Att se Oscarsgalan direkt på bio.

Sent igår kväll masade jag mig faktiskt iväg för att se Oscarsgalan på Grand, bion på Sveavägen i Stockholm. Enda chansen för mig att se den. ”Du måste ut och se lite folk!” sa jag mig också.

Men går folk och ser Oscarsgala på bio, sitter inte alla klistrade vid sina paddor och telefoner och kollar Aftonbladets sändning, eller CNN kanske, där? Kommer salongen att vara tom? Eller är tvärtom allt utsålt? (Idel ursäkter för att inte ta mig ut!)

Bion var öppen hela natten, sändningen var på sex timmar. Gah. Laddade med kycklinggryta och kaffegav mig iväg till T-banan. Upptäckte att jag var i fel ände och traskade iväg mot rätt ände. Vilket var tur, för på vägen upptäckte jag en karl som var nere på andra spåret och knappt syntes, eftersom han försökte spana in under det där överhänget.

Rusade fram, smockade till hans hand som var allt man såg och beordrade honom att kliva upp. Genast! ”Min mobiltelefon…” sluddrade han. Toppen, han var berusad också! Men snäll. Han räckte mig handen och jag började dra, och två män från andra hållet rusade till och tog tag i den andra armen. Och upp kom han.

Hans ex hade kastat hans mobil på spåret, klagade han milt. (Hon syntes inte till.) Och så tackade han oss, vilket var fint. Tillskyndande mannen hjälpte honom på med jackan, där han stod och svajade mitt i en röra av bagage, plastpåsar och pappersservetter. Vi berättade om farorna, och sent omsider kom två vakter ner (de hade väl sett det hela på sina monitorer, och i så fall undrar man ju varför de inte kom tidigare? Men de kanske befann sig långt därifrån och måste ta sig till platsen?) och höll ännu en liten föreläsning och spanade efter mobilen åt honom. Men de verkade lugna och balanserade – annars har man hört en del om t-banevakter –  så vi andra kunde kliva på våra tåg utan att vara rädda för att stackarn skulle gå ner på spåret igen.

På bion hade lite folk samlats redan nu vid elva, gott om plats fanns men  salongen skulle bli nästan full, visade det sig när galan väl kom igång. Personalen bjöd på kaffe och hade bullat upp med mackor. De har haft sådana här Oscarsnätter förr, och dörrarna till salongen stod öppna och det var en väldigt familjär stämning, med en förvånansvärd majoritet av unga människor. För en gång skull kunde de prata, käka och kolla telefonerna precis som de ville. Folk sprang ut och in, tog små promenader. Jag sov en stund. De rara tjejerna bredvid mig boade in sig och pratade, åt, sov och ägnade sig stundom åt telefonerna. En superenergisk karl bredvid mig hoppade upp och ner, skrattade och läste tidningen och tog bilder av vad som hände på stor-tv:n. Alla tog bilder. Och när galan körde igång applåderade alla.

Sändningen kom via Aftonbladet, där panelen i studion lovade att hålla tyst när det blev mer liv på röda mattan (tittare hade hört av sig, jag är tydligen inte den enda som är trött på kommentatorer).

Lite intryck:

Kommentarsstudion: Rutinerad programledare och energiska och ambitiösa sittare, men tyvärr oproffsiga. Ambitionen var att hålla ett trivsamt snack igång ”som alldeles vanliga människor”. Och det är precis det vi inte behöver, vi behöver spränglärda hypersociala och roliga experter som ger riktig info och SER när något händer på mattan och kan berätta något om den som just då pratas med (och låta oss höra vad den säger!). Kunskaperna om såväl filmer som skådespelare och andra filmarbetare var alltså nära noll, och ingen hade finputsat sitt sätt att föra fram vad de hade att säga. Så lata var de verkligen inte, men de skulle behöva byta fokus. Förbereda sina repliker när de vet att de ska berätta vad en film handlar om, ha anekdoter på lager när kontrollrummet meddelar att pauser blir längre än planerat, osv. Ta gärna med anteckningar! Hellre det än: ”Det kommer jag inte ihåg just nu.”

Chris Rock: Superb. Istället för att smyga runt det stora hudfärgsdebaclet dök han rätt in i soppan, och det på ett båda vasst och underhållande sätt. Och det gjorde han rätt i. Han hade blivit uppmanad att bojkotta galan, men jag håller med honom om att det vore kontraproduktivt. Nu hade han i stället 80 miljoner människor att prata till och visa bitskt  roliga filmade inslag om vad svarta får spela, med Whoopie Goldberg som städerska i den ena parodin efter den andra och en svart skådespelare som mannen på Mars som ingen bryr sig om att hämta.

Alicia Vikander: När hon vann exploderade salongen på Grand i förtjusta tjut som lyfte taket. När hon sa en mening på svenska (”hej alla ni hemma!”) möttes hon av nya applåder.

Och då var klockan halv fyra, och jag begav mig hem. Inga tunnelbanetåg gick, och jag traskade genom februarinatten längs tomma gator där taxibilar cruisade, förbi sovande tiggare och enstaka, förvånansvärt nyktra och städade nattvandrade. Både MacDonalds, kebaben och 7-11 i basarerna under Stadsbiblioteket var öppna – det kommer att bli dött där nattetid när biblioteket tar över de lokalerna.

Traskade hela vägen hem och hamnade i säng vid femdraget.

Jag sömnig? Zzzzz….

 

PS – vännen Kerstin tyckte det var lite marigt att kommentera, men nu är hon här! Hon hade fått intrycket att man måste bli en följare för att få säga något, men så är det inte tack och lov, man ger bara en emailadress (som inte syns) och ett nicknamn eller sitt riktiga namn. Egen webbplats behövs inte heller.

Annonser

Lägenhet och filosofi./PS

Filosofin först: Jag lämnade Humanisterna inte för att jag ogillar förbundets inriktning eller Christer Sturmarks debatteknik, utan för att man lierat sig med filosofer utan (oftast) vare sig fingertoppskänsla eller intelligenta funderingar kring liv och etik. Dessa s k filosofer bemöts dessutom med en rätt malplacerad vördnad, enligt min mening.

I DN finns en debatt om nutida praktiskt filosofi, och jag halkade in på ett bidrag kallat ”den praktiska filosofins elände” som är värt att läsa. Ledare på olika institutioner och företag tycks ha frånhänt sig etiskt kunnande, sin egen utveckling och ansvar och överlåtit det åt paneler av s k experter, som tycks betrakta sig som en sorts naturvetare, säger artikeln. Det är ett stort problem. Tydligen även för, av alla, Humanisterna.

Skutt till det praktiska livet: Har nu skapat en film- och bildoas i köket med lånedatorn, och i förmiddags satt jag där och trivdes och grejade med min mapp grundfoton till den grad att jag höll på att glömma att äta. Jag vet, jag vet, ett riktigt geni kan skriva och verka och skapa i en blöt källare med fötterna i avloppsvatten, men det funkar inte på mig. Dessutom går inte lånedatorns höjd att reglera, aj aj. Jag är så tacksam för datorn, men jag måste sitta på en telefonkatalog med en dyna på (vad var det jag sa, gamla telefonkataloger behövs!).

Igår kom ett helt gäng karlar in från hyresvärden, de skulle utvärdera fönster och avlopp och kranar och dylikt. Medan jag pratade med en flög en annan upp på en stege och satte in en brandvarnare (min gamla var inte tillstädes, hade han upptäckt) och en tredje satte diskret fast fronten på badkaret, den front som jag låtit vara lös för att man då får bättre handgrepp om kanten. De ersatte också ett vattenlås under handfatet, och detta vattenlås var så ruttet att det gick sönder i killens hand.

Och det blev en märkligt diskussion om kylan i alla lägenheterna. Jag förklarade snällt och godmodigt att man inte fryser mindre för att huset skickar en termometer.

”Det är strålningskyla”, sa en. ”Lägenheten UPPLEVS som kallare än den är!”
”Det är väl upplevelsen man ska gå efter?” sa jag.
”De flesta är ju ute om dagarna, och när man blir äldre sitter man ju gärna still”, blev svaret (med en blick på lägenhetsinnehavaren, som han tydligen trodde kan duperas hur som helst).

Jaha? Så för att trivas i deras lägenheter ska man a/ inte vara hemma, och b/när man är hemma röra på sig hela tiden? Det är till att värdens pensionerade hyresgäster är attans pigga, tränar hela dagarna och försmår lättsinnigheter som att sitta i soffan och titta på TV!

Enklare vore ju att låta värmen vara på. Vi vet hur man stänger av den när det blir för varmt. Jag gissar att det skulle stoppa ”strålningskylan” från tegelväggarna från 1904. Jag skiner faktiskt i vad termometern meddelar, om jag går runt och känner kalla vindar dra runt kinderna, fryser om händerna och måste sova med två ylletröjor!

Vidare är ugnsluckan trasig. Den som kom upp förut och tittade på det tog helt enkelt bort barnlåset. ”Gör väl inget, du har ju inga småbarn”, sa nu geniet som uttalat sig om kylan.

Men jag ska få en packning och kranarna i köket bytta. So there!

För övrigt (blir tydligen en fast rubrik här) tycker jag det var fint med sångerskan Seys initiativ att ta upp hundra kvinnor på scenen, hundra mörkhyade. Alla pratar, men så här ser hundra kvinnor ut, och de är dessutom hundra svarta kvinnor. Det här var något konkret. ”Jag vill att folk ska tänka själva”, sa Sey. Bra!

/PS. Om en stund ska jag verkligen försöka hinna gå och se utställningen av Vivian Maiers bilder, In her own hands, som öppnar idag på Kulturhuset! Googla gärna – länkförsök misslyckades tyvärr.

Homo stupidus

Det är vi, det – ”den dumma människan”. Den korkade människan.

Kärnkraftskramarna, som alltid varit drömmare, är nu helt hysteriska. I ett vetenskapsprogram berättas om hur de gör allt, kastar ut hur mycket pengar som helst, för att behålla denna nu våldsamt oekonomiska teknik. (Och vi vet fortfarande inte hur man förvarar strålningsfarligt avfall säkert i några hundra tusen år).

Annars marknadsliberala människor som inte gillar regeringars inblandning vill nu ha vansinniga bidrag på miljarders miljarder, utbetalningar av pengar som annars öronmärkts för ny miljövänlig teknik, och det i 35-åriga garantier. Gigantreaktorer planeras utan finansiering, och en som börjat byggas visar sig redan ha sprickor i kärnan. Vad är det med folk?

Och så har vi LUF, som inte gillar moral och vill avskaffa incestförbud. Är det en ploj? Osmaklig sådan, i så fall. Hur tänker de sig att det ska fungera? Utan förbud kan en bror våldta sin syster, hävda att det var med samtycke, och n i vet hur det brukar gå när ”ord står mot ord”. Bunkermannen som just dömts friades från våldtäkt, trots att han både drogat och låst in kvinnan, och vad jag förstår fanns det tekniska bevis för att sex ägt rum. Så vad händer med tjejen som inte vill? Hon måste, förutom att chanserna att få upprättelse och skydd är små, dessutom bo kvar med sin prilliga bror i en familj där kanske även fadern utgör ett hot (eller är det fritt fram där också?)

Marteus i Expressen förklarar att lufarna är barn och inte ska lyssnas på. Barn? Så lätt kan man inte ta på det, tycker jag. De är inte 14, det är då man har ogenomtänkta radikala idéer.

För övrigt är mina böcker tydligen på semester i Spanien. Min teaterskolekompis mailade och undrade om jag inte har någon blogg nu, och berättade att hon och hennes man läser mina böcker och inte riktigt kommer ut i solen eller till krogen som tänkt. Ta med mig nästa gång, vet jag, så kan jag berätta direkt från källan! 😉

Jag tänker, och ”Spectre”. (Spoilers!)

Apropå nya ord och sätt att använda ord, lade jag märke till ännu ett häromdagen. Det är att säga ”jag tänker”, när man förut sa ”jag tycker” eller ”jag anser”. Man har lånat från engelskan igen, och det är ett rätt användbart lån, eftersom att tänka ett eller annat låter mycket mindre provokativt än att tycka. Så där sitter man och lyssnar på teater- och litteratur- och vetenskapsprogram där rara människor tänker en hel massa intressanta saker, och ingen vill framstå som förmer eller en ens en större tänkare än de andra.

Jo, apropå det jag skrev tidigare, det finns sorters två röster till som sticker ut, båda huvudsakligen kvinnor. Den ena är sagoberättaren, som talar om vuxna ämnen som om hon berättade för små barn och väntade sig tindrande ögon och klappande små händer (det blir väldigt konstigt när de pratar om en författare t ex som om det vore Nicke Lilltroll) och den andra är mumlaren som viskar in i mikrofonen. Båda är faktiskt lite outhärdliga att lyssna till. Nummer två har man dessutom svårt att höra alls.

Och så Spectre, som jag hyrde igår. Den stod högst på flera tidningars filmtopplistor ett bra tag och ska förstås ses på stor duk.

Låt mig säga att jag tycker det är utmärkt att Daniel Craig tänker sluta som Bond. Bra beslut! Det är klart han tyckte det var kul att leka Bond och tjäna miljarders miljarder på att göra det han gillar mest, att agera, men nu är det hög tid att sluta, för han kan inte få ut mer ur ämnet. Hans första Bond-film som försökte förklara lite av hur figuren blev yrkesmördare i hennes majestäts tjänst hade sina förtjänster, men nu är vi tillbaka vid utgångspunkten, så att säga. Det är femtiotalsanda och det är grejor. Och filmen är faktiskt gjord som ett tack och adjö till Craig och ett lyckligt slut för hans Bond, med en söt (och fortfarande levande) flicka vid handen.

Sanningen att säga skrattade jag mig genom halva filmen och tänkte rekommendera den som en rolig kalkon, vilket jag nog fortfarande gör, tills jag såg extramaterialet (svensktextat för en gångs skull) och förstod hur grabbarna tänkte.

Det hela börjar med Dödens dag-firande i Mexico. Inte igen! tänker man och minns alla filmer som har springande skurkar och hjältar i exotiskt gatuliv, torghandel, katolska processioner och kinesiska pappersdraksparader. Men jo! Klichén lever, och filmmakarna förberedde dessa scener i SEX månader, hyrde 1500 statister och gav alla personliga kostymer och makeup! Och så promenerar Craig i jordens trångaste kostym på takkanter ovanför gatan (inte green screen), och sprängs det hus som faller ihop utan en tanke på hur många civiloffer som krävs i historien, precis som vanligt.

Och så kommer femtiotalet: Bond har dödat en skurk och går givetvis på hans begravning utan att någon skurkkollega haffar honom. Där ser han den svartklädda, även hon hotade änkan (Monica Belucci) och våldtar henne på det sätt som man gjorde i femtiotalsfilmer: Hjälten tränger sig in på hennes privata sfär, varvid hon blir mjuk och villig, ligger med henne och promenerar sedan småleende därifrån, markerande att han verkligen inte bryr sig och tänker inte beskydda henne, tjingeling!

Här finns så mycket unkenhet att man storknar. Hela listan på unkenhet:  1 och 2. Änkan förtjänar sitt öde, för hon har varit gift med en skurk och hon är gammal (Craigs egen ålder). 3. Bond visar att han är cool och macho, för han blir minsann inte kär, han kan stå emot kvinnor! 4. Att verkligen vinna över en fiende betyder att först döda honom och sedan lägra hans fru.

Där tappade jag all sympati för Bond och trillade nästan ur filmen – det finns gränser för ens tålamod med pulp fiction. Låt mig kläcka en visdom: Ska man gör en film med en blinkning åt klichéer och uråldriga scener, ska man göra det från någon sorts position av egen substans. Och det har vi inte i Spectre.

Sedan traskar Bond öppet rakt in i jätteskurkarnas högkvarter – jätteskurkar har alltid himla schyssta lyor, här ett slott – där alla en osäker sextonårig pojkes drömmar uppfylls: Vi ser en hierarki av hundra män (och en kvinna) runt ett enormt bord, alla fyllda av outsäglig vördnad för toppskurken, som kommer in genom en jättedörr och sedan sitter med ansiktet i skugga, belyst bakifrån från rummet bakom den öppna jättedörren. Och han behöver förstås bara viska för att bli åtlydd.

Han vet att Bond är där, visar det sig, och nu skils mina och regissörens vägar åt helt och hållet. Om jag vore en cynisk världsomfattande jätteskurk och väntade besök av fienden (Bond), skulle jag givetvis knäppa honom direkt på parkeringsplatsen (världens kortaste Bondfilm). Alternativt sätta en gps på hans bil, postera mördare vid alla utgångar genom vilka han kan tänkas fly, och ha några till som ställer sig runt honom inne på slottet.

Men nej! Bond, med minst femtio personer runt sig, kastar en 150 kilos vakt över en balustrad och lyckas fly genom ett fönster, hoppa ner på marken och rivstarta sin bil! Och följs av en annan brutal typ – EN – i en annan bil! Och så blir det biljakt genom Roms tomma gator, utan att de stormrika jätteskurkarna helt enkelt skickar en helikopter efter Bond och prickar honom.

Men det här har jag helt missförstått, framgår det av extramaterialet. Det handlar ju inte om storyn, det handlar om häftiga bilder, bilmärken, fart och filmmakarlogistik när scenerna tas. Hela Rom spärrades av och de hade skitkul. Scenen slutar med att Bond kör bilen i sjön, där förföljaren ser den sjunka – men egendomligt nog inte märker att Bond katapultar sig ut med fallskärm genom taket och landar på en gata! NÅGON ursäkt för det kunde ni väl ha hittat på, muttrar jag.

Och så där fortsätter det. Bond lämnar glatt fingeravtryck överallt och träffar förstås en underbar, ung tjej (läkare, Lea Seydoux, som rövas bort sprattlande i bovars famn), slåss med knytnävarna och kastar en flaska mot en rå sälle istället för att använda den på ett mer kreativt sätt. Karln kan ju inte fajtas! Och han dricker utan vidare ur en flaska han hittar en ett skurknäste, och flickan har plötsligt sexig underklänning på sig, och hela världen hotas av att säkerhetstjänsterna går ihop och övervakar alla.

Regissören Sam Mendes är stolt över att filmen är gjord med riktiga stunttricks och riktiga explosioner (bland dem världens största filmexplosion, i Marocko), inga datoranimationer, och det är sympatiskt. Jag tror alla håller på att tröttna på dessa eviga animationer där Manhattan flyter bort och så. Det var kul ett tag, men nu räcker det inte så långt.

Hur som helst, Bond vandrar iväg med flickan, inte mot solnedgången utan mot polisbilars flimrande blåljus, chefen M arresterar den däckade skadade superskurken (pajad helikopter på bro i London) i hennes majestäts regerings namn, och tillsammans med den numera unga Q har de räddat världen från allmän övervakning. (Hm. Har de?)

Så vad händer? Om Craig är ute ur bilden efter att ha kastat sin pistol i Themsen, kan ju inte nästa eventuella Bond vara gift med henne i nästa film. Kanske dags att skrota konceptet och tacka för det som varit? Vad tycker ni?

Mähä? Nähä.

Såsom långlevare blir jag mer och mer medveten om hur språket ändras runt mig. Såsom radiolyssnare lägger jag oftast märke till det via radiorösterna.

Till exempel: Allt fler säger ”chäääf” i stället för chef. Det har vi hört förr, men nu säger de ”määä” i stället för ”med”, också. Alltså människor som för övrigt låter så där allmänt mellansvenska. Det heter ju ”meee”! Vi hänger meee!

Fler har märkt att man numera har förvandlat den transitiva verbet ”lämna” till ett intransitivt, dvs man kan säga det utan att tala om vad som lämnas. Detta förstås i engelsk efterföljd. Liksom det fåniga ”göra skillnad”, och ”av en anledning”.

Fortsätter det så här, tänker jag dystert, fattar svenska folket snart inte gamla fina Blandaren-skämt. Som exempelvis:

Det ärevördiga paret sitter på teatern i en loge.
Hon: ”Jag svettas så mellan akterna.”
Han: ”Säger du det? Jag svettas mest under själva pjäsen!”

Den som inte vet att ”pjäs” förutom på ett teaterstycke kan syfta på ett föremål, fattar ju inte poängen.

Igår kväll sände P1 ett långt stycke av Camerons presskonferens, där han redogjorde för punkt efter punkt i Storbritanniens avtalet med EU. (En stor del av befolkningen vill som bekant utträda ur unionen, och Cameron försöker få till en kompromiss.) Jag stod och lyssnade fascinerad. Äntligen får jag höra något direkt, jag får veta detaljerna! Men programledarna kunde inte hålla sig. De bara MÅSTE bryta in (medan man hörde Cameron fortsätta i bakgrunden) och förklara ”i korthet” vad han just sagt.

Men håll klaffen! sa jag högt. Icke då. Istället in med en kommentator som skulle kommentera den förkortade versionen av vad Cameron just sagt. Till min besvikelse sa inte han också ”Håll klaffen!”, utan gjorde detta. Och återigen fick man en svepande nyhetsrapportering, när man kunde ha fått höra direktsändningen. Utan att behöva ”gå in på hemsidan” (om den nu finns där).

Sedan har vi killen som alltid säger ”Mhm!” efter varje annan persons yttrande, och den som konstant avbryter alla intervjuade.

NÅGON sa åt mig att ställa ut mina foton på krogar, och som av en händelse kom en gratistidning med en artikel där det påpekas att detta nu är högsta mode. För konstnärerna, fotograferna, och krogarna. Kanske en idé? Annars börjar jag äntligen bli nöjd med mina bilder, de börjar nå en punkt där jag vill gå tillbaka till dem och bara titta. Det är ett experimenterande med beskärningar. Någonstans finns det snitt som gör ett bilden plötsligt blir berörande, och jag letar och letar. Gå närmare, till exempel? Ibland ja, ibland nej eftersom hela omgivningen behövs för att man ska förstå.

Till sist: Läs denna skakande artikel i DN om den omfattande slavhandel i IS-områden som modiga personer försöker rädda offer från, en livsfarlig operation.

IS är en manlighetens totala kollaps. Liksom nästan alla enkönat manliga församlingar – från fnysningar och gliringar till och om kvinnor i mer ”civiliserade” grupper, till tafsande pojkgäng, till arméer, krigsherregrupper, MC-gäng, fotbollshuliganer, regeringar, religioner.

I ett program om Aspergers och autism i allmänhet sa en manlig expert att autism (som ju också kvinnor kan ha) i princip är en sorts förhöjd manlighet. Varför kan man undra, vad som hände när en x-kromosom blev en y-kromosom för att stärka vår motståndskraft mot ärftliga sjukdomar och brister, men det förklarar varför så många beslut som fattas när man tvingat (eller lurat) bort kvinnlig medverkan och input blir oempatiska och grymma.

Ingen aning om hur det här ska rubriceras.

När jag stod och lagade lunch idag började jag improvisera något kul, lite standuppigt med sång, bara för mitt höga nöjes skull, precis som jag sprang efter mamma och var rolig när jag var liten, och äldste sonen sprang efter mig och var roligt när han var en liten kille. Sedan insåg jag att det där kunde ju ingå i inledningen till två-personersfilmen, och måste störta iväg och skriva ner det överst i manuset: ”NYTT”. Det slog mig att eftersom den senaste jag frågade till den kvinnliga huvudrollen är komiker, passar det ju bra. Så där satt jag och skrev medan en blivande omelett med potatis, lök och zuchini puttrade på spisen.

Jag tänker gå in för komiker. De kan allt.

Sedan valde jag bilder igen. Det är ett litet helsike, för jag är inte gjord för fotoutställningar som de nu ser ut (och de ser ju bra ut). De är snyggt kopierade i matchande storlekar med samma sorters ramar och samma sorters innehåll, vackert och njutbart att titta på, men de foton som min hårddisk innehåller är så otroligt varierande, trots att det absoluta grundtemat alltid är detsamma: Människans upplevelse av livet, och människans värdighet. När jag ska passa ihop vissa känns det som att kapa av sig armen. Tänker dystert att eftersom dessa bilder passar så oändligt bra och logiskt på insidan av mitt huvud, varför sker inte samma sak på utsidan, in real life? (Och varför i helskotta valde denna blogg att skriva Life med stor bokstav, precis som den gör nu? Har jag bett om det? Nej! Life, life, life!)

Igår läste jag en artikel av Martin Aagard i AB. Den handlar om att fel personer valde poppristagaren (Max Martin), de vet ingenting om hur popmusikproduktion går till, någon annan borde ha fått priset. Om han har rätt i det har jag inte en aning om, han har själv gjort musik och hans åsikt har säkert vikt.

Men. I artikeln går han på absolut slöhetstomgång när han klagar på ”medelklassen”, ”tjänstemannaklassen” och ”vita konservativa” som ”inte vet någonting” och alltså är skurkarna. De som först motsatte sig popen, och nu hyllar den, skriver han argt. Popen föddes i arbetarklassen!

Huh? ”De”? För de första är de som ogillade pop för fyrtio år sedan till stor del döda nu. För det andra – varför denna slappa identitspolitik? Medelklass är han själv, och varför skulle vare sig klasstillhörighet eller hudfärg säga något om vem som vet vad? John Lennon gick på konstskola, och vit var han, men visste väl en del om musikproduktion? Popen har sina rötter i afrikansk musik, via jazz (ofta med vita musiker bland de svarta) och rock, och med inflytande av judiska musiker som Gershwin och Berlin. Michael Jackson lyssnade på Tjajkovskij och Debussy. Queen gjorde operapop. Den är en salig blandning.

Men är man vit medelklass tycker man automatiskt detsamma som popkritiker 1965? Och är man svart medelklass vet man om popmusik – ja, vad då?

Jag har själv hjärtat en bra bit åt vänster och tror på solidaritet och altruism, men jag respekterar individen och är hjärtinnerligt led på detta tröttsamma hopklumpande, som jag hört sedan radikalvänstern visade sin auktoritära, empatilösa och maskinella sida i min ungdom, den som fortfarande får V att skälla på muslimska kvinnor som berättar att de är trakasserade av muslimska män i sin egen hemort. Enligt V-kartan ska de nämligen inte vara det, och om verkligheten motsäger kartan, är det kartan som gäller.

Rent allmänt: Varje gång någon gör en bra analys av någonting, kommer en uppsjö av människor och hårddrar, förvanskar och extrapolerar fram något vansinnigt av det, och använder det sedan som gruppmarkörer.

Tes: Människor påverkas av de könsroller de förväntas spela – bra upptäckt!
Följdtesen: Könet är helt och hållet en social konstruktion – idioti.

Nu ska jag starta ett filmbolag och ett bokförlag, öppna ett galleri och starta en politisk blogg och en street fashion-blogg. (Eller inte.)

Det sista: Om jag nu får plåta folk. Jag måste börja göra visitkort och dela ut. Nu när alla kör med instagram, vågar ingen bli plåtad av en som de inte känner till. Gud vet vad som händer med bilden!

Vad händer?

Jag känner mig lite som den där killen i den gamla reklamfilmen, han som bär nedre delen av ett piano i den trånga spiraltrappan och har fastnat och inte vet vad som händer ovanför, utan ropar: ”Vad är det som händer? Vad är det som händer?” Men inga svar får han.

Läste nyss en artikel i DN Stockholm om hur vettiga byggnadsplaner för Vattenfalls övergivna område plötsligt ändrats till rena slum-planerna, vilket Skönhetsrådet upptäckt. Fönster som inte går att öppna, rum som är mörka för det mesta. Och det finns fler exempel – hus där fukt tränger in i Rågsved.

Jag klagar ofta på den allmänna håglösheten och ”det gååår inte”-stämningen som spritt sig överlandet. Vi får fan skärpa oss! Bostäder ska byggas med anständig standard och med möjlighet till lek och utevistelse för barn, och de ska byggas rätt från början . Det är ingen poäng med att bygga uselt för ”invandrare” eller ”studenter”, som om de vore färdiga enheter att stoppa in i fack. Både studenter och ”invandrare” får ändrade levnadsförhållanden och civilstatus. Barn kommer till, sjukdomar inträffar, nya jobb blir möjliga.

Bygg överhuvudtaget inget mindre än tvårummare, även för studenter, säger jag. Stressen i samhället måste minska, och det gör den om folk vet att de har andrum och val. När det gäller studentbostäder, att man inte behöver riva upp hela sitt liv och ägna tid åt bostadsletande och lösa resproblem, när man egentligen ska plugga, om det kommer ett litet barn. Vilket det ju ofta gör innan studenterna är klara med sin utbildning. När det gäller sjukdom, att man inte behöver vara rädd för att utförsäkras om man inte blir frisk inom en godtyckligt vald tid (samma för alla), bara därför att alliansfolk en gång fick för sig att folk egentligen bara låtsas vara sjuka, även de som faktiskt kommer att dö av sin sjukdom. (Cellgiftsbehandling? Sök jobb! Rehabilitera dig!)

FÖR ATT hoppa till ett annat ämne: Läs gärna Åsa Beckmans artikel om romanen som filmen Carol bygger på. Boken var rakare och mer mångfasetterad, och modigare, än filmen. Mindre diskret.

Till sist: Välkommen till nykomlingen Vietnam! (Vem känner jag som just nu är i Vietnam och tittade in här?)