Jag tänker, och ”Spectre”. (Spoilers!)

Apropå nya ord och sätt att använda ord, lade jag märke till ännu ett häromdagen. Det är att säga ”jag tänker”, när man förut sa ”jag tycker” eller ”jag anser”. Man har lånat från engelskan igen, och det är ett rätt användbart lån, eftersom att tänka ett eller annat låter mycket mindre provokativt än att tycka. Så där sitter man och lyssnar på teater- och litteratur- och vetenskapsprogram där rara människor tänker en hel massa intressanta saker, och ingen vill framstå som förmer eller en ens en större tänkare än de andra.

Jo, apropå det jag skrev tidigare, det finns sorters två röster till som sticker ut, båda huvudsakligen kvinnor. Den ena är sagoberättaren, som talar om vuxna ämnen som om hon berättade för små barn och väntade sig tindrande ögon och klappande små händer (det blir väldigt konstigt när de pratar om en författare t ex som om det vore Nicke Lilltroll) och den andra är mumlaren som viskar in i mikrofonen. Båda är faktiskt lite outhärdliga att lyssna till. Nummer två har man dessutom svårt att höra alls.

Och så Spectre, som jag hyrde igår. Den stod högst på flera tidningars filmtopplistor ett bra tag och ska förstås ses på stor duk.

Låt mig säga att jag tycker det är utmärkt att Daniel Craig tänker sluta som Bond. Bra beslut! Det är klart han tyckte det var kul att leka Bond och tjäna miljarders miljarder på att göra det han gillar mest, att agera, men nu är det hög tid att sluta, för han kan inte få ut mer ur ämnet. Hans första Bond-film som försökte förklara lite av hur figuren blev yrkesmördare i hennes majestäts tjänst hade sina förtjänster, men nu är vi tillbaka vid utgångspunkten, så att säga. Det är femtiotalsanda och det är grejor. Och filmen är faktiskt gjord som ett tack och adjö till Craig och ett lyckligt slut för hans Bond, med en söt (och fortfarande levande) flicka vid handen.

Sanningen att säga skrattade jag mig genom halva filmen och tänkte rekommendera den som en rolig kalkon, vilket jag nog fortfarande gör, tills jag såg extramaterialet (svensktextat för en gångs skull) och förstod hur grabbarna tänkte.

Det hela börjar med Dödens dag-firande i Mexico. Inte igen! tänker man och minns alla filmer som har springande skurkar och hjältar i exotiskt gatuliv, torghandel, katolska processioner och kinesiska pappersdraksparader. Men jo! Klichén lever, och filmmakarna förberedde dessa scener i SEX månader, hyrde 1500 statister och gav alla personliga kostymer och makeup! Och så promenerar Craig i jordens trångaste kostym på takkanter ovanför gatan (inte green screen), och sprängs det hus som faller ihop utan en tanke på hur många civiloffer som krävs i historien, precis som vanligt.

Och så kommer femtiotalet: Bond har dödat en skurk och går givetvis på hans begravning utan att någon skurkkollega haffar honom. Där ser han den svartklädda, även hon hotade änkan (Monica Belucci) och våldtar henne på det sätt som man gjorde i femtiotalsfilmer: Hjälten tränger sig in på hennes privata sfär, varvid hon blir mjuk och villig, ligger med henne och promenerar sedan småleende därifrån, markerande att han verkligen inte bryr sig och tänker inte beskydda henne, tjingeling!

Här finns så mycket unkenhet att man storknar. Hela listan på unkenhet:  1 och 2. Änkan förtjänar sitt öde, för hon har varit gift med en skurk och hon är gammal (Craigs egen ålder). 3. Bond visar att han är cool och macho, för han blir minsann inte kär, han kan stå emot kvinnor! 4. Att verkligen vinna över en fiende betyder att först döda honom och sedan lägra hans fru.

Där tappade jag all sympati för Bond och trillade nästan ur filmen – det finns gränser för ens tålamod med pulp fiction. Låt mig kläcka en visdom: Ska man gör en film med en blinkning åt klichéer och uråldriga scener, ska man göra det från någon sorts position av egen substans. Och det har vi inte i Spectre.

Sedan traskar Bond öppet rakt in i jätteskurkarnas högkvarter – jätteskurkar har alltid himla schyssta lyor, här ett slott – där alla en osäker sextonårig pojkes drömmar uppfylls: Vi ser en hierarki av hundra män (och en kvinna) runt ett enormt bord, alla fyllda av outsäglig vördnad för toppskurken, som kommer in genom en jättedörr och sedan sitter med ansiktet i skugga, belyst bakifrån från rummet bakom den öppna jättedörren. Och han behöver förstås bara viska för att bli åtlydd.

Han vet att Bond är där, visar det sig, och nu skils mina och regissörens vägar åt helt och hållet. Om jag vore en cynisk världsomfattande jätteskurk och väntade besök av fienden (Bond), skulle jag givetvis knäppa honom direkt på parkeringsplatsen (världens kortaste Bondfilm). Alternativt sätta en gps på hans bil, postera mördare vid alla utgångar genom vilka han kan tänkas fly, och ha några till som ställer sig runt honom inne på slottet.

Men nej! Bond, med minst femtio personer runt sig, kastar en 150 kilos vakt över en balustrad och lyckas fly genom ett fönster, hoppa ner på marken och rivstarta sin bil! Och följs av en annan brutal typ – EN – i en annan bil! Och så blir det biljakt genom Roms tomma gator, utan att de stormrika jätteskurkarna helt enkelt skickar en helikopter efter Bond och prickar honom.

Men det här har jag helt missförstått, framgår det av extramaterialet. Det handlar ju inte om storyn, det handlar om häftiga bilder, bilmärken, fart och filmmakarlogistik när scenerna tas. Hela Rom spärrades av och de hade skitkul. Scenen slutar med att Bond kör bilen i sjön, där förföljaren ser den sjunka – men egendomligt nog inte märker att Bond katapultar sig ut med fallskärm genom taket och landar på en gata! NÅGON ursäkt för det kunde ni väl ha hittat på, muttrar jag.

Och så där fortsätter det. Bond lämnar glatt fingeravtryck överallt och träffar förstås en underbar, ung tjej (läkare, Lea Seydoux, som rövas bort sprattlande i bovars famn), slåss med knytnävarna och kastar en flaska mot en rå sälle istället för att använda den på ett mer kreativt sätt. Karln kan ju inte fajtas! Och han dricker utan vidare ur en flaska han hittar en ett skurknäste, och flickan har plötsligt sexig underklänning på sig, och hela världen hotas av att säkerhetstjänsterna går ihop och övervakar alla.

Regissören Sam Mendes är stolt över att filmen är gjord med riktiga stunttricks och riktiga explosioner (bland dem världens största filmexplosion, i Marocko), inga datoranimationer, och det är sympatiskt. Jag tror alla håller på att tröttna på dessa eviga animationer där Manhattan flyter bort och så. Det var kul ett tag, men nu räcker det inte så långt.

Hur som helst, Bond vandrar iväg med flickan, inte mot solnedgången utan mot polisbilars flimrande blåljus, chefen M arresterar den däckade skadade superskurken (pajad helikopter på bro i London) i hennes majestäts regerings namn, och tillsammans med den numera unga Q har de räddat världen från allmän övervakning. (Hm. Har de?)

Så vad händer? Om Craig är ute ur bilden efter att ha kastat sin pistol i Themsen, kan ju inte nästa eventuella Bond vara gift med henne i nästa film. Kanske dags att skrota konceptet och tacka för det som varit? Vad tycker ni?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s