vill bli fotograf, Blanchett en parfymdoftande Dam av värld, i päls och liten förtjusande hatt. Vi blir alla förälskade i Carol! skrev en kvinnlig recensent.

Det är en långsam, vacker och stilfull film. Fint gjord. Jag kanske inte helt och hållet kände igen femtiotalet i den, men det spelar mindre roll. Men som de känsliga nu hör, blev jag inte så tagen, trots fina skådespelarprestationer (Blanchett kan verkligen uttrycka det mesta bara med blicken, och många fler chanser får hon inte).

Kanske är jag lite orättvis nu, kanske mådde jag inte tillräckligt hyvens för att sjunka in i historien, men det var märkligt nog en väldigt manlig film. Inga kvinnor, inte ens damer på femtiotalet, bär sig åt så där. Blanchett var hela tiden, med undantag för fällda tårar och behärskad förtvivlan under ett par minuter, OAVBRUTET stilfull i sin päls eller snäva kjol, eller rutiga morgonrock. Inte ens när intimiteten nådde sin höjdpunkt, när de två var ensamma och äntligen hamnade i säng och levde ut sin kärlek, bröt någon av dem ut i någon som helst lycklig befrielsestämning, verbalt eller på annat sätt. Ingen går i taket, utom Blanchetts svartsjuka make. Ingen är rusig av kärlek heller, så att det syns. Och tysta ansikten och stora ögon berättar faktiskt inte så mycket. Särskilt inte om darrande åtrå.

Och de pratade inte. Praktiskt taget inte alls. Jag förstår att det var en del av regissörens stilgrepp, men för mig blev det otroligt konstigt. Kvinnor pratar! Hela tiden. Särskilt förälskade kvinnor. Med objektet för sin åtrå, och speciellt med bästa vännen, och Blanchetts rollfigur hade båda. Nu vet jag inte hur det ser ut i Patricia Highsmiths bok som är förlagan, kanske var det en affär under största möjliga tystnad, men jag hade helst sett att manusförfattaren svarvat till fler repliker, gärna vackra femtiotalsaktiga sådana, men i alla fall någonting.

Först i slutet händer något som får känslorna att vakna, alldeles i slutet – och då klipper regissören innan det får blomma ut. Eller upp.

Sedan mörk duk, och därefter credits.

Jag brukar inte betygssätta film, men här blir det väl en fyra, eller tre och en halv, av fem möjliga.

En konstighet för mig var att den här chica damigheten känner jag ju igen, från min mamma. Blanchett hade till och med ett armband som liknade min mammas. Att ha en frisyr och insvängda klänningar, högklackade skor, röda naglar, puder och parfym, allt det är välbekant för mig. Det som blir exotiskt lockande och tjusigt för yngre (som blir förälskade i Carol) är något annat för mig. Förmodligen blev det alltså en liten konflikt där för denna åskådare. (Behärskad var dock min mamma sällan – och hon var klart roligare.)

Efteråt gick jag ut i den singlande nysnön och hann precis till sistaminuten-rusningen till ICA. Där jag landade i verkligheten igen och behövde köpa lite tröstmat  för att komma i balans – bröd och ost!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s