Bild, bild…

Det är en snabb learning curve (vad heter det på svenska? Inlärningshastighetskurva?) här.

Jag gjorde ju en rosa vovve för ett litet tag sedan. Den står nu på soffan och gläder mig varje gång jag ser den. Jag kopierade den och ett par andra bilder i 40×30 på labbet och visade Supergrannen – och till min häpnad blev han förtjust i alla fyra. Han som nästan aldrig säger något rakt berömmande om någonting! Det var roligt. Han sysslar också själv med liknande bildlekar, om än i lite andra färgskalor.

Det som var så spännande med de här bilderna, att göra dem, var att det var lek, konstnärlighet och problemlösning, samtidigt. En oemotståndlig kombo. Något hände med mig när jag gjorde den där hunden och den andra pastellbilden. Jag blev mig själv, och jag hade in i hjärtat roligt. Vägen till hjärtat har annars varit avstängd en längre tid. Få saker har nått in. Jag visste inte att en fånig hund skulle kunna ta sig in och skjuta upp den dörren. Det kändes bra och riktigt i maggropen, där alla genuina känslor sitter. Att hantera det jag har att hantera, och samtidigt hålla hjärtat öppet, är nästan omöjligt. Men det går.

Igår kväll fick jag ett nytt anfall och gjorde åtta-tio bilder i ett sträck, allt mer frusen och hungrig, tills klockan plötsligt var tre på natten. Provade, förkastade, gjorde om. Och så plötsligt föll allting på plats, i bild efter bild. När den där glädjen hugger till slutar man greja och är framme. (Även om givetvis ingenting någonsin blir felfritt – och ska det det?) Jag blev djärvare och djärvare, gjorde mer roliga och hänsynslösa klipp och bearbetningar, använde ofta mer än en teknik och byggde på, ungefär som när man faktiskt målar. Få kan förmodligen lista ut hur den ursprungliga grunden såg ut. Och det var särskilt två bilder som jag blev riktigt kär i.

Petade i mig mat, diskade och lade mig. I förmiddags klev jag upp och undrade hur många av de där bilderna som skulle tåla dagens ljus och eftertankens kranka blekhet. Det är detsamma med dem som med text – om de (den) fortfarande engagerar efter att man tittat i veckor, respektive läst femtio gånger, kanske det möjligen faktiskt är något där.

Jo, de höll, framför allt de två favoriterna, men jag arbetade om ett par och gjorde sedan flera nya på raken. Ska se om jag kan låna Supergrannens dator senare och lägga in något här. De är som explosioner, och för varje steg jag tar dyker något oväntat upp. Blir det trist eller så där, kastar jag direkt. Det går fort som fan.

Samtidigt rör det sig även på andra fronter. Jag måste göra fler småfilmer, piloter och/eller kortfilmer, och om producenter kan tänka sig att se på mindre än tekniskt fulländade alster, behöver det inte bli oöverkomligt dyrt heller. Jag behöver inte hyra stora kameran som jag gjorde sist, och knappt orkar bära.

Så nu letar jag skådisar. (Och i ett av de här fallen statister.) Igen!

Fixa bloggen? Har inte hunnit eller haft energi över för det. Men det måste jag ju, till slut.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s