Dagens frågor och Palme.

Det finns så mycket att skriva om just nu att man inte vet var man ska börja. 16 000 flyktingar har räddats på Medelhavet – det är många, men man önskar att alla de tusentals som dött också hade kunnat plockas upp av någon. I början spolades emigranter från Nordafrika iland på Europas stränder, nu är det flyktingar undan de förvirrande krigen i Mellanöstern.

Så har vi Trump, den aggressiva, politiskt helt oerfarna affärsmannen och miljardären och presidentpretendenten som den civiliserade delen av USA tog som ett skämt i denna roll, precis som Tyskland tog ”den lille korpralen” Hitler som ett skämt (jag säger inte att Trump är Hitler, väl att märka) tills han plötsligt satt där, folkvald. Vad kommer att hända? Vad tänker den republikanska partiets innersta kärna göra, om Trump verkligen blir deras kandidat? De kan inte sparka ut honom nu, det skulle bli en riskabel situation.

Fifflat har politikerna gjort förr – demokraten Al Gore fick låtsas att han förlorat presidentstriden mot Bush för att undvika att desavouera domstolar och avslöja den statskupp som troligen egentligen begicks, och 2007 fick det demokratiska partiet, som ville ha Obama, låtsas att Hillary Clinton fått färre röster än han och låta omröstningen fortsätta ända in på konventet, tills den till slut helt enkelt avbröts. Så vad kommer Republikanerna att göra? I deras fall riskerar de att mucka gräl med de argaste, mest frustrerade och okunniga röstarna i landet.

Och den mördade statsministern Olof Palme har jag inte sagt något om. Han var en märklig man att se för den som levde under hans tid. I talarstolen var han så arrogant och giftig att han förvånade sina vänner och kolleger, som kände honom som en helt annan sorts person. (Att han satt inne hos talmannen och grät över hatet som riktades mot honom fick vi, eller i alla fall jag,  veta först nu). Han hade en blind fläck för demokrati och genomförde tillsammans med Carl Lidbom generalklausuler (suddiga lagar som kunde användas lite hur som helst) mot starka protester från advokater och andra. I IB-affären och Geijeraffären (socialdemokratiskt arbetsplatsspioneri, bl a, och en justititeminister som hyrde kvinnor för sex, respektive) var han skoninglös mot de avslöjande journalisterna. En vän till mig arbetade för Geijer vid denna tid och var djupt besviken på sin arbetsgivare. Kvinnan Geijer besökte skrev senare en bok om sitt liv, bland annat om detta.

Många inom försvar och polis hatade honom som pesten, eftersom han närmade sig stater som Kuba, och andra, framför allt en man vid namn Alf Enerström, för att han ansåg sig personligen förföljd (husrannsakan utan skäl, och han tycks ha fått sin son omhändertagen på ett brutalt sätt). Enerström och han fru Gio Petré skrev artikel efter artikel riktade mot Palme och gav ut stencilerade skrifter, i en så rättshaveristisk atmosfär att ganska snart ingen lyssnade.

Själv var jag ju engagerad inom antikärnkraftsrörelsen och träffade förbryllade och förtvivlade socialdemokrater som inte kunde begripa att Palme på död och pina ville driva genom denna energiform, trots att det stod klart redan i början av sjuttiotalet att majoriteten av befolkningen var emot.

Jag undrade hur en så uppenbart intelligent person, som knappast tillhörde det drömmande teknikerfacket, kunde köpa deras argumentation att avfallsfrågan säkert skulle lösas av några genier senare. (Den är givetvis fortfarande inte löst, eftersom den inte kan lösas.) Så eftersom han knappast köpte det, vad drev honom? Det hände att jag undrade om han var utsatt för någon sorts utpressning. Jag minns en stor diskussionsdag i Gamla Riksdagshuset, packat med folk och media, där Björn gick upp i talarstolen och Palme tittade på honom med nyfiket intresse och svarade ungefär ”god dag yxskaft”, men på ett smart sätt. Vi som var insatta visste att han pratade strunt. Medvetet. Varför?

Journalister var rädda för honom. De ställde nervöst leende sina frågor, och hukade när han började svara med något i stil med ”Ja, ja… men då måste man hålla i minnet att…”, som om de vore skolbarn. Han var den sortens maktperson som inte bara väcker hat, utan också får devota följare och supporters, folk ville ha hans erkännande och gillande. Jag jobbade på A-pressen (socialdemokratisk) och träffade för första gången i mitt liv politruker. Att Palme sagt hej till dem glömde de aldrig. Jag hade en underordnad roll, men fick igenom att skriva en artikelserie om kärnkraft. Och stoppades efter en eller två. Läsarna undrade, men fick aldrig veta varför.

Märklig man.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s