Kollektionen / uppdaterat

För mig som superprokrastinerare (som ändå utstrålaer energi, enligt E på lilla kaféet) kändes det ytterst ovant i förmiddags att snabbt och effektivt sätta ihop en kollektion på åtta sextiotalsbilder i snygga och prydliga format, för att presentera på galleri. Det var ju lätt att vara produktiv på ett målmedvetet sätt, och allt som är lätt gör mig misstänksam (påstod en gång i tiden min aikidolärare, tillika karatemästare). Men jag hann inte bara det, jag kollade en fakta också för en av de flera artikelidéer som dök upp i huvudet i morgonväkten. Med mera.

En gång försörjde jag mig, barn och hus genom att skriva artiklar. Sälja bilder not so much, men det hände. Och nu är det dags att lätt och elegant glida in i det igen.

En del av planen är att kopiera kollektioner, och nu väntar jag på att den första strax ska vara klar (om fem minuter).

Fortsättning följer…

NÄRMARE bestämt nu.
Bilderna blev helt OK. Redan tidigare har jag ju förstått att alla de bilder jag vill visa inte ryms inom en utställning – sextiotalsfotona är bara en liten del – utan att jag måste dela upp materialet, och på olika ställen eftersom de har olika karaktär.

Vilket var bra att jag förstod, för den person som lovat mig guld och gröna skogar klev plötsligt bakåt, och inte på ett trevligt sätt. Jag minns allt vi pratade om i höstas – jag skulle kunna få låna hela ateljén! Hans medarbetare skulle kunna filma min pilot med kamera si och så! Vi skulle greja en facebooksida! Det var ingen hejd på det, och jag blev förstås salig. Det var för bra för att vara sant.

Och det var det. Ärligt talat anade jag oråd efter ett litet tag, och lite senare hörde jag diverse muller av andra i de där kulisserna. Men det höll jag mig utanför. Nu kunde personen, om ånger förelåg eller annat kom emellan, ordnat en reträtt snyggt, satt sig ned med mig, förklarat och bett om ursäkt och bjudit på lunch (jag bjöd ju hen). Jag hade förstått och vi kunde gått skilda vägar utan dåliga känslor (utom besvikelse, förstås).

Men så gick det inte till. Det blev först bara svårt att få till det möte som behövdes för att bestämma datum etc, sedan fick jag att höra att det där med ateljén var uteslutet (vilket man väl kan förstå), men när jag frågade rent ut (stående i hallen, någon sittplats erbjöds ej) om han ville säga nej helt och hållet, svarade han att absolut inte.

Och sedan fick jag två rader i ett mail. Med ett nej. Inte vänligt formulerat.

OK, sa jag lika kort, men kan jag få tillbaka boken jag lånat ut? Visst! Och så ringde jag på dörren igår men ingen bok fanns det, och ingen ursäkt. Kom tillbaka imorgon. Inget hej då.

Japp. Eller snarare näpp. Jag gick inte tillbaka igen. De får väl sno boken. Huttetu! (farmor uttryck).

Jag är inte helt och hållet tillbaka på ruta noll – jag har haft tid att lära mer om foto, och det var Personens medarbetare som gillade Filmsnutten. Vilket ledde in mig på en helt ny bra väg. Det kanske var värt en förlorad bok?

PÅ ETT MYCKET MER ALLMÄNT PLAN blir jag mer och mer orolig för den här regeringen. Är den utsatt för utpressning, eller vad? Nu vill den godkänna ett förslag att EU-folk – med exekutiva rättigheter – ska kunna operera på svensk mark mot vår vilja för att bevaka gränser. Det är ett enormt beslut. Och totalt emot hur Sverige ser på sin självständighet och demokrati. Ska denna personal kunna vidta åtgärder, som kanske vi anser bygger på feltänk, missförstånd eller helt enkelt inte vill ha utförda, utan att vi kan göra ett dugg åt det?

Ryggrad, regeringen! Löfven sitter i skiten, för att tala klarspråk, och han tar sig inte ur den genom att veva lite lamt med småfingrarna.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s