Hopp, politik och artificiell intelligens.

Efter en ny jobbig natt (lade mig bortåt halv två – man längtar inte precis till bingen under omständigheterna) kravlade jag upp runt halv åtta för att vädra och tänkte sedan försöka somna om, men var för nyfiken på hur det hade gått i amerikanska primärvalen i New Hampshire. Och som ni vet vann Trump på den republikanska sidan och Sanders som väntat på den demokratiska – men överraskande stort, 59% mot Hillary Clintons 39. (Han har förutom annat fördel av att vara senator i en grannstat, folk känner till honom.)

Det lustiga är att den 74-åriga Sanders är de ungas kandidat. Han är väl närmast socialdemokrat, vilket för stora delar av det superreligiösa USA som är berett att hålla mångmiljardärerna under armarna så länge man tror att man själv har en chans att bli en, är liktydigt med kommunism, den lede Fi och säkert Satan på ett hörn. Det är som med homoäktenskap, en vildsint protesterande äldre generation får höra av sina trötta barn att det där är inte en fråga längre. Själva är de urleda på fördomar, på råkapitalism, på miljöförstöring och på de hisnande inkomstklyftorna.

Så det är spännande. Clinton vet givetvis vart vinden blåser och höll ett eldande sluttal (i ropande frälsarprästton) om att vi måste kämpa för mänskliga rättigheter i alla dess former – för kvinnor, för fattiga, för homosexuella, och fler kategorier som jag just nu glömt. Sanders har många goda idéer, vad han inte har är Clintons gedigna erfarenhet av politikens alla skrymslen, allt tjuv- och rackarspel, och av världen utanför.

Vad gäller mig själv har jag hopp om att klara mig ur det här ryggskovet. Men uppenbarligen kan jag inte hålla ens i en mindre videokamera för ögonblicket, så det akuta behovet av att visa vad jag menar med de manus som få förstår fast jag tycker det ser så enkelt ut, kan jag inte göra något åt just nu. Och även för crowdfunding behövs någon form av lockande pilot som folk skulle vilja se fortsättningen på. Vad gäller det intensiva studiet av TV-serien Veep är jag klar med det – jag har sugit i mig allt jag har förmåga att suga i mig.

Vill i hast vidarebefordra en filmrekommendation, den franska filmen Serafina. Har inte hunnit se den, men fransk film rensar själen.

Och så har Tyskland och Spanien nu också tittat in på denna miniblogg. Välkomna!

Denna miniblogg är helt säkert mini, men antingen har den en märklig statistikfunktion, eller också har jag besökare med superkrafter. En gång när jag kikade på statistiken hade det nämligen hunnit komma två besökare – från tre länder. Det stod på samma sida. Med flaggor och karta och allt.

Jag har en komplettering till gårdagens filmrecension av Ex Machina. Det gäller titeln. Som teaterkunniga vet finns det ett gammalt uttryck för gudomligt ingripande på teaterscenen via teaterns maskineri – ”Deus ex machina”, Gud ur maskinen, eller hur man ska översätta det. Så titeln antyder att filmens Frankensteinperson har kreerat denna robot (Alicia Wikander), denna ”någon” med artificiell intelligens, som kommit ur ett maskineri och att man kan undra vem och vad hon är.

Annars är jag som sagt inte ett dugg fascinerad av gåtorna kring AI, som ju i grunden bara är ett pysslande med frågan om vad man kan kalla liv, och vad vi själva är. Liv är det som vi kallar liv, sa tekniska män i min ungdom, vilket var helt sant men för mig lät som fusk.

Det finns (nu pratar jag alldeles själv) ett gränssnitt mellan den fysiska verkligheten, dvs de grundämnen våra celler är uppbyggda av och deras samarbete för allas bästa, och vår upplevelse av det egna hyfsat enhetliga jaget, tillvaron och vårt levande. Vi är bokstavligen det stoft stjärnor skapats av, och det finns argument att anse oss själlösa, om man så vill – men däremot ingen som helst poäng att göra det! Det är helt OK att vara människa och leva efter sina förutsättningar, söka det bästa man kan, utveckla sina förmågor och sträva efter att vara lycklig och glad. Att vara en del av alltet är trygghet, inte skrämmande. Vi är precis det och där vi ska vara. Dessutom är mångfalden av variabler i det vi upplever som vårt inre och yttre liv, vår perception och våra val, imponerande. Och har vi tur, har vi kul.

Så jag ser ingen poäng med att försöka ta reda på hur många variabler vi kan få ihop i en maskin, och försöka kolla om vi på något sätt kan komma över den där gränsen. (Vilket inte går att kolla.) Det enklaste sättet att skapa liv är att få små barn, beprövat sedan årmiljoner, och det är en väldigt bra metod att sammanföra grundämnen till en sprillans ny liten person med känslor, tankeförmåga och allt. Det tar bara nio månader, dessutom, och kräver inga lyxfort i vildmarken.

Och nu ut i vårregnet i februari-Stockholm. Kan jag bära BÅDE mjölk och bananer, det är frågan? Mycket mer angeläget än AI!

 

PS/ Och just nu, när klockan är nästan ett, visar den knäppa statistiken att jag har en besökare – EN – från Sverige, Spanien och Danmark!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s