Vardagligheter – dvs lifvet.

Igår lyckades jag äntligen köpa ny färg till skrivaren (Supergrannens avlagda, hyggligt att låta mig ha den!) och han kom in för att sätta i den. Sedan skulle vi försöka provskriva en sida. Jag knappade glatt – och skrivaren fick fnatt och började skriva ut ett helt manus och dessutom spotta papper över hela rummet, som i en halvbra komedi. ”Ahh!” sa jag och Supergrannen började leta saker att trycka på medan golvet runt hans fötter fylldes av papper, tills vi kom på att man kunde ju stänga av skrivaren.

Det löste sig. Jag hade glömt ticka rätt box.

F d skriveleven A skulle titta in och jag bestämde mig för att nu får det vara nog med mitt fleråriga kaffetrauma, jag tänker inte räcka gäster en burk snabbkaffe längre. Så jag köpte Arvid Norqvist-kaffe som doftar härligt, kastade mig in i kaffemakande – och det blev bra! A fick fika och choklad och vi pratade konstnärligheter och annat, och avslutade med att titta in på James Edition (sex platser) och äta James´ mamma Elisas goda, starka gulaschsoppa. Jag tror det var kummin i den. När vi till sist reste oss hade det pyttelilla haket egentligen redan haft stängt i en halvtimme, vilket vi inte visste, men James hade ingen brådska.

Jag är fortfarande ohyggligt trött, och det kan det ju finnas många skäl till, men jag börjar undra om inte ett av dem helt enkelt är att jag för närvarande är i osynk med jordens rotationstid. Vi lär ju vara inställda på 25-timmarsdygn medan jorden har 24-timmars, och nu kanske jag sakta men säkert har glidit över till natt-tid? En tendens att piggna till vid midnatt tyder på det. Vansinnigt opraktiskt, i så fall. Jag får kämpa som en liten dåre för att inte bara tillbringa dagarna i halvdvala.

Idag gav jag efter nästan helt. Mitt stora projekt för dagen fick bli att bädda sängen – nej, det gör jag aldrig, men nu tänkte jag plocka isär den och rengöra grundligt. Jag kör med ribb-botten eftersom sängar i Hästen-stil enligt min mening måste samla otroligt mycket damm och elände invärtes, medan min sort går att skrubba. Det krävs logistik för att fixa det här, med olika lager av madrasser och filtar och täcken som ska funka med min fibro och rygg, men den som har knasrygg blir en baddare på bostadsrelaterad logistik! Man har väl knuffat omkring fulla bokhyllor och annat!

Sängen togs isär bit för bit, rullribbor plockades ihop, golv under knätorkades, damm torkades bort, två täcken och två filtar skakades genom fönstret, och alla skrymslen granskades för att se om de Stockholmsinvaderande vägglössen och lopporna hittat min paulun. Det hade de inte.

Allt detta var skitjobbigt för mitt halvsovande jag, och jag fick ta det i etapper och stärka mig med tröstkaffe och korsord med jämna mellanrum. Och så hände det: Jag fumlade med en lösribba, en envis singelbräda, och lyckades köra en sticka rakt in i handen. Aaaa! Det gjorde så in i satan ont, även om man begriper att det finns värre saker.

Sånt här prokrastinerar inte ens jag med. In i badrummet, hitta en nål, bränna den med en tändsticka och torka av sotet med saltvatten, och så trasa sönder skinnet på jakt efter stickan. Aj igen! Men ut kom den, och sedan hällde jag salt direkt i såret. Det sved som, återigen , det annars bara gör i amerikanska komedier.

Trött och slut blev jag äntligen färdig, i alla avseenden. Undrar hur många andra som får utmattningssyndrom och blodvite av att bädda sängen?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s