Lite mer Horace

Först vill jag lägga ett PS till förra HE-inlägget: Från alltid tillförlitlig källa har försports att HE kan vara en kul prick som det är trevligt att jobba med. Det måste jag ju ha med i rättvisans namn.

Sedan: Jag har kommit på vad Horace Engdahl är, i alla fall så här på lagom avstånd. Han är den eviga gymnasisten. Gossen från en femtiotalsskola med några favoritlärare och väldigt lite koll på tjejer.

För er som har missat Expressens sammanställning av vad de kallar fläskiga citat från hans bok, här är de. Jag kommenterar lite grann.

1. s. 41

Att skriva för den intellektuella eliten är som att vara instängd i en hiss under ett strömavbrott.
(Horace förklarar i radiointervju att han menar att man träffar samma människor hela tiden, på en viss nivå.)

2. s. 52

Fördomar kallas sådana iakttagelser av verkligheten som väcker obehag.
(En riktigt otäck och trångsynt aforism, skulle jag vilja säga.)

3. s. 107

Det mest imponerande med Kafka är att han kunde skriva Processen utan att vara gift.
(? Fritt för tolkningar.)

4. s. 114

För att vara en god människa måste man först stå ut med sin egen lukt.

5. s. 141

Pensioneringen liknar flyktingtillvaron: att säga farväl till hoppet om att någonsin återfå den respekt och betydelse man ägde i en tidigare verklighet.
(Säkert hel sant. Men kan det tänkas att det finns andra vinklingar på tillståndet att vara pensionerad?)

6. s. 164

En kvinnas förakt för en man kan i vissa fall vara måttlöst, större än naturlig storlek.
(Horace, Horace – så översätter inte en författare ”larger than life”! Inte ens på skoj!)

7. s. 168

Det är lätt att skapa ett monster. Sätt en journalist på fallet!
(Stämmer stundom.)

8. s. 182

Förhållandet till en kvinna kan vara slut och dött utan att kärleken till henne för den skull är slut.
(Bara en allmän kommentar: Till kärleken hör att utvecklas som människa, att lyssna och förstå.)

9. s. 187

Känslan att ens liv gått över till motståndarsidan.
(Hur? Menar han att ”motståndarsidan” nu har tolkningsföreträde?)

10. s. 236.

När kvinnor kräver mera fantasi i sexlivet visar de att de inte förstår vad sex är och kanske inte har något riktigt behov av det.

**

Detta sista citat är verkligen en av de präktigaste grodor jag sett, fullt i stil med ”svarta är bra på att dansa”, eller ”jag är färgblind, så rött finns inte, det är bara något folk påstår”.

Ridå.

Jag är lite ledsen över att ta ner någon så här, men alla traditioner är inte värda att behållas om de konserverar en syn som utestänger halva mänskligheten, eller någon annan liten minoritet, och när någon som HE visar upp hur han tänker, måste man se det och reflektera över det .

Hej igen!

En något slak människa som just hyrt en fransk film, gläds åt att det inte regnar just nu, och undrar om hon borde starta bloggen Grinig Gumma Gnäller, eller Tålig Tant Tindrar, sitter här. (Allitteration!) Och välkommen Kanada! Jag är fortfarande helt fascinerad av att denna mysiga pyttenytteblogg är så oväntat internationell.

På tal om film rekommenderar jag Mandarinodlaren, som alla säger att man måste se och som man därför tvekar inför. Estnisk-tjetjensk-georgisk…? Jättekulturell, jättetråkig öststatsatmosfär? Trots fysisk svaghet hyrde jag den i alla fall (den och ryska Leviathan är, enligt Mannen på Buylando, de som i hans erfarenhet fått de mest positiva kundreaktionerna). Och den var verkligen bra, tankeväckande, inspelad på ett eftertänksamt men ändå modernt sätt, och med excellenta skådespelare. De är i princip bara fyra stycken och på kornet.

Filmen är en sorts studie i manlig interaktion. Hur de samarbetar, hur de talar, hur den äldre praktiskt lagda och av livet erfarna man som håller ihop alltsammans på något sätt hela tiden driver allt åt rätt håll. Spänningen ligger i den processen och i autenticiteten, inte i utbrott och aktion. Men man blir oavbrutet överraskad.

På tal om manlig interaktion kan man läsa DN-porträttet av Horace Engdahl, http://www.dn.se/kultur-noje/horace-engdahl-man-kan-aldrig-leva-ett-liv-utan-nederlag/ . Den är en studie i manliga nätverk och en patriarkal kulturmiljö som är mer avslöjande än HE egentligen tycks förstå. Det är helt publicistiskt riktigt att ge honom den här chansen, han är f d ständig sekreterare i Svenska Akademien och sitter nu där som medlem och vi vill veta vilken sorts figur han är, särskilt nu i svallvågorna efter äktenskapet med och böckerna av hans exfru Ebba Witt-Brattström.

Sanningen att säga framstår HE som en ganska tom och ytlig person. Det finns inte mycket han har att prata om. Han gillar lyx men vill inte kosta på sig, han njuter sadistiskt av att se Lyxfällans deltagare sitta och gråta över sina räkningar, han älskar den strängt avgränsande litterära manliga värld där åldrande (och på det manliga totalt insnöade) gamla halvbildade gubbar (den kvinnliga halvan är världen är ju ointressant) högtidligt överlämnar insignierna till nästa manliga släkte. Komplikationen för kulturens kvinnor är inget som upptar HE, han flinar bara lite åt det.

HE tycker det är synd att dessa traditioner försvinner, för de var ju så mysiga, en kedja som i hans föreställningsvärld går tillbaka ända till Aristoteles, men i Akademien (kallad ”Klubben”, ni hör) lever de delvis vidare. Som artikelförfattaren diplomatiskt uttrycker det: Ledamöternas privata vänskaper och professionella kulturkontakter överlappar varandra.

Här hade Engdahl chansen att visa andra sidor av sig, men den chansen togs inte. Det ena nya är hans insikt att han omvittnade explosiva humör kommer sig av att när han egentligen skäms för något, eller är ledsen för något och inte kan erkänna det, blir han istället ”skitförbannad” (hans ordval). Där finns en dörr öppen till hans exfrus upplevelser. Utan att känna något av dem, får jag en alldeles privat och icke vetenskapligt underbyggd känsla av att hon i många år på många olika sätt försökt fiska efter en gädda i en tom sjö. Och att han försvarat sig med sina gamla mentorers metoder – ända tillbaka till Aristoteles. För HE är världen strikt uppdelad efter könsgränser.

Den här artikeln påminner mig om Magnus Härenstams bok, här är samma glada manliga gäng där alla kan varann och känner ”alla”, som hjälper och stöttar och väljer in varandra hit och dit. Någon har en styrelse man kan hamna i, en annan har en krog med vinkällare där man alltid kan få en pava champagne, någon har en stor båt man kan festa i. X känner Y känner Z på det här speciella sättet.

Anekdot: Lägg märke till hur producenten för HE:s TV-program med LS försvarar sig mot anklagelserna att det är fullt av Engdalsk mansplaining – ”jag har tagit tid med tidtagarur, och hon pratar t o m lite mer än han!”. Hur och vad HE säger vad kanske mera vad det handlar om?

Allt gott till alla runt det virala pubbordet! Hoppas kunna återkomma lite oftare, och kanske t o m få lite ordning på bloggverktyget. Vore roligt att visa lite bilder på ett fungerande sätt.

Glad påsk

Har varit frånvarande därför att jag varit alldeles in i bängen sjuk, med feber, blixtrande huvudvärk, snuva och illamående och orkeslöshet. Det är inte klart än, men mycket bättre.

Så jag vill bara titta in för att önska min lilla skara en glad och trevlig, och FRISK påsk! Påskägg på er!

The continuing story.

Mer senare, skrev jag, och nu är det senare!

Jo, i fredags fick jag syn på två notiser i en gratistidning som trillade in i brevlådan: Ett nytt fotogalleri har öppnat på Skeppsholmen (ingång från sjösidan, kan jag säga redan nu) och Thorsten Flinck skulle spela Doktor Glas som enmansföreställning samma kväll och på lördagen.

Jag ringde Södra Teatern direkt och lyckades få en av de två sista biljetterna samma dag – längst fram, rad 0. Förmodligen återbud. Och Estelle af Malmborgs galleri väckte mina förhoppningar: Hon ska vidga gränserna, stod det, och komma med något nytt. Det lät helt underbart, så jag gav mig ut i den kyliga vårdagen och tittade in i en fantastisk lokal där man just hängt en utställning och finputsade de sista detaljerna. Estelle själv, formgivare och andra strosade runt och pysslade. Atmosfären var fin, och det första rum man kommer in i har ett kafé som drivs av en trevlig, rödhårig, tatuerad amerikan.

Men mitt mod sjönk när jag såg utställningen. Den är utan tvekan vacker, stora svartvita bilder i svarta ramar, tagna av en känd spanjor (återkommer med namn). Motiven var livet i knarkarkretsar. Estetiskt skildrat, rakt på sak och faktiskt förvånansvärt lite sunkigt. ”(Namn) och (namn) väntar på langaren”, hette ett foto som visade två halt vanliga ungdomar.

Mycket snyggt, som sagt. ”Jag erkänner min skuld” hördes fotografens röst från en liten video som kördes i ett angränsande rum. Skulden för att ha använt sina vänner (jag antar att det är hans vänner) för ett konstnärligt projekt, antar jag.

Mitt problem med projekt som detta är ett oundvikligt problem, ett man inte kommer ifrån. Jag vill att man ska kunna visa och skildra det mänskliga i alla dess former, och fotografer har alltid gjort det – tack och lov. Men här i dessa lokaler har denna verklighet skildrad just på detta sätt antagit en form som distanserat sig från dess kärna. Kanske är det bara jag, men för mig har den har estetiserats till blodlöshet. Af Malmborg säger i artikeln att här handlar det om konst, inte om den kommersialism som hon anser frodas på Fotografiska, men har inte spanjorens foton blivit just kommersiella varor att hänga på väggar över svarta soffor? Och går det att undvika att den ursprungliga själen i deras verklighet dör, och i så fall hur?

När Estelle fick höra att jag har bilder, sa hon raskt att hon inte ställer ut svenska fotografer (vi stod i ett rum där en svensk fotografs verk hängde) utan satsar på etablerade utländska. Den nödlögnen säger jag inte något om. Men eftersom jag ju inte är någon diplomat, log jag och lät undslippa mig ”ännu ett posht galleri!” och hennes och en annan dams ansiktsuttryck stelnade något.

Så detta galleri blir inte min räddning. Men det är värt ett besök och en fika. Dessutom fick jag syn på en rad intressanta fotoböcker från ett svenskt förlag på ett välförsett bokbord.

Och så Thorsten. Just som jag skulle ge mig av ringde det emellertid på dörren och en jourrörmokare kom in för att kolla om jag hade en vattenläcka i badrummet. Jag ville inte förlora min biljett, men måste förstås släppa in honom, och han hystade upp badkaret, tog bort kakelplattor och blottade en rostig lucka. Bakom den fanns läckan – ett trasig varmvattenrör som tydligen stått och runnit länge.

Det var bara att lämna den saktmodige rörmokaren och åka iväg till Slussen. Gav mig i kast med den branta backen upp till Mosebacke, och nu hände något konstigt. Mitt hjärta blev plötsligt en personlighet, en mycket motsträvig personlighet (tänk er ett medelålders damansikte med hopknipta läppar).

”Jag VÄGRAR att slå fortare bara för att du vill springa uppför den där backen”, meddelade hon stramt. ”Det går ICKE. Dra ner på takten. Nu!”

”Men biljetten!” protesterade jag och lade på ett kol. Tiden höll på att rinna ut.

”Som sagt, jag vägrar”, envisades hjärtat. ”Gå långsammare eller skyll dig själv!”

Jag halvsprang. Men istället för att rusa och få mig att pusta och stånka, slog det buttra hjärtat bara marginellt snabbare. Även hjärtan har överlevnadsinstinkt. Benmusklerna, jag och hjärtat kämpade lika envist allesammans. Det där gick egentligen inte alls ihop, men upp kom jag, vid liv, in till den fulla hallen på Södran och fram till biljettkassan, där min biljett just gått ut, men fanns kvar. Ha!

Det var verkligen utsålt. Jag hamnade bredvid tre äldre damer som var hängivna Thorstenfans, som ser allt han gör (gärna flera gånger) och hade beställt biljetter till denna föreställning redan den 19 november. Hela salongen var Thorstenfans. Han agerade ensam på en scen med sparsam men tidstypisk dekor, det blev som ett mellanting mellan berättande och agerande, och han var absolut lysande. Framför allt roligare än jag väntat mig. Han var bland vänner här. Ett antal reste sig entusiastiskt upp när föreställningen var slut och alla applåderade vildsint. Thorsten svarade med sirliga sjuttonhundratalsbugningar och ett par rejäla språng.

När jag kom hem var rörmokaren fortfarande kvar. Han hade jobbat hela tiden! Han hjälpte mig att borsta av golvet och satte tillbaka badkaret.

DAGEN EFTER gick jag som sagt på gallericruising. Efter Vårsalongen gick jag förstås vidare, först till butiken Just Africa på planen vid Slussen (rekommenderas!) som har en fin liten utställning av bilder på afrikanska barn, förstås av en afrikansk fotograf. Det är troligt vackra små porträtt i svartvitt, och man kan köpa dem för under trehundra kronor.

Därifrån till Galleri Kontrast som just nu kör Årets Bilder, se dem, och sedan till lilla galleri Axel på Södermannagatan som jag besökt tidigare. Där visade en glad fotograf och hans figurant vackra, enkla och underfundiga fotografier i färg, tagna med Polaroid och bearbetade i datorn.

Nu har jag bara Lydmar kvar.

Och badrummet? Jo, vid nio kom en mycket lång ny rörmokare med världens tjockaste öronring för att kolla att ettans jobb var ordentligt gjort, och det var det. Avfuktare nästa. den ska stå och brumma i badrummet ett par veckor, om jag förstått saken rätt. Hoppas de inte måste bryta upp golvet.

Mer senare, men just nu snabbt igen: Vårsalongen! Se den!

Jag har mer att berätta, men nu måste jag bara få iväg det här till er.

Först: Hej, nykomling Finland! och Danmark var här först idag.

Just nu står jag på Kulturhuset, som är precis lagom fullt av folk, det luktar god mat från serveringen i gatuplanet och jag älskar verkligen detta hus.

Jag står här därför att jag just har besökt Vårsalongen, amatörernas salong sedan 1921, nu inhyst i byggena i City eftersom Liljevalchs på Djurgården renoveras. Och jag står baske mig och gråter av lycka över att ha sett den.

Att ta sig dit är enklare än man tror. Man kliver av vid T-Centralen, sneddar över Sergelstorg till Brunkebergstorg, och väl där ser man lite längre bort, på gatans vänstra sida, en enorm grön banner med texten VÅRSALONGEN. Lodrätt. För en gångs skull är det rätt bra med folk på detta annars bortrationaliserade torg, och alla går mot Vårsalongen.

Man köper biljett (20:-) i en liten plywoodkiosk med glasruta och fortsätter till bygghissen, vägledd av tjejer i neonvästar som pekar. (Ja, alltså tjejerna pekar.) Höjdrädda behöver inte oroa sig. Utställningen finns i två plan sju våningar upp, men bygghissen är ordentligt inbyggd med plywood som en mysig låda – man ser absolut ingenting av höjden. Man kan gå i trappor också, men det är förmodligen lite skrämmande.

Och utställningen är helt fantastisk. Total proffsig konst blandas med kylskåpsteckningar, oljemålningar, några få foton, otroliga broderier, installationer – och ALLT utstrålar energi, livslust, insikter, upptäckarlusta och uppfinningsrikedom. (Och det finns ingen ”tema”!) Efter att ha rört sig ett tag i vad jag inte kan kalla annat än försiktighetens utställningsvärld, är det här så befriande att man, som sagt, blir gråtfärdig av lättnad och glädje. Vårsalongen är ett absolut måste – för kreatörerna, konstvärlden och publiken.

Det finns också ett kafé och två stora utsiktsdäck (med betryggande hylla utanför räcket, ingen fara för höjdrädda, och man når övervåningen via trappa inomhus) som ger en fantastisk utsikt över stan. Slottet ser praktiskt taget litet ut, eftersom man står uppe på Brunkebergsåsen. Man ser Högalids kyrka, Skeppsholmen och vattnet, och det inte så lovande bygget intill ovanpå Gallerian. Det glastak man ser upp i när man går när nere i den, syns som en smal strimma längst nere i ett dike uppifrån.

Skylinen är hjärtslitande vacker. Det som gör en förbannad är de hemska byggena bortåt Klara, den fula kolossen som reser sig intill Klara kyrka till exempel.

Nu hade jag egentligen planerat in tre nya galleribesök, men det vete katten om jag går dit. Det gäller Slussen, Kontrast och Axel.

Igår var jag på det nya galleriet på Skeppsholmen, såg Thorsten Flinck på Södra Teatern och fick lämna en hantverkare för att flytta badkar och ordna vattenläcka medan jag såg Thorsten. Mer om detta senare eller i morgon.

Just nu: Leve Vårsalongen!

I hast…

-Jo, men hon ser bekant ut, sa Jane.
-Ja, det är den där skådespelerskan…. sa jag.
-Just det! sa Jane.
-Nu har vi i alla fall glömt samma namn! sa jag.

Vi satt och tittade på mina bilder, och kunde inte för våra liv komma ihåg vad människan hette som delade ut flygblad på fotot. Men det ska man inte vara ledsen för, skrev någon i en artikel, det är så naturligt så, det är bara hjärnan som förtvinar lite. Inget att oroa sig för!

Jane var på spontanbesök ffg, och inte ens en bulle fick hon, eftersom vi sprang på varann bara så där och bestämde oss för att nu skulle det där besöket bli av, och ingenting hade jag hemma utom te, och hon lät artigt förstå att bara en kopp te var precis vad hon ville ha. För övrigt lyckades jag i butiken glömma a/stoldynorna jag nyss köpt, och eftersom jag måste kuta efter dem, b/betalkortet. En expedit kom springande med det.

Idag vaknade jag med dånande ögonvärk (hade gått utan solbrillor ett par dagar) och rättade mig efter den och min natur. Dvs tog tablett, och sket i att ens lämna lägenheten när värken till slut släppte, utom för att köpa mat. Har suttit ända tills nu spikad framför datorn och mina bilder. En gallerist som mycket snällt förklarade att hen tyvärr inte tyckte de (rätt flamboyanta foton) jag skickat riktigt passade i det galleriet, har inspirerat mig att plocka fram min andra sida, den kontemplativa, så det var det jag sysslade med idag. Och det var fruktansvärt spännande, men kanske inte precis det man ska göra med tokiga ögon.

Hur känns det egentligen att vara rasist? /PS

Igår tog jag mig för att torka alla golv på samma dag. Det var ett projekt eftersom min rygg är som den är – jag startade med Treo – och jag överlevde, men lätt var det INTE.

Alltså, även om jag ju avgick med segern, var jag frustrerad även av det skälet. Och började därmed tycka illa om alla som pratar skånska i P1. (Hade jag själv talat skånska, hade jag i stället retat mig på alla stockholmare i etern.) Jag började härma skåningarna. Vad då ”vacköööRRR”? Fnys!

Hade jag nu varit en person med SD-mindset, hade jag varit övertygad om att min ilska berodde på att det faktiskt är något fel med skånska. På riktigt. Enligt premissen att om jag är arg, måste det jag blir arg på naturligtvis vara anledningen. Och så hade jag kanske börjat googla Skåne och skånska, kommit ihåg att Skåne var danskt för minsann bara 400 år sedan, och kommit fram till att skåningar inte är riktiga svenskar. Hade jag letat vidare, hade jag säkert hittat en rad elaka skåningar och ett SVERIGEHAT.

Och hade jag varit riktigt rabiat, hade jag kunnat fortsätta med i stort sett vartenda landskap, speciellt Jämtland, och kunnat landa i att de enda riktiga svenskarna är de som är födda i och fortfarande bor i t ex Vasastan i Stockholm.

(I kid you not. Det har funnits och finns fortfarande folk som tror att människor i andra stadsdelar i denna stad är konstiga.)

Men nu är jag ju inte en person med SD mindset. Tack och lov. Jag begriper att det är jag som är trött. Jag hade lika gärna kunnat reta mig på något annat. Och när jag inte är trött är det lustigt nog inte något som helst fel på skånska. Och östgötska, detta förtalade idiom, blev plötsligt direkt VACKERT när jag fick reda på att min mammas föräldrar kom därifrån. De bästa studierna av mänskligt beteende, på gott och ont, kan man göra på sig själv!

Rasism handlar alltid om något annat. Det är ett axiom, en självklarhet, eftersom sättet en människas pigment ordnar sig inte har ett dugg med hennes själsliv att göra. Fräknar, gulblek (moi), ljusbrun, vit på vintern och brun på sommaren (min man KG, min mor), eller konstantbrun – same, same. Jag har berättat förr vad Nobelpristagaren Toni Morrison svarade när hon tillfrågades om hur hon stod ut med diskrimineringen i USA, nämligen att hennes föräldrar tidigt förklarade för henne att rasism bara är ren idioti. Rasism har inte ett dugg med henne att göra, det är något som händer i rasistens skalle. Det skapar massor av fullständigt onödiga problem för henne, men det är i grund och botten inte hennes sak, utan rasistens. På så sätt kunde hon hålla det på distans och borta från sin egen inre kärna.

Men varje gång jag får sådana där ovärdiga känslor, är det bra för min människokännedom. Det är en sak att förstå att rasister har egna problem som de prackar på andra, en annan att faktiskt känna hur den där helt irrelevanta ilskan känns. Så istället för att bortförklara dem och skylla på någon tredje faktor, lär jag mig av dem. Mitt grundläggande jag, och mina åsikter, kan de ju inte rucka på. Jag har inte den sortens paranoia. Jag börjar inte undra, i något skrymsle av själen, om det inte kan vara så att skåningar ÄR annorlunda i alla fall. Och det är den punkten, den insikten,  som nazister folk med SD mindset aldrig kommer till.

Och det är därför jag har dille på att folk som tänker ska tänka färdigt, ska öva sig på att söka efter orsakssamband i stället för att ta till sig färdiga slogans (gäller vänster så väl som höger), göra rimlighetsanalyser av vad de gör och känner, och aldrig sluta granska sig själva mot bakgrunden av någon sorts stabilt människorespekterande livssyn.

PS/
Helt orelaterat till ovanstående – här något kul, ”Birkastans funniest home video” (som är ett blogginlägg, inget filmklipp):
https://annikabryn.wordpress.com/2007/08/01/birkastans_funniest_home_videos2737837/