Nerslag i tunnelbanan.

Igår stod jag i godan ro i en tunnelbanevagn och kollade lite lojt in en karl och funderade på om han såg trevlig ut, när en hemlös kvinna kom till vårt ställe i vagnen. Hon presenterade sig, berättade lite om sig själv och undrade om vi hade några kronor, för hon måste sova ute. Hon var mycket hövlig.

Den eventuellt trevlige plockade fram plånboken ur en jackficka, fiskade upp en hundring och stoppade ner i hennes pappmugg. Hon blev lite ställd, tackade och hoppades att hon inte stört.”Du stör inte”, svarade han lugnt och vänligt, utan att bli personlig. Och jag gick ut i slasket och blasket och brast nästan i gråt.

Idag kom en annan hemlös in i min vagn, en man den här gången, lång och lite rufsig och klädd i en sådan där vit finsk armépälshistoria som en pojkvän till mig hade en gång för länge sedan. (Jag stickade en lång, knallblå halsduk till den.) Han uppträdde likadant som kvinnan igår, var artig och lugn och inte påstridig, försökte inte ha enskilda passagerare som mål.

NÅGOT HELT ANNAT hände också på tunnelbanan idag, något som fick mig att försöka förstora öronen. En man satt och pratade ganska högt i sin mobil, och det han pratade om var hur man samlar ihop folk som ringer och klagar hos politiker och media ”så att det märks att det är en folkrörelse”. ”Vi måste få trettio, fyrtio personer – inte J, för hans röst känner de igen nu – och ljud- och bildtränade människor”, fortsatte han. ”De ringde Mona Sahlins partikansli och spelade in deras tomma undanflykter och ursäkter, haha, sådant måste vi göra.”

Först trodde jag det var en reporter som talade om organiserade högerextrema utspel, sedan lät det mera som om det var en av dem. Jag spetsade alla öron jag har, men när jag vände mig mot honom reste han sig och försvann längre bort i vagnen och sedan ut på stan. Jag önskar jag hade kunnat spela in honom.